Rafael

Matte säger att Sixten och jam måste överväga att ändra vår "officiella status". Hon menar att vi nog inte längre kan kalla oss skyggisar, eftersom vi tillåter folk utifrån att gosa med oss. Hm, det tål att tänkas på! Jam menar, har man varit van att bli kallad skyggis i hela sitt liv, är det inte alldeles lätt att ändra titel så där hux flux... även om matte förstås har rätt i sak, för vi har faktiskt tillåtit människor utifrån att klappa och kela med oss och vi gömmer oss inte längre lika mycket för andra än mattarna. Jam gömmer mig aldrig nu för tiden, och Sixten håller sig bara undan om det är stökigt eller folk är högljudda.

Lite till vår fördel tycker jam dock det talar att gårdagens gäster är professionella kattgosare. Sådana är svåra att motstå, för de är så jamarns bra på det! Båda har lång erfarenhet av alla sorters katter, inte minst skyggisar, och har blivit ordentligt utbildade att hantera oss katter med respekt, förståelse och massor av kärlek... så de listar sig liksom innanför ens försvar, om jam jamar så. Och innan man vet jamet av, ligger man där och kurrar högljutt medan de kliar en bakom örat eller smeker en i nacken...

Sedan vill man ju inte vara avig emot tvåbeningar som är så snälla mot våra mattar, förstås! De här två hade med sig presenter till mattarna (jam, de hade med jamargod mat åt oss också, det kan jam inte ljuga om) och dessutom följde de med matte och Belle bort till huset och hjälpte till att städa och röja där i fleraflera timmar. Matte berättade om det på kvällen, när gästerna hade åkt hem till sig (de bor i Eskilstuna, som ligger väldigt långt borta - ganska nära det katthem där Jenny och Majsan var bloggkatter innan de kom till oss), och då grät hon till och med... fast inte för att hon var ledsen, utan tvärtom för att hon var så glad! "Du förstår" sa hon till mig när jag låg bredvid henne i soffan och försökte trösta "när man är alldeles ensam om ett stort, smutsigt och stökigt hus känns det som om man aldrig kommer någonvart med röjandet". Så suckade hon djupt och fortsatte: "Att det då kommer vänner långt bortifrån och vill hjälpa till betyder mer än jag kan beskriva. Du kan inte tro så mycket de fick gjort på bara fyra timmar! Mycket mer än jag har fått gjort... trots att jag har hållit på hela våren." Så log hon: "Vänner är det mest värdefulla man har, eller hur?" Och det kunde jam ju bara injama i, för jam har ju många vänner här hemma och har haft ännu fler om man tänker på dem som tassat över Regnbågsbron. Och det gör jam ofta!

Rafael är vänsäll...

Sixten

För nio år sedan föddes jam under en lada utanför Karlskoga. Min mamma fick fem ungar den dagen: Assar, våra tre systrar och mig. Efter några veckor blev vi hittade av några tvåbeningar som larmade djurhemmet i Kristinehamn som räddade oss undan svält och andra umbäranden. Tjejerna fick snart fina för-alltid-hem... men Assar och jag blev kvar, eftersom vi var så skräckslagna för tvåbeningar att ingen trodde att det någonsin skulle gå att ha oss i möblerade rum. Och tiden gick, vi blev vuxna men var fortfarande väldigt, väldigt rädda... till gammelmatte och matte kom. De tyckte inte det var ett dugg konstigt att vi var rädda, och de tyckte om oss precis som vi var - så vi fick flytta till det stora huset i Otterbäcken som vi senare förstod var ett kloster. Där lät mattarna oss bli hemtama i vår egen takt, de pressade oss aldrig till något vi inte kände oss mogna för, men de pratade med oss och gav oss mat, vatten och godis samt en massa leksaker som vi lekte med på nätterna när mattarna sov.

Ett drygt halvår efter det att Assar och jag hade flyttat in, kom yrvädren Jenny och Majsan från katthemmet i Södertälje. De var så hejsan och alldeles orädda, så vi tydde oss till dem och lärde oss leka även på dagtid. Det var de som fick oss att förstå att mattarna inte bara var snälla mot katter, utan att de begrep hur det var att vara en rädd liten kisse och att vi skulle få precis hur mycket tid som helst på oss att vänja oss vid livet som familjekatt. Den insikten hjälpte både Assar och mig att bli tuffare, och vet ni, det fanns till och med stunder då mattarna fick klappa oss!

Så, en natt sommaren 2013, försvann Assar. Jam vet inte vart han tog vägen, bara att han smet ut genom en öppen dörr och tassade iväg ensam i natten. Mattarna letade överallt och efterlyste honom och allt, men de hittade honom aldrig... och när jam insåg att han var borta för alltid, började jam ty mig till mattarna. De fick klappa mig oftare och jam började sova hos gammelmatte om nätterna... och nu när vi har flyttat hit sover jam hos matte, eftersom gammelmatte har fått en säng med staket som jam inte kan klättra över. Vet ni mer? Numera får mattarna gosa hur mycket de vill med mig, för jam älskar det! *kurrar* Att bli kliad på magen eller smekt över huvudet, kinderna och ryggen är nästan det bästaste jam vet och jam tar alla chanser att få ligga i mattes knä och spinna.

Det har gått nio år sedan jam föddes, och idag har mattarna och de andra djuren firat min födelsedag med både min älsklingsmat (vitfisk i sås) och en massa godis. Livet blev riktigt bra, trots allt!

Sixten

Skall jam vara ärlig, tror jam att vi katter har blivit lurade. Inte nog med att det här nya reviret är mycket, mycket mindre än vårt gamla och att vi åtminstone hittills är totalt blåsta på det där med kattgård... för tro inte att matte har byggt någon sådan åt oss, trots att hon lovat... men idag släppte hon dessutom in minst hundra tvåbeningar av den mindre sorten och lät dem störa oss i vår viktiga middagsvila! Det var oerhört stressande, för de var precis överallt och pratade precis hela tiden... jam försökte gömma mig i mitt hus i klätterställningen, men de hittade mig och ville absolut gosa och muta mig med godisar så till sist fick jag fly ner från klätterställningen och in under soffan för att få vara ifred. Puh! Jam hoppas innerligt att hon aldrig gör så emot oss igen... over and out från Sixten, fullständigt utkattad.

Matte tar över tangenterna:

Ja, det är sant att jag inte har byggt kattgården än... jag måste ha råd med materialet först, och det har jag nogsamt förklarat för mina små missar. Och det är sant att jag idag släppte in barn i lägenheten... fast de var inte hundra stycken, utan fyra flickor i åldern 7-10 år, alla väldigt snälla och glada, och alla - som barn skall vara - fulla av nyfikenhet. Två av flickorna bor här i vår trappuppgång och två på andra sidan lekplatsen, och att de dök upp berodde på att de hade plockat blommor som de ville överräcka till mamma och mig för att vi "är så snälla". Visst var det rart?!? Sedan bad de att få träffa djuren, om det gick för sig... och det gjorde det ju. Följande halvtimme blev den mest intensiva i allas våra liv, tror jag, för fyra livsglada flickor i den åldern känns verkligen som "överallt". Men det var väldigt försiktiga och respektfulla mot djuren, och nästan alla djuren lät dem både klappa och ge dem godis. Robin och Philemon lekte också med dem - inte minst Philemon, som tycktes njuta i fulla drag av besöket! Han hade så roligt och trivdes så bra med barnens uppmärksamhet att man nästan kunde höra honom skratta! *ler stort* Förresten, vad Sixten än påstår, tillät han faktiskt två av flickorna att klappa honom och han tog nådigt emot godis ur deras små händer utan att att skygga. Det var bara Rafael som höll strikt på principen "se men inte röra"... och så var Belle lite tveksam, men hon är ju rädd för barn efter att ha blivit utsatt för att få smällare kastade mot sig där hon bodde förut.

När barnen skulle gå, ville de veta hur snart de kunde komma tillbaka igen. I morgon? "Nej, tyvärr inte" sa jag "ni förstår, vi skall få besök på måndag så jag måste städa i morgon". Det var lite sant och lite en undanflykt, för sanningen är att vi allihop var rejält trötta vid det laget. Så de föreslog att de kommer tillbaka nästa lördag istället, och det sa mamma och jag var okej. Vad djuren tyckte vet jag inte - men jag är rätt säker på att Philemon redan längtar!