Robin

Jam är UPPRÖRD! *andas häftigt* Som rex behöver jam massor av saker att klättra på, ju högre desto bättre - men vad gör matte?!? Hon tar hit min originalmatte och tillsam-mans SLÄNGER DE BORT alla mina klängsaker! Två klösmöbler, skrivbordet, soffan... jam, det mesta som jag behöver för att göra häftiga rusningar och klättra omkring längs väggarna har de HIVAT UT GENOM VERANDADÖRREN! Och sedan, som om inte det var nog, såg jam genom fönstret hur de lastade alla MINA saker på ett släp och körde iväg med det... och när de kom hem igen, var både släpet och sakerna borta! Nu ekar det tomt i mitt vardagsrum och busandet med Philemon vill sig inte alls lika bra längre... *suckar djupt* Varför gör tvåbeningarna så här?!? Och utan att fråga om lov?!?

Rafael

Det är bättre nu när inte matte... förlåt, gammelmatte skall det ju vara... ligger på sjuka huset hela tiden. Men bra är det inte, för hon är borta nästan hela dagarna i alla fall! *suckar djupt* Varannan dag kommer det en tvåbening jamartidigt på morgonen medan det fortfarande är mörkt och hämtar gammelmatte i en bil som kallas taxi fast den inte alls liknar en tax, och sedan kommer hon tillbaka med en annan sådan där taxi på kvällen när det nästan blivit mörkt igen. Under tiden hon är borta är matte inte ett dugg gosig, utan springer omkring och gör allt möjligt onödigt - eller så ligger hon i sin säng med den där eländiga migränen inuti sitt huvud. Jag har frågat Majsan vad en migrän är och hon säger att hon tror det är ett otäckt troll som bråkar och hamrar matte på insidan av skallen. Vad skall det vara bra för? undrar jag. Det vet inte Majsan heller, och vi tycker båda att matte borde bita det där trollet över nacken en gång för alla. Får jag syn på det, skall jag göra det åt henne - mina tänder är mycket vassare!

Nu är det lyckligtvis helg, och även om gammelmatte var borta hela dagen idag också har hon kommit hem och lovade mig att stanna hemma i två hela dagar för att gosa med mig. Det ser jag fram emot!

Majsan

Jahajam... då har man träffat Olle igen *suckar* och han ville förstås suga blod ur min tass, så trots att jag inte ens hunnit få pälsen att växa ut där han rakade mig på tassen senast envisades han med att raka mig på samma ställe igen! Hur skall en dam få tid att sköta sin skönhetsvård när han håller på på det där viset hela tiden?!? Men jam kände mig minsjam manad att jama vad jam tyckte, och kan ni tänka - då skrattade karl'n och påstod att det "osade svavel" i rummet *fnyser*. Jam, okej, jam använde väl lite starka ord, det erkänner jam... särskilt när han stack mig, för det gjorde faktiskt ont! Men sedan blev det bättre, och egentligen är han en snäll tvåbening... och att han vägde mig tog jam inte illa upp av, för jam har faktiskt gått ner tre hekto och känner mig så fin, så fin. Att det sedan visade sig att mina värden hade förbättrats igen var väl bra nyheter? De sjunker sakta men säkert ner till normala nuffror igen, och snart tror jam att min bukspottskörtel mår bra. Fast det här specialfodret får jam nog fortsätta med resten av livet, och det gillar jam för det är sååå gott!

Jam, jam vet att bilden är gammal... men min skönhet består!

PS. Matte och jam fick Jenny med oss hem från veterinärstationen... nu ligger hennes aska i en liten låda, och matte har ställt henne i vitrinskåpet till hon kan bli begravd där deras aska som tassat före henne över Regnbågsbron vilar. Vi klosterkatter har ju en alldeles egen familjegrav. DS.

Matte

När en gruppmedlem försvinner river det upp allt tryggt och säkert för de kvarvarande medlemmarna. För länge sedan gjorde alla upp om vem som bestämmer, när och var - de har skapat en inre karta som vägleder dem till sov- och matplatser, gömställen och annat som katter behöver så att konflikter inte uppstår. På en begränsad yta, som i ett hem, skapas reviren inte bara i platser utan även i tidpunkter - en katt kan vara bossen över just den liggplatsen på förmiddagen, medan en annan äger den vid en annan tid o.s.v. Och när så plötsligt en i gruppen försvinner, måste allt det där arbetet göras om och en ny inre karta ritas upp.

De första dagarna efter Jennys död var det rätt lugnt i vår kattgrupp... nästan lite för lugnt, tyckte vi, eftersom vi känner till det jag beskrev ovan. Men sedan började vi märka oron i luften - katterna började "tassas" varje gång de möttes, det västes och morrades lite varstans i huset. De började också undvika varandra, satt och spanade på varandra från olika ställen, smågruffades vid matskålarna men kröp också ihop tätare tillsammans när de skulle sova. Och vem är värst? Majsan. Hennes värld har uppenbarligen skakats i sina grundvalar av Jennys bortgång och nu pendlar hon mellan att tassas med de andra katterna eller vara klistrad på ömsom mig, ömsom gammelmatte. Hon är otroligt kelsjuk, mycket mer än någonsin förut - och hon har ändå alltid varit en gosig katt! - och befinner sig praktiskt taget hela tiden framför någon av oss, tätt intill, spinnande och kurrande och oroligt strykande sig mot oss.

Den här oron kommer att gå över. Allt vi behöver göra är att vara lugna och trygga, alltid ta emot katterna när de söker sig till oss, odramatiskt bryta gruffen genom att gå emellan utan åthävor eller höjda röster... och vänta ut alltihop. Det enda som är ledsamt är att det här kommer att behöva gås igenom en gång till när vi flyttar...

Robin

Idag tänker jag jama om hur mycket jag gör hela dagarna. För jam är en upptagen misse, skall ni tro, och det finns ingenting som jam inte tvekar att lägga min tass i eftersom jam ju vet hur mycket bättre det blir när jam får vara med. Min specialitet är faktiskt ALLTING! Så här får ni lite bilder som visar vad jam har gjort idag, till exempel:

Här håller jam på att hjälpa matte att rensa i röran, så kallad
Katt Feng Shui! Matte var inte så glad åt att jag satt i påsen,
eftersom den var av plast, men hur skall jag annars kunna kolla
att hon inte slänger något viktigt?!?

Att tvätta öronen på Philemon tar alltid lång tid, för hans
öron är JAMARSTORA! Men rent blir det, och jam ger aldrig
upp förrän jam är klar.

En annan jamarviktig uppgift är att hålla min
hundmamma varm - och då kan man passa på
att slumra lite också... inte så dumt! *kurrar*

Robin

Den randiga tant... eh, hrm, jam menar förstås vår abbemissa Majsan, jamade idag att jag fick blogga, så nu skall jam tassa ner allt möjligt viktigt som ni måste läsa. Jam menar, för att det är spinnande läsning, förstås! *fnissar busigt* Och ingen är bättre än jam på att berätta spinnande saker, för jam hittar dem precis överallt här i huset. Igår till exempel öppnade matte ett skåp som jam aldrig varit i förut - och där fanns massor av saker att undersöka, kan ni tro! Och så har jam varit ute i trädgården... matte kallar det "rymningar", men vad vet hon om kattliga utflykter?!? Hon förstår inte att jam behöver få kolla att trädgården ser likadan ut varje dag och ofta flera gånger om dagen, eftersom man aldrig vet när saker ändrar sig. Så jam har kontrollerat både framsidan och baksidan och under verandan och under rampen och uppe vid garaget *räknar på klorna*... men det allra mest spinnande var när jam hittade ett fönster i pannrummet som gick att öppna! Så nu får jam inte vara i pannrummet mer. Matte säger att hon bävar för att ropa på mig, för hon vet aldrig om jam svarar inifrån huset eller ute i trädgården... *skrattar*

Här ligger jam bekvämt och bevakar ytterdörren

Matte

Hur tvättar man en skyggis som smutsat ner sig? Svaret är att det gör man helst inte. Inte om man är rädd om sig själv - och katten.

Rafael har klättrat omkring i pannrummet idag, och när jag fann honom var hans vita tassar askgrå. Ett tag grunnade jag på om det skulle gå att tvätta av dem... men så vann förnuftet (och självbevarelsedriften för oss bägge två) och jag beslutade mig för att låta honom sköta tvätten själv, på sitt sätt. Men se till att han har gott om friskt, rent vatten att dricka efteråt, förstås.

Och nu till en helt annan fundering. Satt i eftermiddags i ett vårdväntrum och tittade i en veckotidning, minns inte vilken. Där fanns en veterinärfrågespalt och frågeställaren var bekymrad över hur oroligt det var i hennes kattgrupp om åtta individer. Veterinären som svarade skrev att det finns ett "gyllene snitt" för hur många katter man kan samla i en grupp utan att det uppstår problem: fem stycken. Har aldrig hört talas om detta gyllene snitt förut, men satte mig att tänka på hur vår kattgrupp har betett sig i situationer då en individ tillkommit eller försvunnit. Som mest har vi haft sju katter tillsammans... nu har vi fem... och ärligt talat tycker jag inte att det är antalet katter som avgör harmonin, utan katternas kattsonlighet. Robin, t.ex., är en snäll kille som tassar omkring i övertygelsen att alla älskar honom - och på något sätt, får han dem att göra det. Sixten, som annars inte leker med någon annan än sig själv, har jamarkul tillsammans med Robin och när de inte leker står de och pussas någonstans. Philemon, däremot, som alltid grälar på alla (han beter sig som om han är rädd för de flesta katterna i huset, bortsett från Robin), blir inte sams med någon utan håller sig till oss människor eller till Belle. Majsan och Rafael är våra filosofer, de ligger gärna någonstans och fundilerar kring livets mysterier (som t.ex. "hur är människor funtade, egentligen?!?") utan att låta sig störas. Den enda gång de springer är vid matdags eller när de är fulla av kattmynta...

Matte

Jag har varit bortrest p.g.a. kyrkliga ärenden och kommer hem till en familj som försöker foga sig i att Jenny är borta. Katterna är ännu gosigare än vanligt och söker sig oftare till oss, men de går också omkring lite vilset i rummen och jamar... jag antar att de letar efter Jenny, och det är hjärtslitande att se och höra dem. Särskilt Rafael går och jamar lite varstans i huset, och sedan kommer han till mig och låter så ynklig. Killarna slåss inte heller lika ofta (de slåss ju så klart bara på skoj, men just nu verkar det inte locka med tuffa lekar) utan går undan för varandra. Detta förvånar mig faktiskt lite, för jag var beredd på gruff i gruppen nu när en medlem försvunnit och de måste omgruppera sig - göra upp ett slags ny rangordning, eller hur jag skall uttrycka det. Men det kanske är så nytt, de kanske inte har förstått ännu att Jenny aldrig kommer tillbaka?

För gammelmatte och mig går sorgen i vågor. Jag tror att det hjälper oss båda väldigt mycket att vi vet att vi gjorde rätt och att vi inte kunde ha räddat Jenny oavsett vad... det stöder åtminstone mig och skyddar lite grand från de där tankarna om att man "borde ha..." som jag befarade att jag skulle uppleva... men det kan ju vara så att det är för tidigt även för mig.

Trots vår egen sorg går våra tankar, hjärtan och böner också till Tanja, Wikkis På Landet-kompis, som tyvärr också fått en fatal diagnos och nu lever på lånad tid. Eftersom vi precis gått igenom detta själva, vet vi med extra intensitet hur Tanjas människor mår just nu och hur de sörjer i förväg att de håller på att mista en familjemedlem, försöker göra hennes sista tid så underbar som möjligt och acceptera det oundvikliga. Smärtan och sorgen kommer man inte undan, det är priset vi betalar för nåden att få leva med dessa underbara djur...

Matte

I morse gjorde jag så den svåra resan till Mariestad med Jenny i sin transportkorg, och hon var så stillsam och tyst hela vägen. Väl inne i väntrummet tog jag försiktigt ut henne ur korgen och höll henne i famnen, och vi pratade med varandra, gosade, helt enkelt var tillsammans medan vi väntade. Sedan fick vi komma in till Olle, som lyssnade på Jennys hjärta och kände på knölen - han var mycket allvarlig och när han tittade upp på mig sa han att knölen hade vuxit betydligt sedan han kände på den senast. "Jag är ledsen" tillade han "men det här kommer med största sannolikhet inte att gå bra". Vi beslöt dock att genomföra operationen för att vara hundraprocentigt säkra, och diskuterade hur vi skulle hantera olika utfall... och sedan åkte Belle och jag för att först äta frukost och så besöka hundhagen och skogen. Vi hade just kommit därifrån och åkt vidare till biblioteket då Olle ringde och berättade att han hade funnit en tumör stor som en grapefrukt i Jennys mage, den hade tagit över hela hennes magsäck och metastaser hade redan spritt sig till lymf-systemet. Jag lyssnade och bad honom sedan låta Jenny få somna in utan att tas ur narkosen, och det lovade han göra.

Jenny på gammelmattes säng, bilden tagen igår kväll

En stund senare var jag tillbaka på kliniken och hämtade Jennys transportkorg samt ordnade med alla papper till försäkringsbolaget. Jag behövde inte betala något där och då, utan fick en faktura med mig hem... och för att inte dra ut på eländet tänker jag ringa Agria redan i morgon och ordna det hela. Det har inte med pengar att göra, utan med att jag vill slippa tänka på sådana saker och få koncentrera mig på att sörja min lilla vackerunge... vi fick bara drygt fem år tillsammans, men det har varit fem underbara år fyllda med gos och bus, och jag tror att Jenny var en lycklig kisse.

Från Mariestad åkte jag vidare till Skövde och gick upp till mamma på dialysavdelningen. Hon hade bett mig göra så, och jag behövde förstås bara visa mig i dörröppningen så visste hon...

Nu blir Jenny kremerad och sedan skall hon begravas tillsammans med våra andra avlidna djur i vår "familjegrav".