Jenny

Vi har väntat hela dagen på Åskar, som besökt så många av våra kompisar de senaste dagarna... men inte har han dykt upp, och inget regn har vi fått heller. Jam, kattsonligen gillar jag ju inte regn, men eftersom mattarna verkar längta så intensivt efter det har vi katter liksom ryckts med, om ni förstår hur jag jamar. Framåt kvällen såg det faktiskt ut som om det skulle bli regn, för himlen blev mörk och liksom röd... men nu är det mörkt och inte en droppe har fallit. Undrar just vad mattarna skall ha regnet till, när det kommer?

I övrigt ägnar jag mig extra mycket åt gammelmatte just nu. Vi är allihop så rädda att hon skall åka in till det sjuka huset igen att vi nästan slåss om att få gosa med henne... killarna ligger i soffan tätt intill henne och Majsan vill vara i hennes knä... men jag klättrar ända upp till hennes axel och lägger mig till rätta där, så att hon verkligen hör att jag kurrar henne i örat när vi gosar. Ni vet, gammelmatte hör dåligt, så jag vill vara riktigt säker på att mitt kurrande når fram!

Majsan

"Hör du, matte" jamade jag allvarligt i söndags kväll "jam vill berätta om vad ni gjorde idag. Var snäll och töm kameran, och hjälp mig sedan att logga in i bloggen så att jag kan tassa om den där Rudskoga-dagen". Matte gnällde om att hon var trött och tom i huvudet, och att hon ville vänta till dagen efter - det vill jama igår. Vad skulle jag göra? Några timmar senare lånade jag datorn för att surfa runt lite och se vad kompisarna hade haft för sig - och vad tror ni att jag får se? Jo, att matte hade lagt ut bilder från Rudskoga! *morr* Givetvis satte jag klorna i hennes tröja när hon passerade och frågade varför hon inte hade sagt till så att jag kunde blogga, och hon började gnälla om trött igen... men SÅ trött att hon inte orkade tömma kameran hade hon tydligen inte varit, trots allt *fnyser*.

Hela gårdagen väntade jag mig förstås att matte skulle ropa på mig så att vi kunde logga in i bloggen och tassa ihop reportaget om Rudskoga, men icke - hon sov, eller så donade hon med annat, och dagen blev kväll och kvällen blev natt. Vid det laget började jag faktiskt att bli sur, vilket inte är vanligt... jag brukar vara en mycket fridsam misse på alla sätt och vis.

Jam, detta jamat som förklaring till att vi nu sitter här vid datorn, matte och jag, och jag har tassarna runt mattes hals... eh, nej, kanske inte rent bokstavligen, men i alla fall. Och nu SKALL det bli av att vi berättar om Rudskoga! *stampar*

Här har tvåbeningarna gjort i ordning tältet med loppissaker,
lotterier och massor av informationsmaterial att dela ut

Matte hängde upp lappar också, där det stod hur tvåbeningarna
kan hjälpa djuren genom att handla klokt när de köper mat - bra, va'?

Det kom massor av folk hela dagen - och många barn, vilket Katinka
och mattarna tyckte var extra roligt! Lär man barnen att ta hand
om djuren på rätt sätt, blir de omtänksamma vuxna djurvänner

Och titta vilka fina grannar de hade - på ena sidan kalven Isabella...

... och på den andra en massa skojiga ankor med ungar!

Matte säger att hon blev alldeles förälskad i den där kalven, som kom och hälsade på flera gånger och slickade henne på armarna. När jag frågade varför, sa hon att när man svettas blir huden salt, och det gillar kor... tänka sig! Har aldrig tänkt på att matte smakar särskilt salt när hon svettas? Det måste jag kolla någon gång. Hur som helst älskar ju matte alla djur och hon pratar ofta om att hennes ena morbror var bonde och att hon tillbringade flera somrar hos honom och mostern. Där fanns inte bara kor utan grisar, höns och får också, och matte hade en egen kalv som hette Patrik och egna kycklingar... tänk, barnen på landet har visst mycket roligare lekkamrater än barn som bor i städerna! Katter fanns det förstås också, har matte berättat, för på alla bondgårdar behöver tvåbeningarna hjälp av katter att hålla mössen borta från djurens foder *stolt å dessa katters vägnar*.

Hur som jam hade det varit en mycket lyckad dag, vad jag förstår. Och över 3.000 kronor fick de in, som går oavkortat till djurhemmet!

Philemon

Alltså... det var det RÄLIGASTE uppvaknande jau någonsin haft i hela mitt liv! Långt innan jau hade börjat planera hur jau skulle driva matte ur sängavarmen för att fau frukost, började det att väsnas något ohyggeligt utanför fönstren. Ni ved, vi haur ju massavis med fönster öppna och mygganät i dom, så allt som hinder där udanför hörs jamarbra in... och nu hade de dära laxarna kommit JAMARTIDIGT för att hjälpa matte att klippa allt gräs i trädgården. Dom körde med någon slags traktorer som klippte och dessutom gick en auv dom omkring med ena långsmal maskin som han kapade gräs i slänten med - det lät FÖRFÄRLIGT i mina stackars känsliga öron! Matte låg dessutom kvaur i sängen, så ente fick jau någon tidigt frukost, ente. Det dröjde faktiskt ända till Belle förenade saj med maj och störde matte så in i vassen att hun ente KUNNE ligga kvar... och sen, när vi hade fått våur mad, gick hun och la saj igen. Faktum är att hun har sovet hela dagen idau, och det kallar hun att "vända pau dygnet"... *fundilerar*... kanske ente såu dumt när en tänker efter, för det är FLÄMTVARMT ute och lika äckligt inne. Kan vädret aldrig vaura perfekt någon enda gång?!? Antingen är det för kallt eller osse är det för varmt...

Nu måste jau ner i källaren igen och svalka auv maj lide, men först ska jau jama om en REDIGT DUM IDÈ som matte haur fått. Hun säger att om vi ska kunna bou i ett mindre hus måste vi djur lära oss att samsas om reviret... så nu står mellandörren öppen nästan jämt och de där eländiga luddbollarna ränner här inne i MITT Område som om dom trodde det vaur deras. Men jau hämnas minsjam, jau, och passar pau och undersöker deras Område medan dom är uppatagna med att sätta tassavtryck i mitt! *fnyser*

Matte förklarar: De där laxarna som Philemon pratar om är ett gäng duktiga män från Kooperativet Laxen, som brukar hjälpa mig med tunga arbetsuppgifter som att klippa gräs och bära ved. Utan dem skulle jag stå mig slätt! Så jag skulle aldrig drömma om att beklaga mig över att de i morse fick oss alla att stå som utropstecken i våra bäddar... *ler stort*

Majsan

Först av allt: TACK SÅ JAMARMYCKET, Wikki, Nova och Tanja för det stora paketet fullt med spinnande överraskningar! Vi tog tass om godiset och lät mattarna få sakerna... det var väl rätt?

Äntligen får jag en möjlighet att sätta tassarna mot datortangenterna för att jama lite om hur vi har det! Det har varit lite si och så med mattes samarbetsvilja, för hon mår inte bra av den här värmen och vill helst sova om dagarna så att hon orkar dona med det hon behöver göra om nätterna istället... då hålls hon gärna i källaren och tvättar och städar. Jam, ni som inte har sett vår källare, vet inte hur JAMARVÄL den behöver städas! *fnissar* Det står liksom saker precis överallt med smala gångar mellan högarna så att man kan ta sig fram... då är det bra att vara katt, för mattarna är ju mycket längre och tjockare än vi och får fasliga bekymmer varje gång de behöver något där nere. Och nu när det har börjat pratas om byte av revir måste matte röja i röran, för annars vågar hon inte visa huset för en mäklare, säger hon.

Just det jam, det var det jag skulle jama om idag. Ni har säkert hört ryktena om att mattarna har varit och tittat på ett hus, och nu undrar ni kanske vad som är på gång. Jo, saken är den att mattarna börjar tycka att det här huset är för stort och jobbigt att ta hand om på rätt sätt, så de skulle vilja ha ett mindre och mer lättskött hus där det inte gör så mycket om de är gamla och sjuka... eller vad de nu sa, jag minns inte så noga. Så läste de om ett hus i närheten, som de tyckte om, och i fredags var båda mattarna där och tittade närmare på det huset. När de kom hem sa de att det var ett mycket fint litet hus i ett lugnt område, men att det finns saker som måste göras innan man kan bo i det... till exempel behöver gammelmatte en dusch, för hon kan inte klättra i och ur ett badkar, och det finns inte där borta. Och dessutom är det ju så att mattarna varken kan köpa hus eller ordna med dusch utan att först sälja det här huset... och det är inte så lätt, för vårt revir är stort och gammalt, och här finns mycket som behöver kattnoveras (matte sa förstås ren-overas, men här bor ju inga renar så hon måste ha sagt fel). "Alla tycker inte om gamla fläckar på golven och klösta tapeter" förklarade hon när jag frågade vad det var för fel på våra rum... undrar just vad det kan vara för människor?!? Alla gillar väl katter! *fnyser*

Så nu har mattarna bestämt sig för att börja i "andra änden", som matte säger - med att försöka få vårt hus sålt innan de försöker köpa ett nytt. Och för att matte skall våga visa upp huset för någon som inte känner oss och inte älskar katter lika mycket som hon gör, måste hon storstäda alla rummen. Även i källaren. Eller rättare jamat, allra helst i källaren! Men att jobba i den här hettan är svårt nog för en vanlig människa... så matte har bestämt sig för att sova på dagarna och jobba på nätterna för att orka med. Nåjam, inte stör det oss... vi bryr oss inte om tiden på dygnet, bara vi får mat och gos och lådorna skötta. Och Belle jamar... eh, voffar att hon gärna går ut på promenader precis när som helst. På dagen vill hon ändå bara ligga under den stora rosenbusken vid söderväggen och sola!

Majsan

Idag fortsätter vi att fira klosterkatterna som grupp, men med lite större allvar. Fem av oss är ju inte längre här, utan på andra sidan Regnbågsbron - och det är visserligen alldeles utmärkt att ha en filial på den sidan också, men vi kan inte låta bli att sakna dem... så idag tänkte vi minnas just dessa fem lite extra.

Som ni som följer oss regelbundet vet, grundades klosterkatterna av Cornish Rexarna Aragorn och Imma. De kom in i mattes liv redan 1998, då reviret ännu inte var något kloster och dessutom låg i Orminge i Nacka, öster om Stockholm. Aragorn och Imma var kullsyskon och varandras bästa vänner...

När våra grundare var fyra år gamla, blev matte så pass sjuk att hon inte längre kunde jobba... och då flyttade de hit och grundade klosterkatternas kloster. Matte blev nunna, för "be kan man göra även om man ligger till sängs" som hon säger. Samtidigt började hon att ta emot reträttgäster och upptäckte då vilken fankattisk talang Aragorn hade för att trösta och hjälpa tvåbeningar med trasiga själar. Han älskade också att vara med på gudstjänsterna, och det fick biskopen i mattes kyrka att utnämna honom till episkopal tempelkatt. Jo, det är sant!

Aragorn och matte

Imma och matte

Imma var fortfarande mycket tillbakadragen, men hon hade en annan uppgift: att hjälpa matte att orka med det hon ville göra, vilket var att fira gudstjänst och på andra sätt finnas till för sina medmänniskor. Nu hade det bestämts att matte skulle bli präst, och präster blir engagerade i människors liv på ett sätt som ibland kan vara mycket tungt att bära... så Imma behövdes verkligen! Själva prästvigningen skedde år 2008... och sedan kom det omtumlande året efter, då mycket hände på kort tid.

Det började med att mattes pappa dog i kallbrand, och bara två månader senare tassade Aragorn över Regnbågsbron efter en total njurkollaps. Veckan efter tassade lilla novisen Rufus efter, bara ett år gammal... han hade medfödda fel på tarmarna och kunde därför inte ta upp tillräckligt med näring. Det är hemskt att behöva jama det, men Rufus svalt på sätt och vis ihjäl... det har matte aldrig kunnat förlåta sig själv, men hon visste ju inte och veterinärer som hade undersökt Rufus slog aldrig larm. Det var därför matte bytte till den veterinär - Olle - som vi har nu och som är jamarbra på både klosterkatter och dito hundar! *kurrar*

Lille Rufus dog ung...

Gammelmatte och matte var överens: Imma behövde kattsällskap! Rexar mår helt enkelt inte bra ensamma. Så på varsitt håll ordnade de detta - matte hittade Conny, medan gammelmatte adopterade Sixten och Assar. Så på en enda sommar blev klosterkatterna från tre till en och sedan plötsligt fyra! Fast det tog tid för skyggisarna från Kristinehamns djurhem att komma till sin rätt... Conny däremot tog för sig av både mattar och Imma från första stund, och trots att han var svårt hjärtsjuk älskade han livet helt och fullt. Eller kanske just därför?

Allra första bilden på Sixten och Assar - ser ni hur rädda de var?

Conny älskade att åka bil och göra utflykter

Året efter fick mattarna höra om en hemsk händelse i Karlskoga: en kattpäls hade hittats med tassar och allt, men utan katt inuti! Strax efter infångades katten som en gång burit pälsen, och det bestämdes att han skulle få vila ut här innan han adopterades bort. Det var bara det att han aldrig kom längre än hit, för gammelmatte blev förälskad i honom och han i henne! Jag jamar förstås om Rafael.

För den som blivit förskräckt av ovanstående berättelse, kan jag jama att Rafael numera ståtar i en praktfull päls - jam, inte så här på sommaren, förstås, för varje sommar låter mattarna raka honom för att han inte skall få värmeslag. Om vintern är han dock förstås fullpälsad!

Gammelmatte och Rafael älskar varandra passionerat

Ett halvår senare öppnade sig mattarnas hjärtan - och dörren - ännu en gång, då de läste om bloggarkatterna Jenny och Majsan på Södertälje katthem. Vi flickor hade varit med om mycket sorgliga saker, och mattarna kom överens med blogghjälpen att vi fick komma hit och bli klosterkatter för resten av våra liv... för vi har fått byta hem många gånger innan vi kom hit, och mattarna ville inte veta av att det skulle behöva hända igen.

Nu var klosterkatterna sju stycken! Tyvärr fick vi inte förbli så många särskilt länge, för året efter blev stackars hjärtsjuke Conny biten av en huggorm så illa att han fick en blod-propp i den stora åder som försörjer bakbenen... och en lam katt, särskilt en som har så ont att han skriker rakt ut, måste man låta tassa över Regnbågsbron. Så Conny lämnade oss, och mattarna, i största sorg och förtvivlan. Imma blev dessutom deprimerad, för hon hade knutit an till Conny lika mycket som till Aragorn... och det fick matte att inse att hon snabbt måste hitta en ny livskamrat till vår abbemissa. Det var så Philemon kom hit, resande med tåg ända från Malmö.

Conny solar i trädgården

Nu skulle väl allting få vara bra? Mjam, ett tag, nästan ett år, fick vi vara sju stycken klosterkatter... men så en kväll i slutet av maj förra året, råkade en hantverkare lämna en dörr öppen och Assar kunde inte motstå möjligheten att få tassa ut. Och så försvann han, fast matte och många andra letade mycket och länge efter honom... de larmade polisen och djurhemmen i Skaraborg, det lappades och efterlystes på alla möjliga ställen.

Den här bilden togs bara en månad innan han försvann

Och så kom den där hemska dagen i slutet av november förra året, då Imma kallade in mig till sig och anförtrodde mig att hon tänkte tassa över Regnbågsbron. "Du får ta över som abbemissa efter mig" jamade hon allvarligt "och glöm inte att det inte bara är klosterkatterna som behöver dig, utan även mattarna!" Jam lovade henne att göra mitt allra bästa... och det är bl.a. därför jag sitter här nu och tassar detta inlägg.

Imma 15 år gammal

Med Immas död avslutades den första epoken för klosterkatterna - nu var båda grundarna borta, och vi "nykomlingar" förväntades fortsätta på egna tassar. Hur det går, får väl nästa epok avgöra... men tro inte annat än att vi bär vidare på klosterkatternas arv, och gör vårt bästa för både djur och människor! Nu har vi ju dessutom en hund i gänget också, och så småningom skall vi väl få ordning på henne med... *fnissar*

Jam tar tass om matte

Klosterkatterna fyller år!

Idag är det sextonårsdagen av KLOSTERKATTERNAS GRUNDLÄGGELSE, och det tänker vi fira genom att visa några roliga glimtar av de gångna åren... *fniss*

Gammelmatte leker biskop!

Aragorn och Imma (som kattungar) leker tittut

Rufus slåss med katternas borste

Conny gillar visst inte maten...

Assar prövar på pole dancing

Sixten klättrar i julgranen

Aragorn testar färsk kattmynta

Imma slåss med en vit (förstås - hon använde aldrig andra!) mus

Conny och gammelmatte äter frukost

Jenny i närkamp med en girmus

Aragorns första möte med Rufus (och tvärtom)

Majsan dricker kaffe (jo, det är sant!)

Philemon gapskrattar

Rafael försöker stjäla hela julskinkan!

Conny ser matte gosa med hundar!

Matte vänder den vackra sidan till (eh?)

Jenny

Det värsta med matte är att hon är så oberäknelig - man vet liksom aldrig var man har henne. Som idag, till exempel. Först öppnar hon mellandörren och ut till kattgården, så att vi kan kila ut och tugga gott gräs... och sedan drar hon igång en eländig maskin och röjer allt gräset i kattgården! Vi flydde för våra liv, skall ni veta... och när vi efter många om och jam vågade oss tillbaka till luckan, såg vi idel förödelse där ute i kattgården. Allt gräset var borta! Inte ett strå hade hon lämnat kvar... *suckar djupt*

Ödeläggelsen är total... *sniff*

När jag påjamade det hela för matte, svarade hon dessutom fräckt att hon hade gjort oss en tjänst! "Nu kommer det inga ormar" sa hon "och dessutom blir det nya gräset som snart växer upp saftigare än det gamla torra". Hmpf! Tro det?

Att tassa ut i kattgården igen var inte att tänka på, förresten, för så snart matte hade lagt ifrån sig den där gräsmördaren tog hon istället fram gräsklipparmonstret ur förrådet och började klippa gräsmattan utanför kattgården. Det lät som om hon hade startat ett flygplan i vår fina trädgård, så det var bara att fly inomhus igen... och att beklaga sig hjälpte inte, för matte jamsade bara om "inga ormar" varje gång jag försökte.

Inga ormar, säger hon... nej, och inget gräs heller!

Majsan

Idag ringde telefonen strax före lunch och matte svarade. Det var gammelmatte som berättade att hon skulle bli utskriven, men att hon inte tänkte komma hem förrän framåt kvällen eftersom nästan alla patienterna på strokeavdelningen och de flesta i personalen skulle på picknick! Och det ville hon förstås inte missa. De hade packat kaffekorgar och gick ut i parken, där de satt i skuggan och fikade och hade trevligt en lång stund - och personalen hade bjudit på glass, minsjam. Får vi någon glass?!? Nej, här syns inte till en endaste liten glassusling... får nog ta ett allvarsjam med matte om vikten av att skapa svalka till klosterkatterna i den här hettan, tror jam. Och så måste hon se till att inte hunden sätter i sig alltihop, för ni kan inte tro så glupsk den där lilla jycken är! Philemon har jamat att när de får frukost säger det bara "smask" och så är Belles mat slut och hon försöker tigga till sig hans. Som han knappt hunnit börja på, ens. Undrar om hundar har sina smaklökar i magen? *fundilerar* För inte kan de hinna känna vad maten smakar när de bara gapar och sväljer på det där sättet...

Nåjam, sent i eftermiddags dök slutligen gammelmatte upp, och då blev vi förstås glada allihopa! Sedan hade hon vett att sitta still i soffan och titta på TV så att vi fick placera oss runtom henne och gosa, kurra och ha det bra tillsammans. Äntligen!

Ett litet PS från matte: när Majsan jamar om att jag skall skapa svalka, tänker hon inte på att jag har vinklat ner alla persienner, öppnat skyddade fönster och lagt isbitar i vatten-skålarna m.m. Fläktarna går hela tiden och dessutom är det öppet ner till den svala, sköna källaren. Men det är klart, glass ÄR gott... får väl försöka ordna lite åt oss allihop, för det kan vi sanneligen förtjäna i denna hetta! DS.

Majsan

Det här blev ju inte alls som vi hade tänkt oss... söndag blev tisdag i ett enda svep, liksjam. Sixtens dejt blev inte av, förresten, för hon som skulle komma måste jobba extra och sedan skulle hon på semester en vecka. Mattarna säger att de börjar fundera om det kanske inte är rätt matte för honom, eftersom Sixten behöver en tvåbening som han kan lita på i alla lägen... så nu vill de fundera en extra vända innan de tar upp diskussionen med den där tvåbeningen igen.

På kvällen blev gammelmatte dålig och ringde efter jambulansen *suckar*. Hon stannar inte länge hemma mellan varven, vår gammelmatte... och den här gången var matte ännu mer orolig än vanligt och pratade om att gammelmatte kanske hade fått en ny stroke. Det är otäcka saker, det - en stroke är något som händer inuti huvudet och det kan man dö av, om det är riktigt illa. Nu gick det bra och matte har berättat att det visserligen var en liten, liten stroke men att gammelmatte har hämtat sig rätt bra och snart kommer hem igen. Hoppas det! För om vi skall byta revir och packa och ha oss, vilket matte antyder, behövs alla tassar... eh, händer, menar jag. Fast jag kanske inte skall jama så mycket om det där ännu, för ingenting är bestämt.

Då berättar jag hellre om en helt annan sak, nämligen i att vi fick storfrämmande i lördags. Jominsjam, det var Kjelle Bus' tvåbeningar som dök upp för att fika och prata en stund! Mattarna blev mycket glada och både Sixten och Belle blev förtjusta i gästerna så de praktiskt taget klängde och krälade på dem mest hela tiden. Kjelle har verkligen valt bra tvåbeningar, den saken är säker!

Belle ligger klistrad intill Kjelle Bus' matte

Sixten

Den där matten som jag skulle ta mig en titt på idag, kunde inte komma. Hon var tvungen att jobba... begriper inte varför tvåbeningar jobbar så mycket? Matte säger att det är för att man måste kunna försörja sig, men då tycker jag att de har valt en väldigt dum metod: varför inte istället skaffa sig några tvåbeningar som ordnar mat, sand och annat man behöver? När jag jamade det skrattade matte och sa att det faktiskt finns sådana två-beningar och att hon tyvärr är en av dem... vadå tyvärr? Det är väl den bästa metoden! Här har vi tydligen helt olika uppfattningar, matte och jag, för hon säger att hon verkligen skulle vilja kunna jobba. Dumheter, jamar jag! Ju mer hon är borta hemifrån, desto mindre service får vi katter här hemma... och förresten, är det inte ett tillräckligt fint jobb att ta tass om oss?

Nej, nu går jag ut i kattgården och solar. Kikar på den där matte-figuren på söndag istället. Tass på er!

Majsan

Vi är lite spända idag, både katter och mattar, för i morgon kommer den tvåbening på besök som kanske, kanske kan bli Sixtens nya matte! Sixten själv är lugn och putsar pälsen, men jag kan inte låta bli att vanka omkring lite grand... det känns konstigt att se en av klosterkatterna vandra ut genom dörren - jam, bildligt talat, alltså. Men matte säger att det är naturligt att folk kommer och går i klostren - vissa stannar längre än andra, några få stannar livet ut, men en del känner att de inte passar och prövar en annan livsstil istället. Dessutom kan man ju vara klosterkatt även i en lägenhet! Så att Sixten lämnar oss - om han nu gör det - betyder ju inte att han automatiskt upphör att vara klosterkatt inombords, så att jama... han får bara en annan livsuppgift, och två tvåbeningar att ta tass om själv. Viktigt nog! För vi vet ju alla hur mycket hjälp tvåbeningarna behöver för att klara sig, eller hur?