Majsan

Jam skall inte tassa mycket idag, eftersom matte har ont i huvudet och vill stänga av datorn för att gå och lägga sig... men jam vill i alla fall berätta att gammelmatte är på sjuka huset igen, därför att hon har gått upp sex kilo i vikt - och alltsammans är vatten, säger matte! Och nu har hennes människovetar tröttnat på att medicinerna inte fungerar, så de har börjat planera för något som kallas dialys. Det betyder att de skall sy fast slangar i gammelmattes mage, så att hon kan använda ett invärtes skinn eller vad det nu var som extranjure. Tydligen ligger tarmarna inuti oss allihopa i ett slags skinnpåse innanför huden, och den påsen går att använda som filter och göra rent blodet från sådant som inte skall stanna i kroppen... tänk, så kluriga de är i alla fall, veterinärerna! Precis när hon skall få de där slangarna insydda vet jam inte, men matte tror att det blir i nästa vecka eller kanske veckan efter, om allt går som det skall. Vi håller tassarna för att det betyder att gammelmatte snart får komma hem igen och sedan slipper åka till sjuka huset på jamarlänge!

Ni glömmer väl inte att vara med i JanuariTasseriet?

Majsan

När matte kom in från postlådan ute vid grinden idag, hade hon ett paket med sig med Wikkis omisskännliga avsändarsignatur. Jag nickade nöjd när jag såg det: "Bra, det har kommit!" Matte såg förvånad på mig: "Visste du att det skulle komma?" Jag svarade att det visste vi katter allihop, eftersom vi hade beställt en sak från Wikki för en tid sedan. Nu ville förstås matte veta vad det var i kattongen, men jag svarade att hon väl fick öppna och titta efter själv... så det gjorde hon, med gammelmatte nyfiket tittande på vad hon packade upp... och eftersom vi känner godhjärtade och rara Wikki väl, blev vi inte det minstaste förvånade när kattongen visade sig innehålla mer än bara de tomtemissar vi hade köpt, utan diverse annat skojigt också. Belle blev överlycklig när hon fann både en leksak (en skinnbit med tofsar) och hundgodisar (Dentastix) bland sakerna - och själva lekte vi katter snart med de härlig kattleksakerna matte plockade upp ur kattongens djup. Tusen tack, Wikki!!! Vi tänkte att vi lägger till slantarna för tomtemissarna till den slant vi skickar in som vårt deltagande i JanuariTasseriet, blir det bra? Annars får du jama ifrån! Och ni andra, ni deltar väl i JanuariTasseriet allihopa? Alla pengarna går till Snuffefonden, som har blivit nästan barskrapad av alla de behövande katter den försöker hjälpa... så ju mer slantar som kommer in, desto bättre kan fonden ställa upp för nödlidande katter i vårt land!

O, glömde att jama att själva kattongen som vanligt var av PERFEKT storlek för en katt - så där så att man får maka ner sig med lite lite möda... *kurrar*

Majsan

När jag jamade häromdagen att matte gjorde klokt i att leva mer som oss katter, menade jag förstås inte att tvåbeningar skall identifiera sig så mycket med katter att de börjar gå omkring på alla fyra... men det var precis vad gammelmatte försökte göra i förrgår morse! Och det var inte första gången - det händer då och då att gammelmatte verkar föredra att ligga på golvet, för hon liksom dimper omkull både här och där i huset. Nu senast i vår hall, när matte gick iväg med Belle för att hämta bilen uppe i garaget. Jag skickade för säkerhets skull fram Jenny, eftersom hallen är ganska långsmal och jag är rundare än hon... eh, jag menar Jenny är ju bolis och allt, så jag tyckte att hon var den rätta att ta sig en titt på vad gammelmatte gjorde på golvet. Själv satt jag i halltrappan och avvaktade vad matte skulle göra när hon kom in igen, och Rafael satt bredvid mig och bombarderade mig med frågor i stil med "Vad gör gammelmatte på golvet nu igen?" och "Borde vi inte ringa någon som hjälper henne?" Matte tänkte tydligen likadant, för när hon kom in och försökte lyfta upp gammelmatte gick det inget vidare, så hon ringde till Hemtjänst. Rafael nickade förnumstigt: "Det var ju det jag jamade". Efter en stund kom det två trevliga Hemtjänster och swisch, så var gammelmatte på fötter. De två hon har. För hon är ju faktiskt tvåbent, inte fyrbent, eller hur? Ibland blir det sorgligt när tvåbeningarna avundas oss katter så mycket att de glömmer hur många (eller rättare jamat, få) ben de har... lyckligtvis gick det bra den här gången och gammelmatte gjorde sig inte illa.

Majsan

Att matte härmar oss katter är både smickrande och lite irriterande. Jam tycker att hon gör klokt i att prioritera rätt, alltså att framför allt ägna sig åt att äta när hon är hungrig och sova när hon är trött, och givetvis uppskattar vi allihopa att hon håller huset varmt och sköter om våra sandlådor. Men när hon bytte ut bakgrundsbilden i sin blogg till en med stjärnhimmel, väldigt lik den vi har här i vår egen blogg, tyckte jam nog att hon gick lite för långt. Kunde hon inte haft mer fantasi än så? Nåjam, hon mår inte bra just nu så hon kan kanske inte tänka vettigt... faktum är att båda mattarna är vissna, så livet står rätt så still här hemma i klostret. Gammelmatte ligger i sängen just nu, efter att ha anklagat mig för att ha hällt ut vatten över fjärrkontrollen till TV:n... *fnyser*... jam skulle ju bara dricka lite ur hennes vattenglas, och det är väl inte mitt fel att det välte?!? Och matte har sagt att så fort hon har eldat varmt i huset tänker hon också krypa i säng. Hon påstår att hon är jamarförkyld och har ont överallt i kroppen... hm, det är allt tur för tvåbeningarna att jam själv mår bra och ser till allting!

Majsan

Igår kväll höll tvåbeningarna på att skrämma livet ur oss... plötsligt började alla, och jag menar verkligen ALLA - Hemtjänst, Hemsjukvård och mattarna - att prata om jambulans och akuten och det sjuka huset i Skövde, och vi katter satt mållösa. Skulle eländet börja om igen? Skulle gammelmatte försvinna från oss i veckor och månader som hon gjort så många gånger förr? Pratandet slutade med att matte tog gammelmatte och Belle med sig i bilen och åkte iväg. Och kvällen blev natt, och natten blev morgon, och morgonen blev dag. Då - när vi hade resignerat och rullat ihop oss tillsammans i soffan i vardagsrummet för att sova bort tiden - kom plötsligt alla tre hem igen. Jam, ni läser rätt: gammelmatte också! Det visade sig att det inte hade funnits en enda ledig säng på en enda avdelning på sjuka huset, så läkarna hade givit gammelmatte den sjukvård hon behövde i ett rum på akuten. Det tog hela natten och hela förmiddagen... men vad gjorde det, när hon sedan fick komma hem igen? Vi var jamarglada och samlades runt henne för att höra hela historien om dropp och sprutor och provtagningar och hur snälla alla hade varit... de hade ordnat en skön säng åt henne, så att hon kunde sova medan behandlingen pågick, och matte hade vandrat mellan rummet på akuten och Belle ute i bilen så att alla mådde bra medan timmarna gick. Med jämna mellanrum hade båda mattarna serverats både mat och fika, dessutom. Matte säger att det sjuka huset i Skövde är Sveriges bästa och att personalen är änglar allihopa.

Nu ligger gammelmatte och sover i sin egen säng, tillsammans med Belle, Sixten och Rafael. Jenny och Philemon sover i mattes vardagsrum och själv ligger jag här i vårt vardagsrum och berättar för matte vad hon skall skriva i bloggen. Sedan skall jag också sova en stund, medan matte eldar varmt i huset... kuuuuurrrr!

Mattes tillägg: Vad som hände igår var att vi tvåbeningar insåg att vi inte kunde få ner gammelmattes blodsockervärden. I tre dagar hade vi kämpat, men hon hamnade hela tiden på HIGH (ovanför det mätbaras gräns) och slutligen insåg vi att vi behövde hjälp... så jag skjutsade in gammelmatte till akuten där hon under natten har fått dropp och insulin i omgångar till vi hade kommit ner till 23 i alla fall (en ickediabetikers sockervärde ligger kring 4-6, mammas idealvärde ligger vid 10... så ni förstår att situationen var allvarlig, för högt socker sliter hårt på både hjärta och njurar). Då sa läkaren att faran var över och att gammelmatte kunde åka hem - men han ändrade insulindoserna uppåt och förhoppningsvis skall de fortsätta det påbörjade arbetet.

Sixten

För en stund sedan satt jam och lyssnade medan gammelmatte jamade... eh, pratade i telefon med en jämnårig kompis (de har tydligen gått i skolan tillsammans) om hur gamla de är och att de när de var barn inte hade kunnat tänka sig att de skulle leva på 2000-talet. Själv funderade jag över hur det kommer sig att tvåbeningar funderar så mycket på framtiden... varför slösar de så mycket tid och möda på något som de inte kan veta något om? Önskningar kan och skall man ju ha, förstås - som att jag önskar mig fler hem åt hemlösa katter och en riktigt jamarbra djurskyddslag! - men att försöka föreställa sig hur det blir mångamånga år framåt verkar meningslöst. Nu lever vi katter inte lika länge som tvåbeningar, men i stället lever vi desto bättre under de år vi har på oss, tycker jam... kan det vara den avgörande skillnaden mellan oss? Det finns liksom inte så stora utrymmen för förbättringar - förutsatt att vi har tak över huvudet, är varma och mätta, menar jam! Medan tvåbeningar liksjam aldrig blir nöjda utan ständigt skall vidare på något märkligt sätt.

Fast matte säger att hon absolut vill leva som vi katter gör och helst bara ägna sig åt det viktigaste i livet. Alltså, tak över huvudet, varmt i huset och mat att äta... samt, förstås, en riktigt skön plats att sova på. Så för att vara tvåbening är hon inte så dum... hehe...

Majsan

Jahajam, då har klosterkatterna tassat rakt in i år 2015, då. Och mätta är vi också, för matte har bjudit på allt möjligt gott under kvällen... å, så jag hoppas att ni andra också mår riktigt bra! Ryktet jamar att Wikkis Stora matte är sjuk i något slags flunsa eller liknande, så vi ägnar förstås mycket tid åt att skicka spinnhealing till henne. Fast det är skönt att veta att Tanja finns där och kattsonligen tar tass om henne! Och det där snacket om att "som året börjar, blir det" skall ni inte bry er om, för så är det inte - det ger jag er mina fyra hederstassar på. Istället skall vi se ljust på framtiden, tycker jam, och satsa på att det här nya året blir en verklig vändpunkt till det bättre för massor av katter i hela världen! På något sätt skall vi få ännu fler tvåbeningar att öppna sina dörrar och hjärtan, inte sant?

Ha ett jamarfint nytt år, vännisar!