Sixten har ordet!

Hej. Jag är huskatt och novis i klostret i Otterbäcken. Jag och min bror Assar kom hit från Kristinehamns djurhem där vi och våra 3 systrar bodde när Matte och gammelmatte kom för att titta efter en katt åt gammelmatte som nyss hade blivit ensam för att gammelhusse i familjen hade gått över regnbågsbron. När gammelmatte fick syn på mig och min bror som förskräckta tryckte på en hylla så frågade hon personalen om oss och då fick hon veta att ingen kunde få oss att känna oss trygga, medan våra syrror hade vant sig vid människor. De hade hittat oss under ett skjul i Skranta-området vid Karlskoga (samma område där man senare fann Rafael). Då såg vi ut så här:

Så här såg vi ut första gången matte och gammelmatte såg oss!

Vi fick åka brummis instängda i varsin kattbur och det var läskigt, för vi hade ju aldrig varit isär förut. När sedan brummisen stannat så bars vi in i ett stort hus och uppför en trappa och in i ett rum och där släpptes vi ut. Där fanns torrfoder och vatten och en skål med blötmat, men inte kunde vi äta nu när vi var så rädda. Tvåbeningen tog transportkorgen med sig och gick ut och stängde dörren. Vi tittade oss omkring och såg att i andra änden av rummet fanns en toalåda, men de första dagarna gick vi inte på lådan utan vi *skäms* gjorde ifrån oss på en matta i rummet. Varje dag kom någon in och fyllde på rent vatten och kollade om vi hade torrfoder, kollade lådan och gick sedan iväg och lämnade oss i fred. I många, många månader levde vi så här innan gammelmatte lyckades få oss att ta emot godis och att hon satt och läste sagor för oss. Så småningom behövde matte rummet till gästrum och då bars vi över till gammelmattes lägenhet där vi fick ett eget rum på övervåningen, men skillnaden var att här stod dörren öppen och maten serverades i köket och lådan stod i övre hallen. Vi vågade ju inte gå ned och äta när tvåbeningarna var vakna utan vi åt på nätterna. Vi upptäckte också att det bodde två katter till i lägenheten. Det var två tjejer från Södertälje katthem. De hette Jenny och Majsan. Det var egentligen då vi förstod att Assar och Sixten var våra namn. Nu dröjde det inte länge förrän vi vågade oss fram när gammelmatte eller matte fanns i lägenheten, men det dröjde länge innan jag vågade gå fram och bli gosad med, men nu gillar jag skarpt att sitta i gammelmattes famn och gosa, gosa, gosa. Numera sover jag också i hennes säng om nätterna där också Majsan och Rafael ligger. Det är så mysigt! Sista tiden har även min bror Assar legat i sängen, fast bara nere vid hennes fötter och när hon vaknar så försvinner han därifrån. Han har ännu inte förstått hur skönt det kan vara att få ligga i hennes famn. Jag hoppas att det inte dröjer så länge till.

Imma

Idag har vi sorg här i klostret... en av våra vänner i Kungsängsligan - Ludde - har hastigt och mycket, mycket oväntat gått bort, bara 2 år gammal.

Om jag förstod matte rätt, skall Ludde obduceras idag, och sedan kanske vi får veta vad som hände honom. Själv tänkte jag förstås allra först på HCM, Connys sjukdom... den brukar ju bli synlig just i tvåårsåldern, tydligen. Men som sagt, ännu vet vi ingenting... bara väntar och sänder massor av spinnhealing till Luddes familj som förstås mår jamardåligt nu *sniff*.

Imma

Gammelmatte och matte kom på den ljusa idén att betala katt-TV-licensen i båda stationerna vid köksfönstren samt den som finns på verandan, så nu har vi massor av fjäderkotletter att dregla över. Det kan hänga fyra-fem fjädrisar i varje talgboll! Fast matte förstörde lite av nöjet genom att släpa ut gräsätarmonstret både igår och idag... lyckligtvis har den ätit sig mätt nu, så att vi kan få ha vår underhållning i fred resten av veckan.

Jam, ifall ni undrar varför vi inte bloggar, sitter vi alltså i fönstren och tittar på katt-TV. Förutom Philemon då, som är ute i kattgården och retar upp sig på att fjädrisarna inte är rädda för honom utan använder burgallret som sittplats i väntan på sin tur vid maten.

Sagge har också spinnande utsikt i sitt fönster, för precis bredvid sitter en fågelholk och i den bor det precis flygfärdiga fjäderungar. Det är nog tur att fönstret är stängt, för annars hade han nog klättrat dit och ätit upp dem allihop...

Apropå Sagge, så förbereder mattarna sig nu för hans hemflytt. Vi har inte hört än precis vilken dag det blir, men matte skall ringa hans husse och höra så att allt är färdigt i tid och Sagge slipper stress. Det är ju bra om matte kan förbereda honom på att det är dags att jama hej då, även om hon har sagt att hon skall erbjuda hans husse att vara kattvakt när han måste åka bort för att få specialistvård. Då bor Sagge hemma hos sig, så får matte komma dit och pyssla om honom lite... det kommer de nog att tycka om, båda två.

Matte

Även den här dagen har handlat om frihet. Mellan regnskurarna tog jag nämligen ut först Jenny och sedan Majsan på koppelpromenad i trädgården - och det var en upplevelse, för Jenny bestämde sig för att gå fot och Majsan betade gräs medan hon gruffade för sig själv. De var så fogliga att en småfågel kom flygande och hovrade över oss för att ta sig en titt på "fienden"! *skrattar* Men oj, så bra deras bantning under vintern och våren har varit... fortfarande ser de tjocka ut, men det är bara löst skinn med tjock päls... jag fick "strama åt" selena ordentligt kring halsar och midjor för att de skulle sitta bra.

Efter middagen stängde vi in Philemon och Imma i mitt vardagsrum och släppte istället lös Sagge i huset. Han brydde sig inte ett dugg om att det regnade ute, utan använde kattgården lika mycket som om solen hade lyst... samt kom emellanåt in och torkade av sig på mig genom att slingra som en orm kring mig där jag satt vid köksbordet. Jag blev både blöt och luddig, milt uttryckt. Sedan följde han med stort intresse hur gammelmatte och jag spelade Geni... fast hans sätt att delta var att först jaga speltoppen runt bordet och sedan lägga sig tvärs över spelplanen. Nåja, huvudsaken var att han spann - och det gjorde han! Överhuvudtaget är Sagge mycket "verbal" och pratar nästan hela tiden... han har ett fascinerande brett register för att vara huskatt, men det hänger kanske samman med att han är väldigt intelligent? Jag menar, ovanligt skarp i huvudkontoret t.o.m. för en katt.

Philemon

FRRRRIIIIIIII!!!

Nu vet jau verkligen vau som menas me en GLAD miss-sommar! För idaug tog matte av maj kragen, och nu *slick* haur jau MASSOR av *slick* tvättande att ta tass om. Pälsen e i en sån oordning *slick* efter di här daugarna me krage *slick*... för att ente jama om hur JAMARSKÖNT de e å få klia saj i örona! *kuuuuurrrr*

Nertassat senare samma eftermiddag:

... och som om ente daugen varit bra som den vau, kom min favourit-tassverkare pau besök te maj!

Jau älskar daj, tassverkarn!

Tillagt av matte:

... och jag har fått tillbaka min lockiga studsboll! *lycklig* Nu är allt som det skall vara här hemma - Philemon far kring väggarna, högt och lågt, precis som vanligt. Äntligen! En stillsam rex gör sin matte sjuk av oro...

Philemon

Matte sajer att jau snart blir auv med kragen, för mitt saur läker så de nästanpå syns! Å ida fick jau gå me hinne ner i källarn för förste gången sin jau blev reven av Sagge... så de vau förstås mycket å kontrollera innan jau kunne gå opp igen te solskene i fönstren.

Hoppas di tar auv kragaelännet riktigt snart, så jau får gå ut i kattgårn osse!

Så leitet att de knappt syns en gång...

Sa ni osse fira midsommar i morgon? Vi ska få kräfter som gammelmatte köpt... fast Imma får visst ente smaka, för hinnes njurprov vau ente alls bra nu sistens. Bra, då blir de mer över te maj! *slickar morrhåren*

Imma

Det finns dagar som man helst vill slippa - som idag, t.ex. Inte nog med att matte steg upp alldeles för tidigt, när jag fortfarande låg och gonade mig tätt intill henne under täcket... men dessutom tråcklade hon in mig i min transportkorg, som jag hatar, och bar ut mig till bilen, som jag hatar ännu mer. Stackars Sagge tvingades vara med om samma sak och vi jamade högljutt vad vi tyckte hela vägen till Mariestad - fast matte säger att mina röstresurser vida översteg Sagges och att jag "avgrundsvrålar". Va'?!? Säger man så om en stackars abbemissa som klagar sin nöd?!?

Två stackars oskyldiga katter blir kattnappade...

Jam antar att ni kan gissa vart vi skulle åka? Till veterinären, förstås! Och den karl'n lär sig aldrig hur man behandlar en äldre dam - precis som förra gången stack han mig i tassen och sög blod ur mig. Dessutom hade han mage att väga mig... och talade högt och tydligt om vad vågen visade! *fnyser* Det enda positiva med det var att matte blev glad, för jag har tydligen gått upp ett hekto sedan förra gången jag vägdes. Å andra sidan började hon tala oroväckande om att införa ransonering av tonfisken när hon fick veta att mitt njurprov hade stigit över gränsvärdet... aldrig får man vara riktigt glad *suckar djupt*.

Nystucken abbemissa vilar ut

Så var det Sagges tur att bli utlyft ur sin transportkorg. Han hade ännu värre otur än jag, för han blev stucken TVÅ gånger - först en gång för att sövas och sedan en gång för att väckas. Fast andra gången kanske han inte kände så mycket? Olle, vår veterinär, undersökte hans öga och berättade hur den där sjukdomen fungerar - att den går i skov, och att det just nu är lite bättre än det varit tidigare - och så, när Sagge låg avsvimmad på britsen, klippte han klorna på honom. Matte säger att hon gärna klipper klorna på vilken katt som helst utom just Sagge och Assar, för de bits... det var därför han var med idag, och så för att få ögat kollat, så klart.

Sagge börjar vakna igen... visst är han
söt med tungan utstickande?

Slutligen har jag lovat att hälsa från Philemon att han är mycket lättad över att antibiotikatt-kuren är avslutad - han fick sista dosen igår kväll - så nu smakar maten inte jordgubbe längre *fnissar*. Kragen får han behålla några dagar till, men såret läker jättefint... så det dröjer nog inte länge förrän han studsar omkring som vanligt här hemma!

Imma

Har jag jamat förr att min matte är lite prillig? Idag kom Åskar på besök och var på sitt värsta humör... men matte fortsatte att dona i trädgården till regnet öste ner. Som om hon varken hörde eller såg! Själv höll jag mig i mitten av huset, som alltid när Åskar kommer, och Philemon stannade hos mig, han också. Däremot hörde jag efteråt att Sagge hade varit tuff - han gick t.o.m. ut i kattgården fast det både dundrade och regnade! *stora ögon*

Annars förbereder jag mig för besöket hos veten på tisdag. Jag skall bli testad igen, dels för njurarna och dels för sköldkörteln, så det blir väl stick i tassen och klistrigt bandage som vanligt *suckar*. Sagge skall förresten åka med, för matte vill ha vetens hjälp att klippa klorna på honom så att han är fin när hans husse kommer nästa gång. Tänk, nu är det inte långt kvar innan han får komma hem! Det värmer ett litet katthjärta, för jag förstår ju hur Sagge längtar... man kan höra honom ropa efter sin husse genom dörren där uppe.

Gammelmatte Gitte

Vi fick ett telefonsamtal från en vän, som var jamarledsen för hon hade mist en liten pälskling. Det var inget att göra för han hade flera tumörer i huvudet och det mest humana var att låta honom gå hem till Skaparkatten, men sorgen över honom var så tung, så tung och den sorgen förstår alla vi som mist en lurvig vän.

Jag lyssnade och sköt väl in ett och annat ord. Annat fanns inte att göra. Hur tröstar man någon vars sorg är som ett gapande sår. Det finns inga ord som kan trösta... Men kanske, att finnas där, att lyssna kan hjälpa lite grand. Jag hoppas det.

Den lille katten lider i alla fall inte mer. Han ligger i Skaparkattens famn och blir smekt till ro. Detta kan kännas som en tröst i alla fall.

Sov i ro, du lilla katt i evighet.

Matte

Idag när jag klippte gräset på södersidan av huset, såg jag Sagge sitta i fönstret till rummet på övervåningen och titta intensivt på mig. Han verkade mycket intresserad av gräsklipparen, men vinkade inte tillbaka när jag vinkade åt honom...? När jag sedan kom till baksidan av huset för att klippa gräset där, satt Philemon i vårt köksfönster och Rafael i gammelmattes köksfönster och iakttog mig lika stint. Det var väl det jag trodde - jag är bevakad! *skrattar*

Philemons sår läker bra nu, så kragen gör vad den skall. Men den lille rackaren har kommit underfund med hur man krafsar upp proppen så att luften går ur kragen... så jag måste kolla till honom då och då. I morgon har han tagit sin medicin i en vecka, så på måndag är kuren över... det kommer säkert att glädja honom, även om han får tonfisk efter varje dos för att få bort jordgubbssmaken ur munnen.

Imma

Idag hinner vi absolut inte jama något i bloggen - vi är på väg till TVÅ partyn! Skaparkatten har nämligen ordnat det så att Sippo och Nova fyller år samma dag... tur att vi är katter och har tillgång till supersnabba ressätt!

Tack också till Felix som bjöd på jamartrevlig fest häromkvällen! Vi hade hur roligt som helst... *fnissar busigt*

Men hör ni, vännisar - skratta inte åt Philemons krage, är ni rara! Han är lite rädd att ni skall göra narr av honom ikväll på festerna...

Matte

Philemon hade alldeles rätt i sina farhågor - idag har jag varit i Skövde och köpt en mjuk krage åt honom. Veterinären skickade med honom en tratt hem, men jag behövde bara prova den på Philemon en enda gång för att inse att det aldrig skulle gå - han säckade bokstavligt talat ihop totalt, min lille skånepåg. Så jag hoppades att han skulle låta såret vara... men ledsamt nog har han slickat så intensivt på det att hela sårskorpan lossnat och såret blivit större. Så idag kapitulerade jag för faktum och satsade 360 kronor på en sådan där uppblåsbar, justerbar krage som sägs tillåta katten att äta och sova bekvämt, men ändå hindra att den når dit den inte skall...

Så här såg såret ut i lördags - med sårskorpa och begynnande pälsväxt...

... och så här ser såret nu - rent, men större och skyddslöst

Så detta blev resultatet, och jag överdriver inte om jag säger att killen är måttligt förtjust:

Givetvis tar kragen ifrån honom den största livsglädjen, det är ofrånkomligt. Han ligger mest i min famn och deppar. Men han äter bra, dricker vatten och verkar ligga någorlunda bekvämt... jag har inte blåst upp kragen helt, utan bara så mycket att jag ser att han inte kommer åt såret. Och nu hoppas förstås både Philemon och jag att såret läker riktigt, riktigt fort! Jag vill ha tillbaka min "studsboll"... *slokar nästan lika mycket som Philemon*

Philemon

Ouj, mina kattsensorer tar emout otäcka vibrationer - matte är i Skövde å håller pau å köper en KRAGE te maj! Nu är gouda råd dyra... nån som vet vad jau ska göra?!?

Imma

Hihi, Philemon tycker verkligen inte om jordgubbssmaken på medicinen! Och varje gång talar jag om för honom hur brorsan och jag älskade att få jordgubbsfil till frukost när vi var unga... då fnyser han och säger att rex-rasen har utvecklats på de år som gått sedan jag var ung! *skrattar*

Själv tror jag att det beror på att killar är kräsnare än tjejer, eller var tror ni? Vi kan inte kosta på oss att vara kinkiga med maten, eftersom vi måste äta både för oss själva och för de ungar vi skall föda... om vi föder ungar, jamar jag, och inte blir kastrerade som jag blev redan som ungkatta. Men det kunde ju inte de små generna inuti mig veta när de knåpade ihop min smak!

Idag har jag hittat ännu en sak jag tycker om: herr Kuvär. Jag tror att han hette så i alla fall. Han är lång och smal, nästan som ett väldigt tjockt grässtrå, men smakar mycket saftigare och är mer matig. Jamargott! Gammelmatte kokade herr Kuvärer till lunch och jag fick ta så många jag ville... tror att det blev en fyra-fem stycken innan jag var mätt *slickar morrhåren*.

Imma

Idag har mattarna varit iväg hemifrån igen, men för en gångs skull i ett vettigt syfte: de har besökt St. Fransiskus' djurkyrkogård i Örebro och deltagit i begravningen av sex katter från Örebro katthem. Matte hade prästkläderna på sig (inte de hon har i kyrkan, förstås, men de hon har när hon skall vara präst ute någonstans) och hade försökt göra en liten fin andaktsstund för katterna och dem som var där för att ta avsked... det hade varit väldigt vackert, sa gammelmatte, och de hade sjungit "En vänlig grönskas..." och matte hade lyst frid över katternas själar. Ja, för matte är lika övertygad om att katterna har själar som att Gud (Skaparkatten) finns! Och alla själar kommer till himlen, landet på andra sidan Regnbågsbron, efter döden.

Matte tog bilder på djurkyrkogården... men dem har hon tyvärr kvar i kameran så vi får återkomma med dem senare.

Själva har vi vilat och tagit det lugnt, för det har regnat ute. T.o.m. Philemon har tagit det lugnt, han som annars far kring väggarna som "en skållad råtta" som matte säger... undrar om det är medicinen som har den effekten på honom? Hittills har han i alla fall inte fått diarré, som Pumas matte sa att man kan få av just den sortens antibiotikatt... alltid något.

Philemon

Uschmjau... av alla rälia saker tvoubeningarna hittat pau, måste medusiner vara bland di räliaste! Ida vau matte iväg te appeteket å hämtade en flaska me nåt inuti som louktade jordgubbar - kan ni tänka er? Å de spruta hon in i munnen pau maj! *ryser* Jou, de e dagens sanning, min själ, jau lovar - å som hon höll maj oppiner i knäet medan hon spruta i maj geggan, hade jau ente en chans att komma undan. Lyckligtvis fick vi tonfisk alldeles efteråt, så jau fick bort smaken ur munnen... men hon hotar me å ge maj såna där sprutor varenda da nu. Flera gånger om dan! Nåjam, de ska vi noug bli tvou om.

Som om de ente räckte med den plågan, har di dessutom hållet fast maj, mattarna, och matte satte en tratt pau huvet pau maj! Sen tryckte hon å grejade me såret jau har på ena sidan av kroppen, å de hjälpte ente ett dugg att jau jama åt dem att de gjorde ont... va ska en stackars liten katt ta saj te?!? Jau önskar att jau var en snöleopard - då sulle de inte våga saj pau maj, minsann!

Matte

Philemon borde ha fått ta tass om det här blogginlägget själv, men han har inte tid, jamar han... så han nöjer sig med att hälsa att "bilen är definitivt inte uppfunnen av en katt". Fast på skånska, då. Och det har han ju rätt i!

Det som hänt är att ett av Philemons rivsår (efter fajten med Sagge) har blivit infekterat. Jag har försökt sköta det, men igår svullnade det rejält och idag kunde jag pressa ur massor av var... och då insåg jag att jag behövde hjälp, så jag ringde vår veterinär och fick komma med Philemon direkt. Och den här gången hade Philemon nästan lika starka röstresurser som Imma, vilket inte vill säga lite - till sist gick mitt huvud i vågor av hans vrålande *suckar*.

Olle tog emot nästan direkt, undersökte såret och lyckades få ur ännu mer var. "Det här behöver behandlas med antibiotika" var hans dom, så när vi åkte hem hade vi med oss en gul lapp på Amimox samt en förhatlig krage som jag visserligen har knåpat ihop (rena terapi-arbetet!) men inte har applicerat än. Visserligen slickar Philemon ibland på såret, men det var okej enligt Olle... "bara han inte blir överdriven, för då kan han utveckla eksem"... så jag tänker bara använda tratten när jag gör rent såret. Det gör nämligen ont - det både syns och hörs! Stackars Philemon...

Sagges husse fick tyvärr förhinder och kunde inte komma igår, vilket var väldigt tråkigt. Särskilt för Sagge, som nu - när husse åter existerar i hans sinnevärld - ropar efter honom! Men när jag var hos veterinären passade jag på att kolla upp vad Feliway kostar, så när Sagges husse ringer kan jag berätta det för honom. Jag skall också förbereda ett "första tiden hemma"-kit inför Sagges hemgång, så att husse slipper skaffa allting direkt... ni vet, sand, mat, en klotång, en bra karda o.s.v. Låda, transportkorg och sandspade hade han redan, och en luddig filt som han haft att sova på här skall han få med sig hem.

Nu sitter jag här och ber Gud se till att jag verkligen får mina skattepengar i morgon, för vi behöver verkligen bunkra både mat, sand och mediciner!

Sagge

IDAG KOM HAN!!! Min husse kom och hälsade på mej en långlång stund, tänk att han faktiskt gjorde det! Min alldeles egna husse, som är bara min egen tvåbening och som jag slipper dela med andra katter... det ni, det är nåt annat än det här röriga gänget som måste dela på två tvåbeningar. Fattar inte att dom står ut?!?

Åååå, var det är jobbigt att vänta! *suckar*

Precis i början var jag lite blyg, för jag visste inte riktigt säkert om det verkligen var husse... han luktade annorlunda, och jag ser ju inte så där jamarbra på ena ögat, som ni kanske vet. Men efter ett tag blev jag alltmer säker, och när han lyfte upp mej i famnen visste jag - det VAR husse! Sen gosade vi mycket och bara var tillsammans, min allra egnaste husse och jag...

Här är jag och min husse - visst passar vi bra ihop?

Det enda jag tyckte var lite trist var att tvåbeningarna pratade så mycket med varandra hela tiden. De drack kaffe och te, och inget av det är gott, tycker jag... och så pratade de så att man blev alldeles trött i öronen. Jag la mej att vila i fönstret för att visa vad jag tyckte om deras pratande - men det verkade dom inte begripa?

Uschjam, så trött man blir av prat...

Men så kom då det LEDSAMMA - husse sa hejdå och gick, och jag fick inte följa med! *sniff* Vice matte sa att han kommer tillbaka igen, men dit är det ju en kattiljon timmar... nåjam, han tyckte att jag hade ett fint hotellrum i alla fall (jag visade honom runt så att han skulle veta hur jag bor här) och så fick jag tonfisk i en stor skål som tröst. Hoppas att det snart är tisdagonsdag! För det är då som husse skall komma och hälsa på mej nästa gång. Och vet ni, snart skall jag få flytta hem till husse igen! Det sa han, och det tror jag på, för min husse är en jamarfin kille, ska ni veta!

Innan jag slutar blogga måste jag få visa en bild på en stor fjäderkotlett som vice matte tagit. Jag tror i alla fall att hon har tagit den, för den var stendöd... ingen dålig jägare, för att vara tvåbening.

Tillagt av vice matte:

Faktum är att jag inte "tog" den döda björktrasten utan fann den liggande död nedanför mitt sovrumsfönster. Troligen har den slagit i fönstret och knäckt nacken, stackars fågel. Vi har gott om björktrastar, för de häckar i vår täta tujahäck varje sommar... för den här blev säsongen ledsamt kort.

Och så vill jag försäkra att Sagges husse tillåter att jag lägger ut fotot på honom och hans fina kattkille. Det var verkligen roligt att se dem tillsammans!

Sagge

Jag har väntat och väntat hela dagen, men husse kom inte... *hänger med huvudet* Däremot kom hon som kallar sej vice matte, och hon stannade en lååång stund hos mej. Det är till henne som jag skickar tankar just nu om vad hon ska skriva i blå... eh, bloggen, heter det visst. Hon gav mig tonfisk till middag, och fyllde på torrfodret och vattnet och gjorde rent lådan och allt sånt där som hon alltid gör när hon hälsar på mej. När jag hade ätit färdigt tonfisken (den var jamargod! *slickar morrhåren*) borstade hon mej en lång stund och sen borstade hon sej själv med samma karda så att pälsen på hennes huvud stod som ett moln omkring huvudet på henne! Det brukar hon göra, för hon säjer att min karda är mycket bättre än hennes. Vi tittade ut genom fönstret och hon berättade om alla träden som jag kan se, och så berättade hon vad hon har gjort ute i trädgården idag och frågade om jag hade hört hennes maskiner som hon hade använt, och då jamade jag att jag hade stått där i fönstret och lyssnat men inte sett nåt.

Sen satte vi oss på sängen och matte berättade att husse absolut inte har glömt bort mej. "Det måste ha hänt nåt som gjorde att han inte kunde komma idag" sa hon, fast inte nåt som gjort honom illa, utan nåt som han måste göra först innan han kan komma till mej. Så lovade hon att ringa husse och fråga hur allt var och att jag är ledsen för att han inte kom idag.

Sist gjorde hon en leksak åt mej - hon hängde en skojig plåtbit formad som ett hjärta i ett kraftigt skosnöre och band fast i klätterträdet så att jag kunde slåss med det. Vi lekte med snöret och hjärtat en lång stund innan vice matte sa god natt och släckte i taket - fast mörkt blir det inte, för jag har en blå lampa i fönstret som lyser jämt. Det är skönt att ha den där lampan, för då känns det inte lika ensamt när inte vice matte eller hon som kallas för gammelmatte är här.

Undrar om jag får tonfisk i morgon också?

Matte

Vi har haft ett mycket oroligt dygn här hemma. Igår eftermiddag stängde vi in Imma och Philemon i vardagsrummet och släppte lös Sagge, som njöt av friheten t.o.m. i kattgården trots regn och blåst. Tyvärr behövde gammelmatte hämta en sak i vardagsrummet och hann inte stoppa Philemon när han smet ut... ett ögonblick senare var slagsmålet i full gång, Sagge jagade Philemon genom rummen och rev honom blodig över ryggen och sidorna, och jag lyckades inte få stopp på eländet förrän jag hade sprejat en hel del vatten över Sagge (faktum är att jag använde sprejflaskan till att mota iväg honom så att jag kunde kasta en filt över honom och bära upp honom till rummet igen). Sedan undersökte jag Philemon noga, tog hand om rivsåren (under klagojam!) och lät honom trösta sig själv med luddkoftan... och under kvällen var han mycket dämpad, höll sig stilla eller sökte upp mitt knä, men jamade förebrående om jag försökte klappa honom. Jag skämdes som inte hade kunnat hindra slagsmålet och gammelmatte kände sig ansvarig som hade öppnat dörren till vardagsrummet... men hur skulle vi ha kunnat veta att Philemon inte av ren självbevarelsedrift höll sig undan Sagge? Han vet ju sedan tidigare att det blir bråk.

Jag hade mycket, mycket svårt att sova i natt - inte förrän Philemon sökte upp mig och ville krypa in under påslakanet (som jag har som täcke) började jag slappna av, för då gjorde såren åtminstone inte så ont att han inte kunde ha lakanet över sig. När så Imma också kröp ner hos mig, lyckades jag somna.

Idag mår Philemon mycket bättre. Alla såren har fått skyddande skorpor, jag får klappa honom och han är i stort sett som vanligt - kanske en smula mer stillsam, men absolut inte värre än att jag känner mig lugn. Sagge mår också bra, är kelig och gosig... och i morgon kommer hans husse och lillmatte hit! Då skall jag diskutera situationen med husse, förklara hur dåligt Sagge mår och att vi måste ordna det här bättre. Mitt förslag är att vi installerar en ny Feliway-dosa i hans rum... men framför allt hoppas jag att han inom kort skall kunna flytta hem för gott, för det behöver han!