Imma

Idag är det Valborgsmusafton, berättar Bröderna Bus och Busan för oss. Och vad gör tvåbeningarna? Eldar pinnar! Eller rättare sagt, ägnar sig åt avancerat pinnmissbruk, som Sigge tassade i sin blogg igår. I värsta fall bränner de små oskyldiga igelkottar, som gömt sig i pinnhögarna, också... *ryser* Fast våra mattar försäkrar oss att ansvarskännade tvåbeningar noga ser till att det inte finns några igelkottar i högen innan de tänder på. Och riktigt, riktigt kloka tvåbeningar eldar inte alls när det blåser så här hårt! säger matte. För idag är det inte särskilt skönt utomhus fast solen skiner, för det blåser så att pälsarna står åt alla håll... jam, jag har inte känt det själv, för jag går inte så ofta ut i kattgården så här tidigt på säsongen, men jag har sett genom köksfönstret hur husisarna ser ut där ute. Philemon och jag bäddar istället ner oss i sängen hos matte, som inte mår så bra idag... hennes mage krånglar fortfarande, så jag brukar lägga mig lite längre ner i sängen så att jag inte störs av bullrandet i den. Magen, alltså. Mattes.

Annars är det lugnt här hemma - gammelmatte har varit iväg och blivit stucken i tassen (armen), och tänk, de tog ÅTTA RÖR blod från henne! Att hon ens överlevde?!? *stora ögon* Skulle någon ta åtta rör blod från mig, skulle jag inte ha en droppe kvar åt mig själv...

Jenny

Jag läste i fredags i Gustavs blogg att det nu officiellt är vår. Tänk, det kunde jag ha jamat för honom eller vem det nu är som bestämmer när våren är officiell! För ute i kattgården skiner solen och i alla fönstren skiner solen och i mitt hjärta skiner solen också, för jag älskar solsken *kurrar lyckligt*. Så här års är det bra att ha mycket svart i pälsen, för då tar man bättre tillvara på solvärmen... längre fram i sommar kan det bli för mycket, då måste man ligga i skuggan ibland för att inte bli alltför varm, men just nu är det perfekt!

Tyvärr får man inte alltid ligga i solen där man vill, för här finns en fånig vit kille som alltid vill ha de bästa platserna. Ja, okej, lite lite svart är han på vissa ställen... öronen och svansen, mest... och just för att han är så mycket vit hävdar han att han behöver sol-skenet bättre än vi med mycket svart. Ärligt jamat är det det dummaste jag har hört! HAN borde tvärtom hålla sig borta från solen, för ju mer han solar desto mer rosa blir han... jam, ni läste rätt: han blir ROSA! Hans päls är så tunn så man ser skinnet rakt igenom den, så han ser ut som en människobabys kramdjur när solen lyser på honom... *fnissar* Fast han är sannerligen inte något kramdjur utan den mest grälsjuka och tassiga katt jag någonsin har träffat, tror jag. Var man än sätter sig, är han genast där och påstår att platsen är HANS... och flyttar man på sig till en annan plats, är den tydligen OCKSÅ hans?!?

Nåjam, på vår sida huset har han i alla fall inget att göra, och där bestämmer jag själv var jag vill sitta. I solskenet, så klart!

Matte

Först av allt vill jag tacka för alla goda ord och krya-på-dig-hälsningar som jag fått! Som Imma kanske har berättat någon gång, är jag dålig på att ligga sjuk... jag tycker inte om att ligga till sängs, utan vill vara uppe och dona med saker utifrån vad jag orkar för stunden. Så idag steg jag upp, klädde mig och gick ut i trädgården för att göra fint i minneslunden (städa bort sådant som vissnat, beskära rosorna m.m.). Innan jag gick in igen, tog jag en liten runda med sekatören i handen och klippte lite här och där, där kvistar stack ut åt "fel" håll. Gammelmatte gjorde mig sällskap under promenaden, så vi kunde prata om vad vi vill göra i trädgården framöver... utifrån ork och lust, givetvis. Och så kunde jag konstatera att inte bara blåsipporna utan även vitsipporna blommar!

Under större delen av dagen har alla katterna fått gå fritt inomhus (mellandörren har stått öppen, liksom dörrarna i källaren) och använda kattgården. Framåt sena eftermiddagen blev det kyligare och mulet, så då stängde vi ut men lät mellandörren vara öppen... i det stora hela fungerar det bra, bortsett från att Sixten och Philemon kommer ihop sig. Det är främst Sixten som följer efter och gärna muckar gräl med Philemon, som då blir rädd och morrar, väser och tassas... jag vet inte riktigt hur jag skall få bukt med det, men som den optimist jag är försöker jag låta dem vänja sig vid varandra.

En extra rolig sak hände idag: jag har fått en lång pratstund med Assar! Han hade just kommit in från kattgården och lagt sig i trappavsatsen, då jag mötte honom (på respekt-fullt avstånd, så klart) och så började han prata - kvittrade och gnydde långa haranger, som jag försökte besvara så gott jag kunde. Det var en spännande upplevelse! Som avslutning bjöd jag på godis, och sedan ville Assar gå hem till sig... han var nog rätt trött då, blyg som han är.

Fortsatt sjukt här hos oss

Jahajam, nu är det matte som är sjuk. Kunde det inte räckt med gammelmattes vinterkräksjuka. Nähä, nu ska matte springa som en galning mellan sängen och toaletten, men gammelmatte tar god tass om oss - ja, hon tar tass om matte också och ser till att hon får mat, vatten och varmt te. Det är i alla fall lugnt och skönt här för gammelmatte öppnar till kattgården och killarna i husisgänget är där i flera timmar och då kan till och med philemon vara där utan att de bråkar med varandra. Jag går inte ut dit om det är någon annan katt där ute för jag gillar egentligen inte att vara ute om inte matte är med. Då går jag gärna lite med sele och koppel.

Gammelmatte har varit ute och arbetat lite i trädgården. Det ser så roligt ut för hon kör med rollatorn och tar med sig en blå plaststol och den sitter hon i då och då när hon krattar eller rensar i landen. Hon har stjälpt ut en massa jord och den tog hon från två planteringslådor som stod där marken var väldigt ojämn, men sedan fick hon ett väldigt sjå med att dra loss barkdukarna så att jorden kunde "sätta sig" som hon sa, alltså bli ett med mattan under. Det behövs mer jord för att få det jämnt och fint och sedan ska de båda planteringslådorna ställas tillbaka där och då kommer det att se väldigt fint ut. Sedan ska hon gjuta stengångar och sätta upp ett par sittbänkar där. Ett päronträd ska också planteras i rundeln med blommor runt. Matte ville hellre ha ett träd där och att vi sätter jungfru Maria någon annan stans i trädgården och det är matte som bestämmer i klosterträd-gården.

Imma

Idag var det mattes tur att bli stucken i tassen (armen) och få sitt blod utsuget. Men jam tycker nog inte att det är riktigt samma sak, för dels är hon mycket större än jag och dels är hon blodgivare och då gillar man ju att ge bort sitt blod...!

Själv låg jag hemma på köksbordet och gonade mig i det varma solskenet under tiden hon var hos människoveten. Inga brummisresor för mig, inte. Philemon solade också, och så tittade vi på katt-TV:n som är alldeles väldigt spinnande just nu - det kommer fler fjäderkotletter än jag tror att jag någonsin har sett förut, och av en massa olika sorter också! Rena smörgåsbordet... jam, om man inte hade suttit bakom ett stängt fönster, alltså.

Gammelmatte mår bättre nu och har börjat vara uppe så smått. Däremot har matte varit jamarlat idag och legat i sängen och läst och vilat ända sedan hon kom hem från sin vet. Det hade nog inte så mycket med veten att göra som att hon är trött efter att ha passat upp dygnet runt på alla här hemma i en hel vecka nu... *rodnar lite*... vi är nog lite dåliga på att hjälpa till, miss-tänker jag. Och gammelmatte har ju varit sjuk, så hon har inte heller kunnat hjälpa till. Jam antar att vi får anse att matte var värd en vilodag.

Imma

Jag förstår inte vad matte pratar om... först vill hon att jag skall gå upp i vikt, och sedan gnäller hon för att jag äter?!? Den nya maten är så fankattiskt jamargod, skall ni veta, att den ger mig aptit på annat också... och vad är det för fel i att jag gör som andra katter och alltid springer ut i köket när matte går dit? Man vet ju aldrig om det vankas lite smakbitar! Sedan är det ju vår, och den friska luften ger mig också aptit. Det är väl bara bra?

Nåjam, hon lugnar väl ner sig så småningom, kan man hoppas.

Med gammelmatte börjar det sakta bli bättre. Igår åt hon fast föda för första gången - kokt potatis och kokt torsk. Vi fick förstås också smaka av den goda fisken... mmmm! Fast matte gnällde och sa att det inte blev något över åt henne. Vadå, hon kunde väl äta mer av potatisen istället?

Matte

Jag grunnar mycket på vad Olle (veterinären) egentligen sa till Imma när hon var hos honom nu i fredags... för sedan dess har hon ätit nästan oavbrutet, och nästan vad som helst hon får tag i! Inte ens mina kokta grönsaker har fått vara ifred - hon tuggar gladeligt i sig både gröna ärtor, blomkålsbitar, morotsskivor och haricorts verts. Det är liksom ingen botten i henne... och ni kan tro att hon använder sin mest bestämda röst när hon kräver mat, så det går inte att ta miste på vad hon vill.

Idag fick hon dessutom en present med posten - fiskoljekapslar, som Imma skall få prova (jag tar förstås sönder dem och droppar oljan över hennes mat). Fortsätter det i den här takten, kommer den lilla damen att väga över 3 kg nästa gång vi väger henne... *skrattar*

Och jag måste vakta som en hök över måltiderna, för även Philemon har fattat tyckte för Immas nya torrfoder... och jag vill absolut inte att han går upp i vikt, för då kommer han att se ut som en fotboll! (Ja, han är ju vit med svarta fläckar...)

Matte

Jag har börjat fundera på om Imma kanske mår lika bra av att ge blod som jag gör... för sedan provtagningen igår har hon varit pigg som en kattunge, är med överallt på ett sätt jag inte sett av på åtskilliga år och äter som en häst! Bestämd och pratsam är hon också, med mer hörbart spinnande och eftertryck i rösten när hon jamar. Inte kan det bara bero på den nya kosten och att njurprovet var bra?!? Det har ju bara gått ett ynka dygn, menar jag... så snabbt brukar inte förändringar ske. Men att hon mår bra gör mig förstås lycklig bortom ord!

Tyvärr är det inte lika bra med alla i reviret... sedan natten till igår ligger gammelmatte sjuk i vinterkräksjukan och är eländig i största allmänhet. Hon kräks och har täta diarréer, kan inte äta och inte ta sina mediciner, så jag försöker få i henne så mycket flytande jag kan - vatten, avslagen cola, filmjölk och te. Tvättmaskinen går för högvarv (ni förstår säkert vad jag menar, och jag skall inte gå in på detaljer), jag rengör och desinficerar badrummet om och om igen samt vädrar och håller huset varmt om vartannat. Idag la jag mig att vila en stund, när mamma sov gott, och slocknade som en drogad... så jag är nog lite trött just nu, misstänker jag. Men katterna mår bra, allihopa! Och när vädret är fint om dagarna står luckan till kattgården öppen, så att de kan gå ut och in som de vill själva. Det fungerar riktigt bra, trots att killarna då och då är i luven på varandra. Ja, inte alla... Rafael ansluter sig till oss tjejer i flocken och softar hellre än att vara ute i kattgården och gräla med de andra killarna *skrattar*.

Nu återstår att se om jag klarar mig undan den här sjukan, eller om det är min tur rätt som det är...

Imma

Nu hoppas jag att jag har satt mig ordentligt i respekt hos Olle i alla fall - medan han och matte försökte brotta ner mig mot britsen (och de var två mot en, vilket jag tycker är mycket ojuste!) sa han att "den här kattan kan inte vara särskilt sjuk, så stark och pigg som hon är!" Nej, det kunde jag ha jamat för dem redan innan den fasansfulla brummis-resan! Men som vanligt, lyssnar ingen på mig, trots att jag jamade ifrån ("illvrålade" som matte kallade det) hela vägen in och större delen av vägen hem också. Att det skall vara så svårt att begripa att jag avskyr brummisar?!?

Här har jag just blivit inburad och
inser vad som är på väg att hända...

Och vad hände hos Olle då? Jo, han stack mig i tassen - precis som jag trodde - och sög blod ur mig - precis som jag trodde! *fnyser* När man har levt i 15 långa år har man samlat på sig diverse erfarenheter... varför trodde de att jag kämpade emot och svor åt dem? Eller jam, svor gjorde jag väl inte direkt, för man är ju abbemissa och allt, men jag sa i mycket skarpa ordalag vad jag tyckte om hanteringen. Miss-handel var rätta ordet!

Tillbaka i buren - låt er inte luras av plåstrets
storlek! Blodet flöt i strömmar under det... *ryser*

Och så fick vi vänta, och vänta, och vänta - precis som jag trodde. Matte var orolig och pratade i telefon med gammelmatte om att jag hade gått ner 15% av min totala vikt, d.v.s. från 2,7 kg till 2,3 kg, sedan förra gången... men det visade sig vara en välsignelse, för när Olle kom med provsvaren så sa han åt matte att sluta ge mig Renal Special och istället ge mig Senior Consult, Stage 2, high cal.! *slickar morrhåren* Jam, ni läste rätt: extra fet mat skall jag få i fortsättningen, och den är JAMARGOD! Jag skall få smör också, och fiskolja med Omega 3 som är bra för både njurarna och vikten...

Provsvaret? Det ser ut så här:

Observera pilarna!

Som jamat, det kunde jag ha berättat redan innan brummis-resan - jag mår BRA! Och mina njurar mår BRA! Och matte blev så överlycklig att hon närapå slängde sig om halsen på Olle innan hon stoppade sig själv i sista minuten och istället välsignade honom. Själv skrattade han när hon berättade hur nära det varit att han fått en kram... och så sa han att jag är en riktigt fin dam med god hälsa för min ålder. Jamjamensan! *stolt*

Imma

Idag kom matte hem med ett gräsansfullt besked: "Imma, i morgon eftermiddag skall du och jag till veterinären". Jam tänkte genast att "ja, jag sitter kvar i bilen och du går in!" men det jamade jag inte... jam tror inte att matte går med på det, utan hon kommer förstås att tråckla in mig i en transportkorg och bära in mig vad jag än tycker om saken. Och tro inte att jag inte vet vad som är på gång, för varje gång jag träffar Olle händer samma sak - han sticker mig i tassen och suger blod ur kroppen på mig! Sedan går han in i ett annat rum, väntar en lång stund (lagom länge för att göra matte riktigt nervös) och kommer sedan tillbaka och säger en fullständigt meningslös siffra. Är siffran under 200 blir matte glad... och är siffran högre än 200 blir hon ledsen. Så jag hoppas att morgondagens siffra är lägre än 200, för det är så sorgligt när matte är ledsen. Det enda jag får ut av det hela är ett bandage om tassen... *suckar*

Särskilt taktfull är han inte heller, den där Olle. För han ställer mig alltid på sin våg och sedan skvallrar han för matte vad jag väger! Gör en gentleman så mot en dam?

Jenny

Det är jamarskönt med vår, tycker vi! Matte öppnar kattgården på morgonkvisten och sedan får den vara öppen nästan hela dagen, så vi kan gå ut och in som vi vill *kurrar*. Och som bolis är jam ju tacksam när jag får möjlighet att ha uppsikt också över de yttre kattvirongerna. Risken för inkräktare är ju liksom större utomhus, om ni förstår hur jag jamar.

Mattarna gör som vi, springer ut och in mest hela tiden. Fast de använder ytterdörren istället för kattluckan. Inte bryr de sig om att det blåser för fullt där ute, heller... man får hålla i öronen och svansen när man är i kattgården, så att de inte blåser ut genom gallret där man inte kommer åt dem! Mattarna håller inte i sig utan krattar och kör skräp i vagnar och har sig... de kallar det att "städa trädgården". Jam antar att de vill att det skall vara extra fint både ute och inne nu, för framöver får vi flera fina besök: först kommer Rafaels räddare för att hälsa på honom, sedan kommer en speciell tvåbening som skall hjälpa gammelmatte med TV:n (jam vet inte om jag får berätta vem det är, så för säkerhets skull gör jag inte det förrän efter besöket - men vi känner honom sedan förut) och sist, men inte minst, kommer det två utländska tvåbeningar ända borta ifrån Kattustralien! Undrar om de är ordentligt tränade, eller om vi måste uppfostra dem? *fundilerar*

Imma

IDAG KOM VÅREN! Jam minsann, idag kom den alldeles väldigt ordentligt med +17 grader och sol - mmmmjau! *myser* Så jag tyckte att eftermiddagen erbjöd ett utmärkt tillfälle att ta mig en kontrollrunda i trädgården...

Jamjamensan, allt ser ut som det skall *nöjd*

Sedan gonade vi oss i solskenet, matte och jag... det var så skönt, och jag blev nästan yr av all fågelsång och alla dofter.

Så nu vet ni det, vännisar - våren ÄR här! Och när jag var nöjd med min visitation utomhus, tog matte ut först Jenny och sedan Philemon på liknande promenader i sele och koppel...

Gammelmatte höll Jenny medan matte tog bilden...
och sedan gick matte och Jenny ett varv runt huset

Philemon blev som vanligt "förlamad" när
selen kom på... han skyller på att den
trycker på ryggmärgen på honom *fnyser*

... men väl igång, gjorde han det han är bäst på:
att klättra! "Rawr, jag är en leopard!"

Sist satte sig matte inuti kattgården för att hålla de andra katterna sällskap. Vid det laget hade dock solen smugit runt hörnet, så den enda katt som fortfarande ville vara i katt-gården var Majsan.

En stilstudie av vår kattmadam...

Majsan och matte tittar på när gammelmatte
trädgårdsdonar utanför nätet...

Imma

Idag har jag en speciell överraskning till er - jag har tassat ihop en presentation av oss klosterkatter! Matte har tagit så många fina bilder på oss allihopa de senaste dagarna, och när jag tittade igenom dem tänkte jag att det kanske finns dem av er där ute som inte vet våra bakgrundshistorier... så idag tänkte jag råda bot på detta. Häng med!

Det här är jag - Imma, klostrets abbemissa. Jag är Cornish Rex,
föddes för 15 år sedan i Kolbäck hemma hos uppfödaren S*Nattsmygarn
och kom till matte tillsammans med min bror Aragorn när vi var 13
veckor gamla. Det var vi två, brorsan och jag, som blev de första
klosterkatterna!

Som sagt, Aragorn och jag... det var så det började. När sedan brorsan dog 2009, och vår Cornish Rex-unge Rufus (som skulle ha blivit avelshane) också dog samma år, flyttade istället hjärtsjuke Conny (även han Cornish Rex) hit. Conny blev min bästa kompis... men tyvärr dog han 2011 av ett huggormsbett.

Hursomjam, samma år (och månad - augusti) som Conny flyttade hit, kom också Assar och Sixten. De är troligen födda 2008 under en lada i Karlskoga, därifrån de togs till djurhemmet i Kristinehamn. Och från djurhemmet flyttade de 2009 hit till oss. Assar och Sixten är bröder, men det kan man sannerligen inte se!

Det här är Assar, en 5 år ung närking från Karlskoga.

Och det här är Sixten, alltså kullsyskon till Assar.
De hade tre systrar också - alla sköldpaddor. Tänk,
så olika det kan bli i en och samma kull!

Nästa par som anslöt sig till oss var Majsan och Jenny, två flickor från Södertälje katthem. De bodde i samma bur där och trivdes så bra ihop att vi inte ville skilja dem åt... och de verkar vara ungefär lika gamla också, så vi kallar dem "systrarna".

Majsan är troligen född 2005, någonstans i eller kring
Södertälje. Hon hade haft två hem förut, men blivit över-
given... hur kan man göra så mot en så fin kattflicka?!?

Jenny är troligen också född 2005 någonstans i eller kring
Södertälje. När hon hittades fick man operera hennes mage,
för hon hade ätit frigolit, cementbitar, sten o.s.v. för
att dämpa sin hunger! Fortfarande äter hon gärna mer än sin
egen portion, om någon av de andra är dumma nog att lämna
sina skålar i förväg...

Näst sist, men inte minst (faktum är att han väger mest av alla i klostergänget och är en "redig biff") - hihi! - är Rafael, katten som hittades i fel ordning. Först hittades hans päls i ett enda stycke,och sedan fångades själva katten in och kom, efter ett dygn hos sin räddare, till oss.

Rafael är förmodligen ungefär lika gammal som Assar
och Sixten, så vi har satt 2005 som hans födelseår.
Han hittades i Skranta, Karlskoga, där han hade gått
hemlös under flera års tid... och troligen har han
ett antal ungar, eftersom han var okastrerad när
han kom till oss. Nu är han goskatt på heltid, och
pälsen mår fint!

När Conny dog, sörjde jag så häftigt att matte trodde att jag också skulle dö... så hon skickade ut ett nödrop efter en ny rexkompis åt mig. Från två olika håll kom svar om samma kille - dels från hans matte och dels från en som visste att hans matte sökte ett nytt hem till honom - och bara några dagar senare flyttade Philemon in här.

Philemon, som egentligen heter Headlines, är 3 år
gammal och kommer från Skåne. Hans dåvarande matte
och han blev utslängda av mattes sambo... tänk, det
är första gången jag har hört om att både matte och
katt blir hemlösa! Nu bor Philemon här, och hans
förra matte har förhoppningsvis också fått det bra.

Philemon

Jau vill bara sinda en hälsning till Assar och Sixten osse han som gör vädret att om ni ente är snilla mot maj nu, så kanske jau blir redigt ilsk!

Och dau kanske jau klär ut maj till ORM
och biter er! *vääääääääs*

Imma

Som Philemon jamade häromdagen, vet man ibland inte hur matte tänker... som när hon kom hem i lördags efter resan till Västerås och frågade oss om vi "ville ha en kattunge eller en hund i sommar". Jam menar, vad är det för märklig fråga? En kattunge eller en hund?!?

Matte satte sig ner med oss och förklarade att hon hade pratat med sina vänner i Västerås (en av dem är min uppfödare och den andra är hennes dotter) om att eventuellt få låna en av deras hundar i sommar för att kunna gå långa skogspromenader. "Det blir så ensamt att gå själv" förklarade hon, och så visade hon bild på hunden:

Det här är Belle, en liten svart italiensk vinthund som fick valpar i höstas och nu skulle behöva sommarlov för att vila upp sig. Dessutom skall hennes kompis Lena få valpar i sommar, och då blir det rörigt hemma... så matte vill låna Belle en eller två månader.

Sedan fortsatte hon med att min uppfödare funderar på att behålla en av de två kattungarna som katten Vera födde för en tid sedan, men att hon inte vet vilken än. De är fina båda två och bär på speciella gener som uppfödaren vill ta till vara, så en av killarna skall få bli pappa en gång innan han kastreras... men vilken?

Blir det Ghost Corner (som har lite problem
med sitt öga just nu, men det läker fint)

Eller blir det Glen Wood (som än så
länge är mycket större än sin bror?

Philemon och jag satt tysta, och sedan frågade jag vad kattungarna hade med oss att göra. Matte svarade att uppfödaren eventuellt vill placera en av killarna hos oss under tiden han är fertil, eftersom hon har fertila honor hemma som han inte får para sig med (det var något om fel blodgrupp och andra gener)... och kanske Philemon vill ha en lekkamrat? Men så tillade hon med en bekymrad rynka i pannan att "det kanske blir för mycket för oss med åtta katter" och att hon inte har bestämt sig än.

Jam, nu vet ni vilka beslut vi ställs inför här hemma! Hund eller kattunge? Gissa vad jag tycker?

Imma

Som Philemon tassade igår, har vi äntligen lyckats tömma kameran... den var proppfull med bilder, som borde ha tagits om tass för länge sedan, om ni frågar mig. Och nu har jag suttit här i flera timmar och grunnat över vilka jag vill visa er... och i vilken ordning. "Varför inte börja med de äldsta?" föreslog matte till sist, och menade då de foton som hon tog när de besökte Södertälje Katthems nya lokaler. Ingen dum idé, tänkte jag... så varsågoda, här är ett litet axplock sörmländska katter!

Känner ni igen Freddy, som bloggar för katthemmet just nu?

Och det här är Engelbrekt, som matte blev så kär i!
(och så allergisk mot *fniss*)

Den här katten tyckte jag var vacker, alldeles prickig och grönögd

Och den här har rönt samma öde som Rafael gjorde...
pälsen var så tovig att den måste rakas bort. Ni vet
väl att tovig päls gör ONT?

Philemon

Ibland vet jau ente vau matte vill med det hon gör, måste jau jama. Som idaug, till exempel. Pau eftermiddan frågade hon maj om jau "ville med ut" och så satte hon pau maj en tjock tröja, sele och koppel.

"Bra!" tänkte jau "nu får jau en solig promenaud" - men vet ni vau hon gjorde? Hon tog med maj till brummisen! "Jamhajam" tänkte jau "nu tänker hon göra saj auv med maj"... så jau satte i att skrika det värstaste jau kunne medan matte körde maj till ett stort hus som jau aldrig hade sitt förr. Där bar hon in maj och berättade att "det här är biblioteket" och "det här är apoteket" och "det här är vårdcentralen", och jau blev gosad med auv främmande tvaubeningar medan jau satt fastklamrad i mattes famn... fast tvau auv dem fanns i ett rum som såg precis ut som hos veterinären. "Det är människostickisen" förklarade matte när jau beklagade maj, och tvaubeningarna som vau där gosade länge med maj. "Du vet väl att du ente får vara här, egentligen" sa di och så ville di aldrig att jau skulle gå. Det gjorde vi ändå, matte sa nåt om allergiker, och så bar hon ut maj till brummisen igen. "Naaaaaaj!" skrek jau "Jau vill ente flytta!" för jau trodde ju fortfarande att matte skulle lämna bort maj... men tänk, vi kom hem igen och jau fick gå en lång och skön promenaud i solen i min egen trädgård innan vi gick in i mitt alldeles egna hem där jau bor. Imma jamade senare att jau vau dum som trodde att matte skulle lämna bort maj för "så skulle matte aldrig göra"... men vau skau man tro när en blir insatt i en brummis och ivägkörd nån annanstans än till veterinären?

Gissa en katt som sov hele eftermiddan? Jau vau alldeles slut!

Nu vill Imma att jau jamar att hon har lyckats tömma kameran, så framöver skau hon visa er bilder i massor, lovar hon...


Tillägg av matte: Philemon var så rastlös att jag lät honom följa med mig på några ärenden i Gullspång (3 km härifrån). Vi besökte apoteket, biblioteket och vårdcentralen - tre platser som gammelmatte och jag ofta har anledning att åka till och därför ofta talar om med våra katter. Philemon ylade som en mistlur hela bilresan dit och hem - nästan i klass med Imma, vilket inte vill säga lite! Väl hemma igen fick han gå runt i trädgården och njuta av solen en lång stund innan vi gick in, och sedan sov han som en stock timme ut och timme in... *ler stort*

Imma

Å, så jag älskar när matte slö... eh, jam menar, vilar sig! *sträcker med välbehag på benen* Idag har hon tagit det lugnt och mest legat och läst i sängen, och jag har förstås legat hos henne. Vet inte riktigt varför, men jag är extra gos-sugen just nu... matte hinner knappt börja gosa med mig, så spinner jag högljutt. Det gillar matte, kan jag jama. Och till sist hade jag fått henne så välvilligt inställd och så avkopplad att hon gick med på att tömma kameran... men då vägrade kortläsaren att göra vad den skulle! Matte försökte på alla sätt och vis att få in bilderna i datorn, men hittills har vi inte lyckats så ni får tyvärr vänta ett tag till... *suckar djupt*

Ute börjar det arta sig riktigt bra, har jag sett från fönstren. Snön smälter så att man nästan kan se det, så nu har vi bara fläckar kvar där solen inte kommer åt och matte har berättat att krokusarna blommar i söderrabatten. Dessutom är det nu full fart på alla fjäderkotletterna, som bygger bo och har sig... matte säger att hon är lite orolig för dem, för det finns inga insekter att ta än, så hon har fyllt katt-TV:n som reservproviant åt dem. Hoppas att solen skiner varmt hos er också? Här har vi börjat ha öppet ut till kattgården någon timme per dag i alla fall, och alla passar på att lapa sol där ute en stund vardera. Svårast att få in igen är Assar och Sixten - de njuter verkligen av utelivet! Så det är nog bra att matte och gammelmatte tänker ordna en egen kattgård åt noviserna i sommar... fast själv ser jag mest fram emot när matte kan tänkas vilja förverkliga sin dröm att näta in verandan, för då kan vi vara tillsammans även utomhus!

Imma

Ni kanske undrar om vi har slutat blogga? Men det har vi inte alls - vi har bara inte haft tid att tassa ner några inlägg på ett tag. Påsken är en tid då matte inte gärna låter datorn stå på några längre stunder, och själva har vi försökt gona oss så mycket som möjligt i det varma solskenet i fönstren... samt gosa med vår påskgäst, som bott här en vecka!

Idag har vi dessutom haft besök av en journalist, visserligen en tvåbening, men i alla fall... hon hade med sig en person som verkligen visste hur man gosar med en abbemissa, så jag gick inte undan som jag brukar utan höll mig framme under hela intervjun. Svara på frågor behövde jag inte, för den saken skötte matte om... så vi katter nöjde oss med att visa upp oss och på vårt försynta sätt få tvåbeningarna att förstå att i det här klostret är det Skaparkatten livet rör sig kring! Att sedan matte föredrar att kalla honom Gud betyder egentligen ingenting... ett namn är ju bara ett namn och inte alls vad det egentligen handlar om, eller hur? Jenny och Philemon fick förresten vara fotomodeller när den där journalisten skulle ta bilder i slutet av intervjun, och de följde också med ner i källaren och visade upp vårt fina kapell för gästerna.

Så har vi fått ett ledsamt besked: katten Brum har tyvärr fått tassa över Regnbågsbron, eftersom hans skador var för svåra. Men vi hoppas att han förstod att han var i trygghet och att vi alla tyckte om honom? Och jag hoppas att han hade stor glädje av bädden han fick... den får nu någon annan behövande katt ta över istället.

Våra kompisar Enzo och Zolo är fortfarande sjuka, så dem knäpper vi tassarna för så mycket vi hinner.

Nu undrar jag bara hur länge matte skall trilskas med tömmandet av kameran...? Där finns MASSOR av intressanta bilder, som jag vill visa er, men hon säger att hon inte har tid att hålla på med sådant just nu *suckar*.

Oooo, ni vet väl att Viska är hemma igen sedan flera dagar?!? Det var en riktig nervpärs att inte kunna göra annat än vänta och be och be och vänta... men goda människor hjälpte Viskas husse att hitta och fånga in henne, och nu är hon hemma i trygghet hos Sippo och Tindra igen. Puh!

Imma

Det är ganska oroligt här hemma just nu... vi katter brukar ju komma bra överens, men de senaste dagarna har det visst krupit i pälsen på oss lite till katts, för killarna bråkar med varandra och Jenny skriker vid dörrarna. Matte säger att det beror på att vi är "marsiga"... jamardumt, om ni frågar mig, för det är ju faktiskt april! Men enligt matte doftar både Majsan och jag annorlunda just nu, och hon påstår att det är därför killarna far ihop då och då. Och visst är det konstigt... jag känner mig dragen till ytterdörren och kan stå där och jama ivrigt, men när matte öppnar vet jag inte varför jag står där! Så då går jag in igen, för ute är det jamerligen inte roligt att vara även om solen skiner varmt och snön äntligen håller på att smälta bort.

Matte tröstar mig med att det är likadant för människor så här års. De vill också ut, utan att veta varför, och känner sig oroliga i kroppen. Så om era tvåbeningar beter sig konstigt, jam, konstigare än vanligt, alltså, så vet ni varför - de är "marsiga"!