Majsan

Vi har inte velat jama så mycket om det, för att inte göra er oroliga... men faktum är att vår matte inte har mått så värst bra den senaste månaden, och vi har fått ta med henne till människoveterinärerna flera gånger. Eller rättare jamat, Belle har fått sköta just själva resandet till de där vetarna, eftersom vi katter inte precis gillar brummisar. Hon har skött sig utmärkt, kan jag jama, och människovetarna jobbar för fullt med att försöka ta reda på vad som är fel. Matte har fått äta flera olika sorters mediciner, men de har inte hjälpt så särskilt bra... och inte heller verkar specialdieten i form av filmjölk, soppor, te och annan flytande mat fungera så bra som vi hade hoppats.

Nu tror vi väl inte precis att matte är så sjuk att vi kanske måste låta avliva henne, men vi är bekymrade, det erkänner jam. När hon är hemma jobbar vi skift med spinnhealing och kurrterapi, och på nätterna tar Belle, Philemon och Robin tass om henne på alla sätt och vis... och vi hoppas att hon inte skall hamna på sjuka huset, för nu är det ju advent och vi vill ha båda våra mattar hemma så mycket det bara går. Dessutom, vem skall hålla oss med mat och vatten, sköta våra lådor och se till att vi har det bra om matte läggs in? Nej, vi skall nog kunna lösa det här ändå! Men ni får gärna knäppa tassarna för matte, om ni vill... nu skall hon snart till sin människovet igen, så får vi se vad han säger.

Och nu vill vi önska er allesammans
en jamarn's trevlig första advent!

Philemon

Jau vill bara meddela att jau haur gått i ide. Vi faur talas vid igen när vintern är över... till dess är jau indisponibel.

Matte

Wikki drömmer om att få bli Lucia, så jag frågade mina klosterkatter om de skulle vilja ta tass om en Lucia-tävling... och de jamade genast ja, men krävde att den skulle vara "lite lönsam" också. Det gjorde mig först fundersam, men så förstod jag vad de menar: de vill ha en liten anmälningsavgift och att slantarna skall gå till SNUFFEFONDEN. Vad tycker ni om det förslaget?

Reglerna ser ut så här:

* ALLA katter får vara med, och vi gör inte skillnad på utseende, ålder eller kön

* Man anmäler sig genom att skicka (till srcarina@telia.com) sitt foto, berätta vad man heter och sätta in en slant på SNUFFEFONDENS konto (ni hittar bank och kontonr i bannern här ovan) - och här kommer det fina: ni får själva välja summan!!!

* Det är FULLT TILLÅTET att skriva om man vill vara Lucia, tärna, stjärngosse, tomte, pepparkaksgubbe eller något annat

När det blir dags för Lucia, presenterar vi hela tåget här i bloggen med bild och titel. Och vi tänker absolut inte presentera er i något slags "penga-ordning", utan som ett Lucia-tåg brukar se ut, ni vet, med Luciorna längst fram, sedan tärnorna o.s.v. hur mycket eller litet ni skänkt har ingen som helst betydelse och kommer aldrig att nämnas!

Hoppas att många katter vill vara med!!!

Majsan

Idag var matte ute med bilen för första gången på jamarlänge. Hon skulle göra ett... eh, vad hette det, matte? *lyssnar* Å, lung-funktions-test var det, ja. Ett lungfunktionstest. Alltså, de skulle ta reda på om matte andas ordentligt. Det gick visst sisådär, om jam förstod matte rätt... men hon andades tillräckligt bra för att orka åka och köpa mitt specialfoder i alla fall, och så ordnade hon JAMARGOTT godis åt oss! Det var ett slags stickisar med lax-smak, och vi kunde inte få nog av det så det slutade med att matte ordnade ett godisregn över golvet och så höll hon i Belle medan vi åt så att inte jycken skulle sätta i sig alla våra bitar. Hon fick något annat godis istället, med kyckling, och på hundars vis slök hon bitarna hela. Hur hinner hundar känna vad godiset smakar när de äter så där fort?!?

Men det alla bästaste idag var att vi fick veta att gammelmatte kommer hem efter dialysen i morgon! Ni skulle ha hört den djupa sucken som Rafael presterade... man kunde riktigt se hur leendet spred sig i hans ansikte, fast vi katter inte ler på det där uppenbara sättet som tvåbeningar gör.

Så har vi fått sorgliga nyheter: vår gamla kompis från hur länge tillbaka som helst, Bruno, har tassat över Regnbågsbron. Bruno tillhörde det gamla gardet, som vår abbemissa Imma och hennes jämnåriga umgicks med. Jam har aldrig träffat honom, men matte säger att han hade vikta öron eftersom båda hans öron hade drabbats av något som kallas blodöra - det måste ha sett tufft ut. Fast han hade redan en flickvän som hette Felicia och kallades Flisan, så man hade inte haft någon chans ändå... och vet ni, Flisan levde i samma flock som Immas pojkvän Lucas. Det visste ni kanske inte - att Imma hade en pojkvän? Jodå, han var en svartvit perser... fast han dog för ganska länge sedan, långt innan Imma, så hon kanske mera var änka efter honom? *fundilerar* Och nu är de allihop borta... så konstigt det känns. Eller borta och borta - de är på andra sidan Regn-bågsbron, där gräset är evigt grönt och alla är unga och friska igen. Hmmm... om jam inte tyckte så mycket om mattarna och mina små katter här i klostret, skulle jam nästan längta dit! Men min tid kommer förstås, den också, och alla andras också. Känns bra att tänka att vi allihop möts där borta igen en dag, tycker ni inte?

Matte

För flera dagar sedan hade jag tänkt berätta en sak för er... men så kom Sippos tragiskt för tidiga död emellan och jag kunde varken tänka på eller skriva om något annat. Vi vet alla att för dem som lever kvar måste livet gå vidare, men man stretar liksom ändå emot just bara för att det känns så ofattbart, eller hur jag skall uttrycka det. Och så är man på något sätt lite rädd att de sörjande - i det här fallet Sippos husse - skall känna det som att man inte bryr sig tillräckligt mycket för att stanna upp en stund utan direkt fortsätter med sitt eget, som om ingenting hade hänt. Så är det förstås inte, det vet jag ju som själv ett antal gånger varit den som drabbats av samma sak - jag har aldrig känt att andra varit okänsliga som fortsatt leva sina liv mitt i min stora förlust. Nå, vi människor är komplexa varelser och har en tendens att krångla till det för oss...

Nu har jag bestämt mig för att ändå berätta det jag ville säga, och så får det bli som det blir. Det var nämligen så att jag i måndags fick uppleva två mirakler här hemma - och det kändes extra konstigt just där och då, eftersom jag knappt gjorde annat än bad till Gud (Skaparkatten) om mirakel men då menade att Sippos liv skulle kunna räddas! Istället fick jag dessa två:

1. På morgonen, när jag förberedde för att en städfirma skulle komma hit och storstäda i mammas del av huset, behövde jag få in mammas katter (Rafael, Sixten och Majsan) på min sida av huset och stänga mellandörren. Städfirman skulle dels behöva få vara ifred, och dels ville de kunna ha fönster och dörrar vidöppna för att vädra m.m. Så jag började med Majsan, som gärna låter sig bäras... hon bara startar sin mycket högljudda spinn-maskin när man lyfter upp henne. Sedan hämtade jag Sixten, som går att bära korta stunder om man gosar och talar lugnande till honom. Men hur i allsin da'r skulle jag göra med Rafael, som inte accepterar att man använder båda händerna i hans omedelbara närhet? Jag vet inte vad det var som fick mig att helt enkelt bara lyfta upp honom - och till min mållöshet varken sa han något eller försökte kämpa sig fri, utan lät mig bära honom in till mig! Det är första gången någonsin jag har burit Rafael i famnen utan att ha honom invirad i en handduk, och efter att ha fått tränga in honom i ett hörn där han inte kunnat smita undan...

2. På kvällen, när städningen var klar och jag dessutom hade varit iväg på ett vård-planeringsmöte på Björkskärs korttidsboende, där mamma då låg inlagd, skulle jag gå genom mitt vardagsrum (som också är mitt sovrum) för att hämta något i kylskåpet. Plötsligt får jag se att det ligger FEM katter i min säng - och därtill tätt intill varandra - och ingen slåss! Rafael och Philemon låg t.o.m. ända mot ända, och Sixten hade krupit intill Robin (eller tvärtom)... detta har aldrig hänt förut, utan tvärtom börjar framför allt Sixten, Rafael och Philemon ryka ihop när de kommer för nära varandra. Husiskillarna verkar tåla Philemon lika dåligt som han tål dem. Men där låg de nu, fridfulla och utan minsta antydan till osämja... jag vågade inte störa dem genom att hämta kameran, men å, så jag hade velat fått det på bild!

Matte

Han har gått nu, våre käre vän Sippo. Må han vila i frid, och må Peter känna åtminstone lite tröst i att vi är många som tänker på honom.

Bilden är lånad från Sippos blogg, och vi valde just den här
därför att den föreställer Sippo i hans favorithörn...

Majsan

Så otäckt det är att sitta här och bara vänta på att beskedet kommer... den där stunden när man får veta att Sippo har tassat över Regnbågsbron. Vi har ljus brinnande, ber och tänker. Må Skaparkatten hålla sin tass över Sippos husse!

Klosterkatterna

Vi skulle vilja jama något vackert och stödjande till Sippo och hans familj... men vi finner liksjam inga ord utan blir bara sittande med sänkta huvuden och tårar droppande från morrhåren. Matte gråter ibland, för hon vet hur hemsk situationen är för både Sippo och hans husse just och hon önskar att hon kunde hjälpa till - men sådana här saker kan man inte hjälpa till med, annat än med massor av böner, spinnhealing och så många slantar till vården vi kan skrapa ihop tillsammans.

Idag blev Sippo inlagd på sjuka huset för djur... men om han inte har förbättrats någonting alls till i morgon, vill hans vet få husse Peters tillstånd att låta Sippo tassa över Regn-bågsbron. Ibland är livet riktigt, riktigt ruskigt, tycker ni inte? Här kan ni höra husse själv berätta om läget.

Och så tänker vi på Jenny... men du, Sippo, om du måste gå din väg nu så kommer Jenny att vänta på dig vid brofästet! Och Snuffe och Gibbe och alla de andra som tassat före oss... det är den enda tröst vi kommer på just nu, är vi rädda.

Majsan

Nu är vi jamaroroliga för vår gamle kompis Sippo! Han har haft en krånglande mage en längre tid, men nu börjar hans provsvar se otäcka ut och vi kan liksjam inte låta bli att tänka på hur det var för Jenny... *morrhårsdarr*

Snälla, om ni kan så skänk en slant till SNUFFEFONDEN (bankkontouppgifter hittar ni i bannern här ovan) och hjälp till med insamlingen för Sippo! Märk för säkerhets skull din gåva med "Sippo" så går pengarna direkt till hans veterinär...

Robin

Eländet fortsätter... även klätterträdet i hallen har blivit bortslängt, så nu vet jam inte hur jam tar mig upp på hatthyllan längre! Vad är detta för liv att leva, när man inte kommer upp på de högre höjderna?!? Sådant kan en rex inte leva utan... vi måste få klänga om-kring väggarna och ta avstamp mot allt möjligt för att må bra, så är det bara! Så idag satte jam mig och jamade med matte om sakernas tillstånd, och hon lovade mig att så snart vi har flyttat skall jam... eh, vi, få nya klättermöbler istället för de gamla. "De var trasiga, förstår du" förklarade matte för mig "och trasiga saker kan man göra sig illa på". Jam hade dock uppfattat ett annat ord i hennes föreläsning: sa hon "flyttat"? Vad menar hon med det? Jam har ju precis flyttat hit och jam vill inte flytta igen! Då förklarade matte att vi måste flytta till ett annat hus, eftersom varken gammelmatte eller hon orkar med ett så stort hus som det här, men att vi allihop givetvis skall flytta tillsammans och att flera av möblerna följer med. "Du kommer snart att ha koll på rummen" lugnade hon " och vi är allihopa där, och dofterna är desamma". Så tillade hon något mycket märkligt: att hon har berättat om flytten om och om igen under låååång tid, men att jag tydligen inte har lyssnat på henne! Hmmmm... kan det verkligen vara så att jag bara inte har hört på?!?