Sixten

Majsan jamar att jag måste tassa själv i bloggen idag, eftersom det är mig det handlar om. Så då gör jag väl det, då. Och vad det handlar om är att mattarna har frågat mig om jag kan tänka mig att bli kisse hos ett ungt par i Kristinehamn, en hon och en han, som inte har någon kisse och som behöver en. Det går inte med vilken kisse som helst, nämligen, utan det måste vara en kisse som kan vara ensam utan att sakna andra katter och som inte behöver gå ut eftersom reviret ligger högt upp i ett höghus. Och då tänker mattarna på mig, för jag tycker om att vara ensam och jag trivs bra inomhus. Så nu har mattarna bett mig att fundera på det här ett tag, och så skall jag få träffa den där matten som det handlar om och känna efter om jag gillar henne.

Jag har inte bestämt mig ännu, för jag vet inte riktigt hur det skulle bli att flytta härifrån. På sätt och vis skulle det vara rätt skönt att slippa den där fåntratten Philemon och skällisen. Och eftersom brudarna inte är intresserade av mig, och jag inte är särskilt intresserad av dem heller, spelar det väl ingen roll egentligen. Sedan skall tydligen resten av gänget också flytta, för mattarna vill sälja det här stora huset och flytta till ett mindre... och det verkar inget vidare, för då skulle jag ju få både skällisen och den skånska fåntratten i knäet hela dagarna *suckar*. Så jag tror att jag skall ta mig en titt på den där matten och kanske kan man få prova utan att bestämma sig helt och hållet på en gång?

Majsan

Jag vet inte vad som pågår, men de senaste dagarna har både gammelmatte och matte tagit Sixten åt sidan och pratat länge med honom. Vi andra har inte fått veta vad det gäller och Sixten själv vill inte jama något - säger bara att mattarna har bett honom att fundera över en sak. Mattarna säger inte något, de heller, fast jag har försökt förklara för matte att som abbemissa måste jag veta allt som handlar om mina klosterkatter. Tänk att det skall vara så svårt för tvåbeningar att förstå det ansvar jag har! *suckar djupt*

Vi märkte inte så mycket av att Tessan flyttade härifrån igår, men mattarna är ledsna och säger att de saknar henne. Philemon däremot är lättad - han påstår att hon inte hade vett att bli rädd för honom när han råkade möta henne i trappan till övervåningen och väste åt henne. Då kunde jag nästan inte hålla mig för skratt, för jag kan absolut föreställa mig hur kränkt han måste ha blivit! Men så lättskrämda är inte vi tjejer... det är lika bra att han förstår det. Belle säger att Tessan var en snäll kisse som inte blev rädd för henne heller, men att det märktes att Tessan ville vara ifred. Bara mattarna dög som sällskap. Och då är det ju bra att hon nu har en egen tvåbening och ett helt hus alldeles för sig själv, eller hur?

Matte, för tredje gången

Det är alltid lika vemodigt, för att inte säga svårt, att skiljas från en katt man lärt sig att älska... fast som vanligt var det inte svårt att falla för missen ifråga. Tessan hade ju också den fördelen att vara kolsvart... och jag måste erkänna att just svarta katter får mig att bli lite extra till mig, kanske för att min allra första egna katt - Aragorn - var kolsvart?

I morse var det alltså dags att vinka farväl till Tessan. Först var vi till den veterinär som djurhemmet använder sig av i Kristinehamn, där Tessan blev chippad och vaccinerad - och det var en stressande upplevelse, så den planerande kloklippningen fick vänta. Sedan fortsatte vi till djurhemmet, och där släppte jag ansvaret för den lilla sötnosen till personalen... det är ju viktigt att vi jourhem inte lägger oss i djurhemmets uppgifter, utan låter saker och ting ha den rätta gången. Jag stannade inte för att träffa den person som skulle köra Tessan till Västerås, där nya matte väntade i för-alltid-hemmet... det kändes viktigt att jag backade ur bilden innan dess, av flera olika skäl. Istället åkte vi (Belle, gammelmatte och jag) vidare till föreningens loppis inne i själva sta'n, eftersom jag skulle hämta saker till Teknikdagen i Rudskoga om exakt en månad. Där träffade jag flera i styrelsen, också. Alltid lika trevligt!

Som de flesta katter, protesterade Tessan mot bilresan...

Nu är vi väldigt trötta och ser fram emot att få en vilsam helg. Både gammelmatte och jag behöver smälta detta att Tessan har rest, även om vi gläds oerhört å hennes vägnar och önskar henne och nya matten ett långt och lyckligt liv tillsammans.

För er som är lite extra nyfikna, kan jag avslöja att den gröna kassen innehöll leksaker, det torrfoder Tessan är van vid, några sticks samt ett litet brev till Tessans nya matte med information om den lilla kattdam hon nu skall vårda och värna. Sandlådan lämnades över oskofflad, så att Tessan fick med sig sin egen lukt till den nya miljön... så gör jag alltid med "mina" jourkatter, eftersom det brukar göra flytten lite tryggare.

Matte - igen

Idag mår jag för ovanlighets skull riktigt bra och är rätt pigg, så jag har tagit itu med en hel del viktiga saker. Tessan skall ha hjälp att packa, och så skall vi prata igenom morgon-dagen så att hon vet åtminstone det jag vet om vad som skall hända. Hon kommer nog att vara rätt nervös, och att åka bil i flera timmar blir jobbigt... men tänk, sedan skall hon inte behöva resa fler gånger, utan få stanna i sitt för-alltid-hem i resten av sitt liv (vilket jag hoppas blir långt och lyckligt)! Jag älskar berättelser med lyckliga slut...

Dessutom arbetar jag med förberedelserna för Teknikdagen i Rudskoga den 27 juli, då Djurskyddet Kristinehamn som vanligt skall vara med. I år är jag ansvarig för hela projektet, vilket är jätteroligt, och eftersom jag är migräniker ser jag till att allting skall vara klart i god tid innan så att jag inte behöver stressa. Vi står på tre ben den här speciella dagen: lotterier (både för vuxna och för barn), loppis och försäljning av djursaker samt det allra viktigaste, nämligen information både om Djurskyddets verksamhet och om olika djurskyddsfrågor. Lotterierna är redan ordnade, loppis och försäljning skall jag ta itu med i morgon och informationsmaterial m.m. är på gång... så vad som sedan återstår är att hämta tältet, banderollerna, bord och stolar m.m. så att de finns hemma hos mig och är redo att frakta till Rudskoga den aktuella dagen. Å, vad det skall bli kul!!! Gammelmatte skall också vara med och hon håller som bäst på att tillverka myntaleksaker - förra året såldes hennes leksaker slut på nolltid, så i år får vi nog ha ett större lager med oss *ler stort*.

Tänk, jag pratade nyss med arrangörerna i telefon, och de uttrycker en sådan glädje över att föreningen kommer i år också... att höra det värmer hjärtat!

Matte

Jag vill börja med att berätta att gammelmatte fortfarande är hemma och vi jobbar hårt med att hålla nere hennes sockervärden. Den stackaren är alldeles sönderstucken i fingertopparna, så snart får vi leta andra ställen att ta blodprover från. Men det viktigaste är att hon börjar känna sig lite bättre - är inte illamående längre och skakar inte lika mycket. Puh! Ett tag var vi riktigt oroliga för henne, men nu verkar det ju gå åt rätt håll...

Men nu till vad jag egentligen skulle berätta, nämligen att Tessan flyttar till sitt för-alltid-hem nu på fredag! På morgonen skall jag köra henne till veterinären i Kristinehamn, där hon skall få bli vaccinerad och chippad (om hon inte redan är det) och sedan kör jag henne till djurhemmet där hennes nya mattes dotter hämtar henne direkt. Å, så underbart det blir att se henne resa till ett hem där hon verkligen är välkommen och efterlängtad! Den andra intressenten tvingades jag ringa till idag och berätta att Tessan är adopterad, men djurhemmet har lovat att hjälpa henne att hitta en minst lika go' och fin innekatt. Det är ju inte precis någon brist på hembehövande katter, om man säger så... särskilt inte just nu, för igår fick vi in ett djurskyddsärende med många kattmammor med ungar... så nu arbetas det för högtryck med att ta hand om alla dessa stackare, ge dem vård och bra mat och sköta om dem på bästa sätt så att de sedan kan flytta till betydligt bättre hem än det de hämtades från.

Majsan

Idag är vi jamartrötta här, både två- och fyrbenta. Gammelmatte är sjuk, och i natt ringde matte flera telefonsamtal och sedan kom det grönklädda människor i jambulans för att undersöka henne. De ringde också flera telefonsamtal för att prata med någon som hette medicinjouren och var doktor, men så småningom lovade de att gammelmatte skulle få vara kvar hemma om matte tog väl hand om henne och ringde till gammelmattes egen doktor idag. Sedan bäddade matte ner gammelmatte hos sig, och vi tassade in i vårt sovrum för att få åtminstone lite sömn den natten. Puh! Jag hade suttit och bevakat alltsammans hela natten, och Jenny också, medan Rafael oroligt pep och tryckte sig mot gammelmatte. Sixten drog upp i övervåningen... han blir så stressad av främlingar att han inte orkar vara kvar, så han sticker när det blir så här rörigt.

Mitt i allt det eländiga blev de gröna tvåbeningarna stormförtjusta i oss katter och i Belle *fnissar*. Tvåbeningshonan utbrast lyckligt att "nej men, det är ju en italiensk vinthund!" och matte blev förvånad, för alla som ser Belle tror att hon är en whippetvalp... men den här tvåbeningen älskar vinthundar, sa hon, och matte och hon pratade om att ses med sina hundar i Mariestad någon gång. Hon har något som heter saluki... måste googla på det någon gång. Och oj, så det pratades om oss katter och varför vi hade kommit hit och vad som hänt oss innan vi blev klosterkatter... men nu var det ju inte det jag skulle tassa om idag, ursäkta utvikningen *fnissar igen*.

Idag har matte ringt och andra har ringt till matte och det har pratats med sjuksköterskor och läkare både på sjukhuset och i hemsjukvården. Alla är överens om att gammelmatte skall få vara hemma så länge det går att sköta henne på rätt sätt här, och det är vi förstås jamarglada över - inte minst gammelmatte själv! Matte har fått noggranna instruktioner om hur hon skall sköta gammelmatte, och hemsjukvården ringer och kommer på besök mest hela tiden för att kolla läget. Dessutom pratar matte i telefon med gammelmattes läkare. Själv ligger gammelmatte i mattes soffa och vilar... och vi försöker ta igen förlorad sömn.

Det som har hänt är att gammelmattes sockervärden blivit alldeles tokiga. När hon kollar sitt blodsocker blir det inga siffror på mätaren utan står bara HIGH, vilket är en varning, säger matte. Alla tvåbeningarna verkar vara överens om att det är den där speciella medicinen som är boven - den som gammelmatte fick för att bli av med vätska i kroppen. Den går nämligen inte bra ihop med diabetes och förstör njurarna, men de var tvungna att använda den därför att den andra medicinen mot vätska inte fungerar lika bra längre. Gammelmatte mår illa och är darrig och vinglig - matte säger att hon är "förgiftad", för njurarna orkar inte rensa bort det som inte är bra i blodet - och hennes illamåande har ju inte precis blivit bättre av att mattarna var hos någon som kallas budgetrådgivaren igår och pratade pengar. Det går visst inte så bra med pengarna heller, så nu skall den där rådgivaren försöka hjälpa mattarna att klara ekonomin, som det tydligen heter... och det är förstås mattarna mycket tacksamma för, men de är också jamarledsna över att det alltid är problem med den där ekonomin och att de inte lyckas så bra med att sälja saker och sådant för att få in mer pengar till räkningarna. Tänk, en sådan tur ändå att man är född till katt! Vi begriper ju att man inte kan använda sina dyrbara liv till att syssla med pengar, men människor har gjort de där pengarna till det viktigaste i livet, verkar det som... vad jag tycker om det skall jag inte tassa här, för så jamar inte en abbemissa.

Sist, men inte minst, måste jag få be om ursäkt å Sixtens vägnar för mussommar-inlägget. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till honom att inte tassa inlägg med munnen full av mat?!?

Får jag ber er att knäppa tassarna för våra mattar? De behöver nog det nu.

Sixten

Ida e de mussommarafton


och då ska man äta korv å tårta - ja vi får också mussommarmat, men varför de heter mussommar kan vi inte förstå för vi får ju inga musar? - men det är gott med tårta i alla fall. Alla vi kissar i huset gör oss riktit fina i pälsarna fast vi tycker nog att Rafael ser lite konstig ut för han är rakad överallt, det är bara hans huvud som är lurvit, men G-matte säjer att pälsen växer snart ut ijen.

GLAD MUSSOMMAR PÅ ER ALLIHOP!

Matte

När de sällsynta tillfällen inträffar att en katt, som på sätt och vis är hemlös även om den har tak över huvudet i ett jourhem, blir efterfrågad av människor... då sjunger hjärtat. Tessan har nu TVÅ intressenter, som båda verkar kunna erbjuda henne kanonbra hem - det ena hos en pensionär i ett radhus och det andra hos ett ungt par som skiftarbetar så att den ena alltid är hemma. Nu är det i.o.f.s. praktiskt taget bestämt att radhuset blir hennes för-alltid-hem, men jag är ändå glad att människor tycker att just Tessan vore den perfekta katten för dem - och särskilt glad är jag att hon är efterfrågad just för att hon är en äldre katt! Även om jag själv inte tycker att sju år är någon ålder för en katt... och jag vet att hon kommer att få det bra, så jag längtar verkligen till hennes hemflyttardag. Här är hon inte lycklig, instängd i ett enda rum och tvingad att vara ensam delar av dagen (för jag kan ju tyvärr inte vara hos henne hela tiden, jag har ju en rätt stor familj att ta hand om - gammelmatte, Belle och fem katter)... vad hjälper det då att jag verkligen försöker ge henne kvalitetstid med sagoläsning, gos, lek och samtal? Om nätterna måste hon ändå rulla ihop sig alldeles ensam, istället för att ligga hos en varm tvåbening och må gott.

Just nu är jag dessutom lite "justerad", eftersom jag tog i lite för mycket i St. Fransiscus-lunden i Örebro i söndags och drog på mig en inflammation i axelmuskulaturen. Att svinga ett rökelsekar är faktiskt tungt, för karet i sig är gjort i mässing och väger närmare ett halvt kilo, och dessutom hänger det som en tyngd längst ut i tre långa kedjor vilket gör det ännu tyngre. Sedan grävde jag och planterade begonior på andra gravar inom Örebro katthems plats medan de andra donade med den nya graven, samt pumpade och bar vatten i stora kannor. Det blev helt enkelt lite för mycket på en gång, så att säga. Men jag ångrar ingenting - det var definitivt värt det flera gånger om! Mitt hjärta värms så av de andra deltagarnas vackra bilder och fina ord om stunden, och jag är så tacksam att jag fick vara med...

Vill du veta mer om söndagens begravningsandakt? Wikki har skrivit oerhört vackert om dagen, och hon har också publicerat många bilder som visar hur fin graven blev m.m. Ni hittar inläggen här, här och här... och här kan ni läsa om katterna vi begravde.

Matte

Idag kom det magiska telefonsamtalet - det om Tessan! En kvinna tycker att "våran" söta Tessan skulle passa hennes mamma alldeles utmärkt, för mamman älskar katter och har levt med katt i hela sitt liv men har just nu ingen... och hon är pensionär, bor ensam i ett rätt stort hus och längtar efter sällskap. Exakt på pricken vad jag har önskat för Tessan! Hon behöver gott om plats, men att få vara innekatt, och leva med någon som tycker om att prata och gosa. Just nu svämmar hjärtat över av glädje och tårarna lurar i ögonvrårna...

När vi hade pratat en stund, konstaterade kvinnan att Tessan verkar vara alldeles rätt katt, precis vad hon söker, och i morgon skall hon prata med djurhemmet om allt det där som de skall sköta medan jag pysslar om Tessan. Sedan hör hon av sig igen så att vi kan komma överens om när det är dags för den där underbara resan till för-alltid-hemmet. Troligen får Tessan bo kvar hos oss till efter midsommar, eftersom hennes nya matte bor i Västerås och det tar lite tid att ordna själva resan... men vad gör det, när både Tessan och vi vet vad som väntar! *lycklig*

Matte

I kväll har gammelmatte och jag varit på middag i Norrgården, hembygdsgården i Kristinehamn. Det var Djurskyddet Kristinehamn som anordnade det hela för att visa sin stora tacksamhet för de jourhem som varje år hjälper djurhemmet med att ta hand om, socialisera och pyssla om alla möjliga djur - hundar, katter, kaniner, möss, sköldpaddor, hästar, fåglar m.m. - innan de adopteras till nya för-alltid-hem... och just för mig blev situationen lite märklig, eftersom jag som varande ett av dessa jourhem blev bjuden, men också sitter med i styrelsen som tillsammans med djurhemmets personal tog beslutet att tacka våra underbara "jourare"! Utan jourhemmen skulle det inte gå att driva djurhemmet, för alla djur vi får in klarar inte av att hamna i djurhemsmiljö direkt - de kan vara skygga, blyga, sjuka, nervösa eller ha andra behov som först måste tillgodoses innan de är redo att flytta vidare. Dessutom finns det inte plats för alla djur som behöver hjälp... vi får bara ta in cirka 35 katter åt gången, och vi får inte hålla t.ex. hundar, lantdjur och reptiler på djurhemmet eftersom vi varken har rätt miljö eller tillräckligt med personal för att ta hand om dem. Men även dessa djur behöver oss, och där träder de ovärderliga jourhemmen in i bilden.

Middagen blev fantastiskt fin - maten (huvudrätt, efterrätt, kaffe och kaka) var jättegod, stämningen var mysig och det hölls flera tal varav förstås styrelsens och personalens tacktal var de viktigaste. Sedan delade personalen ut en present: var och en av oss "jourare" fick varsin liten vacker tygpåse, och inuti den låg en personlig liten smyckeängel! (Jag har tagit ett foto på de änglar som gammelmatte och jag fick, men har inte kunnat tömma kameran än så det får jag återkomma till i ett annat inlägg).

Men det i mitt tycke allra mest underbara hände precis när vi anlände till middagen - vi fick nämligen beskedet att det är någon som är intresserad av att adoptera Tessan! Kan man få en bättre belöning för sitt jourande än ett sådant meddelande?!? Nu väntar jag ivrigt på att den person som fattat tycke för Tessan skall ringa mig... och å, så underbart det blir att berätta den glada nyheten för henne! *lycklig*

På väg hem från middagen satt gammelmatte och jag och samtalade om den begravning vi skall delta i på söndag, då 25 st. katter skall läggas till vila i Fransiscuslunden i Örebro och jag har fått den stora äran att få hålla i andakten. Och kan ni tänka er... plötsligt spände en regnbåge över vägen! Den var alldeles hel, större än någon jag tidigare sett och välvde sig precis över 26:an vi körde på...

Matte

Är det inte typiskt att kamerabatteriet står på laddning just nu när jag lyckades ordna så att Tessan kunde gå fritt här hemma? Belle var i trädgården och Philemon bakom stängd dörr i vardagsrummet, så dit in kunde förstås inte Tessan gå... men resten av huset fick hon fri tillgång till - inklusive kattgården. Dit ut ville hon dock inte gå, och först var hon tveksam till att ens tassa nerför trappan... men sedan gammelmatte hade placerat sig i trappan och höll henne sällskap medan hon funderade på saken, gick det bättre. Själv stod jag med avsikt i köket och donade med diskmaskinen för att skapa en hemma-atmosfär - jag har märkt att jourkatterna trivs med det och blir modigare - och så småningom märkte jag hur hon kom tassande. Tessan är riktigt pratsam, och till min fascination låter hon precis som Imma... så jag pratade på medan jag donade vidare, och efter ett tag kom gammelmatte ner och gjorde oss sällskap. När Tessan hade gjort sin undersökningsrunda i köket fortsatte hon i hallen och badrummet, och sedan blev hon nog trött för hon bestämde sig för att försöka ta sig uppför trappan igen. Funderar på om det funnits trappor i hennes förra hem? Hon tvekade väldigt innan hon började ta ett trappsteg i taget, så jag följde med henne upp. Sedan tog jag itu med hennes sandlåda, ordnade mat och vatten m.m. medan hon själv klängde upp på sängen och rullade ihop sig... lilla gumman, det blev kanske lite mycket på en gång. Hoppas dock att hon skall vara lite tuffare nästa gång! Och att hon skall vilja ta sig en titt på kattgården då...

Majsan

Kära vänner, vi har fått ett mejl från Amandas matte Julia som hon ber oss att berätta om för er alla. Så här skriver hon:

Hej vänner!

Jag mår sådär. Jag har fått byta sjukhus också. Det har nu inte hänt så mycket de senaste dagarna p g a helgerna, men jag hoppas att det blir bättre kommande vecka.
Jag har ju fortfarande djävulskt ont och jag har ju inte fått nån träning direkt. Jag får starka smärtstillande, men jag behöver träning.

Ni kan väl sprida vidare att jag lever, även om jag är osynlig. Ha det så bra.

Saknar er! Kram
/Julia

Här i klostret knäpper vi både tassar och händer för Julia, och vi skickar så mycket spinnhealing vi bara förmår! Förhoppningsvis hittar de snart felet så att Amanda får hem sin matte igen... hon är nog jamarorolig just nu, stackars vännen.

Majsan

Tack vare snälla människor, som stod för bensin, mat och fika, fick mattarna lite välbehövlig semester idag genom att åka till Örebro och besöka NERK:s kattutställning i Conventum. Det var tydligen mycket lyckat, för när de kom hem bubblade de över av prat om alla goda vänner de fått krama och prata med och om söta katter de sett. Presenter hade de med sig hem också, bl.a. en rosa kickeroo och en "Da Bird"! Skall be matte att ta bild på dem lite senare... om de fortfarande är presentabla då, vill jama *fnissar busigt*.

Imma instruerade mig ju, innan hon tassade över Regnbågsbron, hur noga jam måste vara med att hålla koll varje gång matte tömmer kameran - så det har jag gjort. Och här är ett litet urval bilder som jam själv tycker är rätt fina:

Till vänster: Wikkis Stora matte Inger och gammelmatte
Till höger: Gammelmatte och katten Jansson

Ett tjusigt kattbrudpar...

... och en äkta regnbågskatt!

På kattutställningen träffade mattarna bl.a. Wikkis Stora matte, matte och husse, Linnsens och Franks matte, katten Janssons, Pejsts och krokodillan Bettys matte och husse, Evas katthem med make, Aragorns och Immas pappas matte och andra som jam inte känner men som mattarna var jamarglada att få prata med. När jam frågade om de hade sett många fina katter, svarade matte att de mest sett skogisar och husisar, för de hade varit så upptagna med prat och kramar att de hade glömt gå runt bland burarna! *stora ögon* Men när de skulle åka hem, träffade de två sphynxar som satt i en barnvagn och såg sig nyfikna omkring... tänk att matte missade att ta bild på dem! Det måste ha varit en rolig syn, menar jam. Nu säger matte att batteriet dog i kameran, så hon kunde nästan inte ta några bilder alls... dumma matte, begrep hon inte att hon måste ladda kameran innan hon åker till något skojigt ställe?!? *suckar tungt*.

Matte

Igår jamade prinsessan Linnsen om ettårsdagen av Lurrvars tassande över Regnbågs-bron. Hon skrev något som väckte mina minnen: att Lurrvar "hade glimten i ögat kvar" under det sista veterinärbesöket innan det var dags att låta honom somna in. Tankarna gled omedelbart tillbaka till den 22 november förra året, då jag för allra sista gången tog med mig Imma till Olle och fick veta att hennes njurvärden hade stigit från 300 någonting till långt över 500 någonting - på två dagar! Att höra det var att inse faktum... men precis som Linnsen skriver om Lurrvar, hade Imma sannerligen glimten kvar i ögat in i det sista. Titta på den här bilden, som togs precis innan vi gick in till Olle:

Kan någon se på bilden hur sjuk hon var? Inte jag, och jag hade definitivt inte vågat ta det svåra beslutet att låta henne tassa iväg över Regnbågsbron den kvällen om jag inte hade fått se de hemska njurvärdena svart på vitt. Sådana argument kan man inte säga emot, hur gärna man än vill... jag vet tillräckligt om njursjukdom och dess värden efter att ha vårdat båda mina föräldrar och Imma under lång tid för att förstå vad siffrorna betyder.

Det är ett märkligt fenomen detta att katter är så skickliga på att dölja sin egen svaghet. Naturligtvis är det en anpassning till det tuffa utelivet, där svaga djur rensas ut - stöts bort ur gruppen, blir byten för rovdjur. Men jag läste också en annan tanke i en bok om sjuka katter: en förklaring till varför katter gömmer sig när de är skadade och/eller döende. Tydligen är det inte rovdjur de gömmer sig för, utan smärtan! Precis som att en katt med urinvägsproblem börjar undvika sandlådan, för det är ju där det gör ont (när katten kissar)... undrar om vi människor, givetvis omedvetet, men i alla fall, gör något liknande? Att man försöker gömma sig för sorg och bekymmer vet jag - det gör många fullt normala människor utan att reflektera över det. Men gömmer vi oss också för smärta? Det kanske är därför människor ibland undviker läkare och sjukhus? Man vet förnuftsmässigt att det bara gör saken värre, men ändå hoppas man att det otäcka skall försvinna om man blundar...

Fast Imma blundade inte - hon talade högt och tydligt om för mig vad hon tyckte om veterinärer i allmänhet och stick i tassen i synnerhet. Samt bilresor. Nå, på andra sidan Regnbågsbron behövs varken det ena eller det andra. Jag längtar efter dig, Imma! Och jag ser jamarmycket fram emot att få träffa dig igen, när det är min tur att gå över bron.

Matte

Nu är det så där varmt igen att man får lust att krypa in under en sval sten till solen har gått ner... men det går naturligtvis inte för sig när man har en familj som består av en soldyrkande hund, fem katter som slåss om de bästa platserna i fönstren och en gammelmatte som fryser (hjärtsjuka brukar göra det). I stället försöker jag tillbringa så mycket tid jag kan antingen i skuggan eller i källaren, som är sval och skön... och just nu behövs jag där mer än någonsin, eftersom vår pump har tacklat av så att jag får använda en extrapump för att fylla hydroforen. Man använder vatten till så mycket, utan att tänka på det... diskmaskinen, tvättmaskinen, toaletten... alldeles bortsett från att alla är törstiga i värmen och lapar vatten med isbitar i.

Philemon mår betydligt bättre, har slutat halta och är i stort sett sitt vanliga "jau". Det verkar som om såren läker utan infektioner, också, och det gläder mig lite extra eftersom han fått äta så mycket antibiotika det senaste året. Olle och jag har mejlväxlat lite och kommit fram till att jag avvaktar hans insatser... och hittills har det gått bra ändå, tack och lov. Just p.g.a. infektionsrisken låter jag inte Philemon gå ut i kattgården just nu, eller träffa husisarna (dem längtar han förmodligen inte efter i alla fall), men istället får han vara med mig i den spinnande källaren och undersöka rummen efter eget gottfinnande. Sådant passar en nyfiken skauning!

Idag är det gammelmatte som tar hand om Tessan, och de tycker förstås mycket om varandra - vad annars? - så det går bra. Jag har fönstret i gästrummet lite, lite öppet så att stackars Tessan i sin kolsvarta päls inte skall få värmeslag... men jag hoppas förstås att hon snart får flytta till djurhemmet där hon kan gå ut om hon vill. Allra helst önskar jag henne förstås ett suveränt för-alltid-hem! Men i väntan på det, får vi göra det bästa möjliga av situationen. Känner ni ingen lite äldre dam eller herre som känner sig ensam och vill ha Sveriges gosigaste kattflicka som sällskap?