Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

lördag 29 december 2018

Klosterkatterna

  - Jahajam, då har man "firat jul" då, konstaterar Olaf. Och det var ju trevligt... särskilt den goda maten.
   - Och julklapparna! utbrister Jessie nöjt. Både glittertussar och pinglande bollar, papper och snören, kattonger och jam vet inte vad! Det var länge sedan jam hade så roligt!
   Olaf nickar instämmande.
   - Men den där Skaparkatten såg jag inte röken av. Gjorde du?
   - Nej, Jessie skakar på morrisarna. Fast jag tittade inte så noga. Det var så mycket folk i rummet som det var, och allt som hände gjorde mig snurrig i skallen. Någon främmande katt såg jag inte till,  hur som jam.
   Robin, som jagat en myntakudde över golvet strax intill stannar upp med tassen höjd till slag - mot kudden, alltså, inte gästerna.
   - Det beror på att Skaparkatten bara syns när den vill det, svarar han utan att vara tillfrågad. Hur gick jakten, förresten? Jam hade lite bråttom, så jam såg inte hur den slutade.
   - Vilken jakt? Olaf låter förvånad.
   - Jessie jagade ju djur på TV:n igår - såg du inte det?
   Jessie suckar.
   - Inget vidare, konstaterar hon. Jam tror att de smet in bakom TV:n någonstans, men när jam tittade efter hade de hunnit gömma sig.
   Precis då kommer Rafael lunkande från köket.
   - Jam vet inte om det intresserar herrskapet, jamar han stillsamt, men jam råkade höra matte säga att er husse kommer på besök i morgon.
   Olaf och Jessie tvärvänder och stirrar på honom.
   - Vår husse?!?
   - Jam, er husse. Han vill hälsa på för att se hur ni har det. Matte berättade det alldeles nyss.
   - Å, Robins ögon blir stora. Är det därför matte diskar för hand idag?
   Rafael fnissar så morrhåren vippar.
   - Nej, dummer, det gör hon för att de där sakerna inte får plats i diskmaskinen. Och en del är ömtåliga... du vet, sådant hon bara använder när det skall vara riktigt fint. De sakerna vill hon diska för hand så att de inte går sönder.
   Olaf viftar avvärjande med tassen.
   - Byt inte jamtalsämne nu! gruffar han. Vi jamade om husse!

onsdag 19 december 2018

Klosterkatterna

   - Jam blir galen! Dofter överallt, alla lika goda! Olaf ser stressad ut där han sitter i hallen. Och när jam försökte komma närmare, stötte jam ner den där vattenkokaren så att matte fick svabba hela köksgolvet. Det var ju inte meningen... jam menar, ingen katt vill väl bli blöt om tassarna?!?
   Robin fnissar.
   - Tvåbeningarna har stekt köttbullar hela kvällen, konstaterar han. Visst doftar det underbart? Men var inte orolig, på julafton får vi allihop varsin jultallrik full med godsaker - även köttbullar.
   - Menar du det? Olaf stirrar på honom.
   - Jamjamen, varenda jul ger matte oss varsin jultallrik med allt möjligt gottigt på. Det är tradition. Så du behöver inte vara orolig att du missat något smaskens. Korv, julskinka, rullsylta - fast matte sköljer bort kryddorna - och köttbullar. Ost också! Och risgrynsgröt med mjölk... Robin slickar sig om morrhåren.
   Olaf ser mållös på honom.
   - Men varför bjuder hon på sådana godsaker?
   - För Skaparkattens skull, förstås, Robin ser nöjd ut. Det begriper du väl att det bästa sättet att fira Skaparkatten på är att äta en massa gott kött?!? Och annat som passar bra i kattmagar... kurr!
   - Nu pratar du om Skaparkatten igen, Jessie sticker fram huvudet bakom sin son. Är det Den som ger matte alla de där sakerna också? Jam menar, som hon serverar oss?
   - Jamvisst! Varifrån skulle hon annars få så mycket härligt?!? Klart det är Skaparkatten som ser till att vi får allt det där underbara!
   Rafael ligger i närheten och myser utan att lägga sig i jamtalet. Han har magen full av köttfärs som matte smusslat till honom när de andra inte varit i närheten och kan till och med glömma bort värken i lederna för en liten stund. Dessutom ligger han med ryggen mot elementet, känner sig varm och mjuk och tycker att livet just nu är ganska trivsamt. Det är roligt att se hur bra Robin kommer överens med gästkatterna, för det gör hans beslut mindre svårt att ta... tiden rinner sakta ut, och Rafael vet att Skaparkatten snart kommer att kalla på honom. Kanske skall han stanna över helgerna i alla fall, kanske tassar han iväg lite tidigare... han har inte bestämt sig än, och inte hunnit jamtala om tidpunkten med Skaparkatten. En sak vet han dock: att det skall bli fankattiskt att få träffa gammelmatte igen. Henne saknar han väldigt mycket... matte är snäll och bra, men som gammelmatte är hon inte.

lördag 15 december 2018

Klosterkatterna

Jessie och Olaf ligger utslagna av trötthet i hallen. Deras små huvuden snurrar av allt de varit med om denna konstiga dag.
   - Jam undrar om den här matten är unik eller om det finns fler som är lika konstiga? jamar Olaf och blundar för att slippa vimla med ögonen.
   - Där jamar du ett sant ord, instämmer hans mamma utmattad. Och så mycket folk som springer här hela tiden! Först en och sedan två och sedan en till. Hur många tvåbeningar känner hon egentligen? Fast Robin hade ju skoj...
   Olaf öppnar ögonen och tittar på sin mamma.
   - Det hade du också! retas han fnissande. Jam såg nog hur du kravlade omkring bland glitter-girlangerna! Du gillar glitter, va'?
   - Käre son, Jessie försöker låta vuxen. Jam är fortfarande en ung katta i mina bästa år och har inget emot lite festligheter emellanåt. Vad tror du om mig? Att jag är lastgammal bara för att jag är mamma? Jam är faktiskt bara tre år!
   - Jam, jam, Olaf fortsätter att fnissa. Kul var det i alla fall! Inte visste jam att tvåbeningar hade konstgjorda träd inomhus på vintern... och hängde en massa blänkande, färggranna saker i dem! De måste sakna naturen väldigt mycket. Antar att det där att klä trädet handlar om ett slags vördande av någon trädgud? Ett slags Skapargranen eller så.
   Rafael, som ligger i närheten, börjar också att fnissa.
   - Skapargranen! utbrister han. Den var bra! Undrar om matte hörde det där?



fredag 14 december 2018

Klosterkatterna

Jessie sitter i klätterställningen och betraktar den orange pappstjärnan med förundran. Under ställningen ligger Rafael på sin kudde och vilar, mätt efter att ha fått både blötmat och grädde till middag. Han kikar nyfiken upp mot damen lite högre upp i ställningen.
   - Vad funderar du på?
   Jessie ser lite generad ut.
   - Olaf berättade för mig att Robin jamat om stjärnan igår, säger hon sedan dröjande. Och att Skaparkatten tände en stjärna på himlen för kattiljoner år sedan för att berätta att den tänkte låta sig födas som vanlig katt. Men varför en stjärna? Varför mejlade eller sms:ade den inte bara dem som var intresserade?
   Rafael ser förvånad ut.
   - För kattiljoner år sedan fanns det varken telefoner eller datorer, jamar han sedan och anstränger sig för att inte låta mästrande. Det enda sättet Skaparkatten kunde nå ut med sitt budskap till hela världen samtidigt var att tända en väldigt speciell stjärna, så att alla kunde se den och förstå att något mycket speciellt var på gång.
   - Å, Jessie rodnar om morrhåren. Var det sååå länge sedan? Förlåt, jam är bara några år gammal och vet inte hur världen såg ut förr i tiden.
   - Jam fanns inte heller då, lugnar henne Rafael. Det gjorde ingen av oss. I de flesta länder på jorden bodde inte ens katterna tillsammans med människor... vår art höll sig bara i närheten och jagade möss, råttor och andra små djur som drogs till de tvåbentas hus och gårdar. Människan hade nytta av oss, men de hade ännu inte förstått att vi behövde dem lika mycket som de behövde oss. Kanske var det därför Skaparkatten ville födas som vanlig katt... för att lära människorna det?
   Jessie sänker huvudet.
   - Fråga inte mig, viskar hon ödmjukt. Jam begriper inte mycket av det där. Vår husse pratade inte om sådana saker med oss... han berättade om helt andra saker, moderna saker. Inte om vad som händer för kattiljoner år sedan.
   Rafael ler mot henne.
   - Jam visste inte heller någonting förrän jam blev klosterkatt. Det är matte som har berättat om Skaparkatten, och jam tycker om tanken på att det finns en stor, väldigt klok och mäktig katt som håller sin tass över oss. Det är liksjam tryggt att någon som är mäktigare och äldre än alla andra i hela världen vakar över en... det förklarar varför jam överlevde allt det svåra jam var med om som hemlös.
   - Å! Jessies ögon blir stora. Har du varit hemlös? Så hemskt!
   - Jam, det var verkligen hemskt, Rafael nickar. Men det är länge sedan nu... jam blev räddad av några människor och fick komma till klostret, där gammelmatte och matte tog hand om mig. Sedan dess har jam haft det jamarbra... och då måste det ju ha funnits någon som vägledde de där tvåbeningarna till mig, så att jam kunde bli räddad, eller hur? 
   Jessie nickar.
   - Den där Skaparkatten låter rätt bussig, instämmer hon tankfullt.


onsdag 12 december 2018

Klosterkatterna

Olaf sitter bredvid Robin i klätterställningen och betraktar den orange pappstjärnan i vardagsrummets lilla fönster. Han ser fundersam ut.
   - Varför har matten hängt upp den där i vårt spanarfönster? undrar han sedan.
   Robin myser.
   - Det är vår egna adventsstjärna! berättar han stolt. Matte har givit oss en alldeles egen stjärna här vid klätterställningen, och hon har sagt att det inte gör något om vi boxar till den eller tuggar på spetsarna. Det sitter en speciell lampa i den som inte blir varm, så man kan inte bränna vare sig tassar eller nos... bra, va'?
   Olaf verkar inte nöjd med förklaringen.
   - Det låter väldigt trevligt, jamar han artigt. Men vad betyder stjärnan? Varför hänger man sådana där saker i fönstren? Det hänger en i det stora fönstret också, fast den ser annorlunda ut och har fler lampor.
   - Å, det! Robin myser ännu mer. Det är för att fira Skaparkatten.
   - Skaparkatten? Nu jamar du om den där filuren igen, och jam begriper ingenting. Vad är det för typ? Jam har aldrig sett till någon Skaparkatt, vad jam vet.
   Robin inser att det är dags för en lektion i kattlig andlighet.
   - Så här är det, säger han långsamt. Skaparkatten är den varelse som har gjort allt annat som finns i världen. Den fanns före hela jorden -  jam, hela universum. Den har skapat katterna och alla de andra djuren och t.o.m. tvåbeningarna... för vi behöver ju några som tar hand om oss, eller hur?
   Han tillägger:
   - Man kan inte så ofta se Skaparkatten, för den är liksom inte som vi andra utan finns överallt samtidigt. Men ibland tar den kattlig form, jam menar, ser ut som vi fast större. Till exempel när det är dags att vandra över Regnbågsbron. Det är Skaparkatten som äger Landet på Andra Sidan Bron och där finns varken ålder eller sjukdom eller skador eller andra ledsamheter. 
   Olaf suckar.
   - Jam begriper fortfarande inte meningen med det hela. Varför skall vi leva först här och sedan där? Varför inte hamna där direkt? Det låter ju som en bättre plats att vara på.
   Nu blir Robin tveksam.
   - Det vet jam faktiskt inte, funderar han. Men det måste ju finnas någon mening med det, för annars skulle det inte vara så.
   - Och stjärnan?
   - Den hänger man upp i fönstren som påminnelse om att Skaparkatten bestämde sig för att testa hur det var att vara vanlig katt en gång för väldigt, väldigt länge sedan. Kattiljoner dagar och år sedan. Och för att alla skulle veta att Skaparkatten var på väg att födas som vanlig katt, tände den en stjärna på himlen som var olik alla andra.
   Olaf skakar på huvudet.
   - Nej, det där verkar snurrigt, jamar han. Det tål att tänkas på både en och två gånger.
   Robin nickar lugnt.
   - Gör det, instämmer han. Det gör jam också, varje gång stjärnorna kommer upp i fönstren.


lördag 8 december 2018

Matte

   - Men, vad är ni för slags katter egentligen? undrar matte förvirrad. Ni äter inte räkor och inte köttfärs, och kokt lax var inte heller någon höjdare... vad äter man i Kina då, när man är katt?
   Jessie och Olaf bara stirrar på henne. Så tittar de på varandra.
   - Vad säger tvåbeningen?
   - Ingen jamning. Det enda begripliga jag hör henne yttra är våra namn och så det där ropandet vid middagstid som betyder att vi skall få blötmat. Fråga Robin, han förstår hennes märkliga rotvälska.
   - ROBIIIIIIIN!
   Robin kommer springande från sovrummet, där han suttit och grälat på skatorna utanför.
   - Vad är det?!? flämtar han. Brinner det någonstans?!?
   Jessie tvättar ena framtassen.
   - Vi undrar vad tvåbeningen pratar om, jamar hon. Något om räkor och köttfärs och lax... vad betyder det?
   Robin stirrar på dem.
   - Räkor är de där små rosa godbitarna som ser ut som ostbågar fast mer fiskiga, förklarar han sedan. Köttfärs är också rosa, fast mer köttigt, och i strimlor. Lax är en fisk, matte kokade ju lax åt oss för bara några dagar sedan - minns ni inte det?
   Matte griper in.
   - Snälla Robin, förklara för dem att jag behöver få veta vad de är vana vid från Kina. Godsaker, alltså. Sådant man ger då och då, när det är fest.
   Robin suckar.
   - Det är ju det som är felet, att godbitarna bara dyker upp då och då. Vi borde få godisar varje dag! Så vande de sig snart, menar jam. Du får skärpa dig, helt enkelt!
   Matte tittar på honom.
   - Så nu är det plötsligt mitt fel att de inte vill ha vare sig räkor eller köttfärs?!?
   Robin tittar lugnt tillbaka.
   - Men snälla matte, det är klart att det är ditt fel. Det är alltid ditt fel när något inte är som det skall. Har du inte lärt dig det ännu?!?

måndag 3 december 2018

Klosterkatterna

Robin söker upp Rafael, som krupit in i sin favoritkartong (som står på ända på golvet i sovrummet) för att sköta sin päls.
   - Har det gått två veckor snart? undrar lillkillen nyfiket.
   - Två veckor? Rafael slutar slicka sin päls och ser förvånad upp.
   - Ja, Olaf och Jessie skulle stanna hos oss i två veckor. Hur lång tid är det kvar innan de måste åka?
 Rafael skakar på huvudet.
   - Men lille vän, nu har du inte lyssnat igen! De där två veckorna var slut för länge sedan, men matte berättade att Olafs och Jessies matte bett oss fortsätta ta hand om dem i många veckor till. Ett halvår, rentav. Hur så?
   Robin skiner upp.
   - Å! Då stannar de över jul?!? Så kul! Jam skall lära dem att klättra i granen - de har aldrig sett en julgran annat än på TV förut, berättade Olaf för mig.
   Så ser han ledsen ut igen.
   - Men du mår inte bra, och det oroar mig. Du tänker väl inte lämna mig ensam här? Jam menar, Olaf och Jessie skall ju åka hem till sitt förr eller senare... och då blir det bara vi kvar här, du och jag - ja, och så min hundmamma förstås.
   Rafael skakar långsamt på huvudet.
   - Om Skaparkatten kallar på mig, måste jag tassa iväg, suckar han. Det vet både du och jag. Vi bestämmer inte sådant själva. Och nej, jam mår inte bra. Hur mycket jam än äter så blir jam liksom aldrig mätt... matte tror att jam har fel på njurarna, precis som gammelmatte hade. Själv vet jam inte ens var njurarna sitter! Men jam vet att jam är väldigt trött, om det nu räknas som ett symptom.
   - Det syns på matte att hon är jamarorolig för dig, konstaterar Robin och hänger med huvudet. Hon går i kylskåpet stup i kvarten, och vi tror allihop att det är middagsdags men så är det bara du som får mat. Dessutom har jam sett att hon häller vatten i din blötmat! Är det för att du inte har några tänder?
   Rafael nickar.
   - Ja, det är för att jag skall få i mig så mycket som möjligt utan att behöva tugga. Jam är ledsen att ni känner er lurade varje gång hon gör så där... men jam är tacksam, för min hunger är så stor. Ändå går jam inte upp i vikt! Du kanske inte ser det för all min päls, men jam är alldeles knotig och mager... det är det som skrämmer matte.
   - Du kanske skulle träffa Olle? föreslår Robin fundersamt. Han brukar ju hjälpa oss när vi inte mår bra.
   - Matte törs inte... hon tror att Olle kommer att säga åt henne att låta avliva mig.
   - Avliva? Vad betyder det?
   - Döda, fast på ett snällt sätt. Skicka mig över Regnbågsbron.
   Robin spärrar upp ögonen, och de blir alldeles blanka.
   - Nej! Inte det! Du får inte gå ifrån mig snälla, snälla Rafael, gå inte ifrån mig!
   Rafael suckar djupt och lägger sin panna mot lilllkillens panna. De sitter så en stund, huvud mot huvud, och är alldeles tysta. Sedan hör de Olaf ropa från hallen:
   - Robin! Skall vi leka jakt? Du får vara hare!

söndag 18 november 2018

Klosterkatterna

Robin kommer in i sovrummet, där Rafael ligger och tvättar sig efter att just ha ätit en stor portion Recovery.
 - Varför får du så mycket blötmat?
 - Spelar det någon roll för dig? undrar Rafael stillsamt. Du äter ju nästan aldrig något annat än torrisar - inte ens godis. Men visst, orsaken är att matte äntligen har upptäckt att jam inte har några tänder att tugga torrisar med. Tvåbeningar är verkligen dåliga på att kommunicera, tycker du inte? Här har jam magrat alldeles förfärligt för att hon inte insåg att jag inte kan äta torrisar längre...
   Robin suckar.
 - Det är inte bara matte som inte kan kommunicera, konstaterar han smått irriterad. Vet du, Jessie har aldrig hört talas om Skaparkatten! Jam höll på att trilla av klätterträdet när hon sa det.
   Hans vän sträcker lojt på sig.
 - Du vet ju att de kommer från Kina, både Jessie och Olaf. Kanske är de inte alls kattoliker som vi utan zenkatter eller något. Och zenkatter har inga gudar, inte ens Skaparkatten.
 - Zenkatter?!? Robin spärrar upp ögonen. Vad är det?!?
 - Jam vet inte så noga, men matte håller visst på att läsa in sig på området, funderar Rafael. Det är något med livets hjul och att bli så tom på dumma önskemål att man inte längre behöver något annat än det man får. Och att man skall vara snäll, för annars kommer det någon som kallas Karma och biter en i svansen.
 - I svansen?!? Robin ser förskräckt ut och måste kolla var han har sin svans. Å fy, så otäckt! Vår Skaparkatt bits minsann aldrig!
 - Å jo, gammelkatten nickar bistert. Det kan Den säkert göra om man är dum. Men jam tror att du och jam är ganska snälla katter i Skaparkattens ögon.
   Precis då kommer Jessie intassande i sovrummet och tar sikte på kudden i fönstret.
  - Ursäkta, är det där stället ledigt?
   Robin hade egentligen fler frågor, men törs inte nu när damen ifråga är i samma rum.

torsdag 25 oktober 2018

Klosterkatterna

Robin kommer intassande till Rafael, som rullat ihop sig i favorithörnet på sängen i sovrummet.
   "Det går inte" suckar han djupt. "Den stora bara morrar åt mig och den mindre gömmer sig bakom den stora".
   Rafael suckar också.
   "Du morrade också, det hörde jam tydligt. Låt det få ta lite tid - de har inte varit här många timmar".
   "Jam men det var ju för att de morrade åt mig!" försvarar sig Robin. "Tänk på att jag är mycket mindre än de - jam måste ju tala om att jam kan försvara mig, om det behövs".
   "Men det skall inte behövas" kontrar Rafael förnuftigt. "Vi har ju lovat matte att vara snälla, eller hur? Vi skall inte slåss, utan visa gästfrihet och vänlighet. Och tänk på hur de förmodligen känner sig just nu - deras tvåbeningar har lämnat dem i ett främmande revir där det redan finns två katter och en skällis, dessutom. De är nog rädda så här i början, tror du inte?"
   Robin biter sig i läppen.
   "Jam tror inte att jam vill vara så förstående mot någon som morrar så otäckt åt mig" protesterar han lamt. Så är han tyst en stund innan han fortsätter: "Jam förstår inte... alla brukar älska mig, varför gör inte de här katterna det?"
   "Det sa jam ju" suckar Rafael tungt. "Du lyssnar aldrig på någon. Våra gäster är osäkra på allt möjligt just nu - de är utan sina tvåbeningar, befinner sig i ett nytt revir och är omgivna av främmande djur. Låt dem få vänja sig i lugn och ro".
   "Främmande!" fnyser Robin. "Jam är väl inte främmande, heller! Du känner ju mig, eller hur?"
   "Jam, ja - men för dem är du en helt ny bekantskap".
   Robin begrundar detta och skakar sedan på sig så att öronen smäller runt huvudet.
   "Nej, nu struntar jam i det här en stund" jamar han sedan. "Jam sätter mig i fönstret och spanar på fjäderkotletter i stället. De morrar åtminstone inte åt mig!"
   Rafael fnissar. Du skulle bara ana vad de där fjäderkotletterna skulle säga om de kunde prata! tänker han road.

onsdag 24 oktober 2018

Klosterkatterna

   "Robin, kom hit!" Rafael jamar uppfordrande och lyckas för en gångs skull fånga Robins uppmärksamhet - även om det är med stor tvekan.
   "Kan du jama dig kort?" undrar lillkillen. "Det finns massor av fjäderkotletter utanför fönstret i vardagsrummet!"
   Rafael suckar djupt. "Det här är faktiskt mycket viktigare" brummar han. "Vi måste hålla rådslag. Nu. Tiden hastar!"
   Robin suckar, han också, och sätter sig tillrätta mitt emot sin vän. "Okej, vad gäller saken?"
   "Mattes underliga planer, förstås. För du har väl inte missat att hon har bjudit in två främmande katter att bo hos oss i två veckor?"
   Robin spärrar upp ögonen. "Två veckor?!? Det är ju kattiljoner dagar! Vad är det för katter? Skall de bli klosterkatter? Varifrån kommer de? Varför har inte matte sagt något?!?"
   Rafael suckar igen och skakar på huvudet. "Hon har inte pratat om annat i flera veckor redan" säger han. "Lyssnar du aldrig? Och nej, de skall inte bli klosterkatter - de skall vara våra gäster medan deras tvåbeningar åker till Tyska Landet för att ta hand om någon sjukling".
   De sitter tysta en stund, och så drar Rafael efter andan. "Så nu har jag en plan" förklarar han. "Du som är social och pigg, tar hand om katterna - så tar jag hand om matte och skällisen. Okej?"
   Robin stirrar på honom. "Skall jag ta hand om de främmande katterna alldeles ensam?!? Men tänk om de äter upp mig!" Han låter så allvarlig att Rafael inte kan låta bli att börja fnissa. "De äter inte upp dig, dummer - de är katter precis som vi. Men de behöver någon som visar dem till rätta, umgås med dem, leker med dem och så där... och du är perfekt för det uppdraget."
   Lillkillen är inte med på noterna. "Kan jag inte få vara hemlig agent och spionera på dem i stället?" undrar han. "Eller - jag vet! - vi låter Måns ha dem hos sig!" Ett leende sprider sig över hans rödvita ansikte. "Måns bor ju alldeles ensam i sitt revir, medan vi har en skällis att hålla koll på."
   Rafael fortsätter att fnissa så morrhåren hoppar. "Det skulle allt se ut, det!" utbrister han sedan. "Du vet att Måns är ensamkatt - han skulle aldrig tillåta någon annan kisse att vistas i hans revir. Och hur har du tänkt fråga honom, har du tänkt? Ni två gör ju aldrig annat än utbyter oförskämdheter genom fönstret i vardagsrummet! Jag visste inte ens att en så ung katt som du kunde så många osande svordomar!"
   Robin rodnar lite. "Han är värst själv" muttrar han. Så drar han en djup suck. "Jaja, jag får väl försöka ändå. Kanske gillar de att leka..."
   "Just så" nickar Rafael nöjd. "Matte vill att vi är snälla, så då är vi snälla. Och en av dem är faktiskt en dam..."
   En glimt tänds i Robins gula ögon.
   "Minsjam..." mumlar han för sig själv. "När sa du att de kommer hit?"
   Rafael blinkar med ena ögat. "I morgon".

tisdag 31 juli 2018

Klosterkatterna sörjer Philemon

Robin och Rafael sitter tysta vid den tomma transportkorgen. De har nosat både på och i den, och insett att Philemon inte är där...

Så suckar Robin tungt. "Vad gör vi nu? Är vi fortfarande klosterkatter utan Philemon?" Rafael nickar. "Visst är vi fortfarande klosterkatter - du och jag finns ju kvar, eller hur? Fast det blir nog betydligt lugnare och tystare nu när han är borta. "

Robin hänger med huvudet. "Nu har jag ingen att slåss med" konstaterar han. "Och jag antar att du inte vill bli tvättad?" Han tittar blygt på Rafael, som skakar på huvudet. "Nej tack, jag tror att jag sköter min pälsvård själv, lille vän. Som rex är du ändå inte van vid så här mycket päls som jag har. Men jag lovar att jama till om jag ändrar mig".

Sakta lämnar de transportkorgen åt sitt öde i hallen och går in i vardagsrummet, där matte sitter och gråter med Belle tätt intill sig. "Vi måste trösta henne" suckar Robin. "Fast jag behöver nog sova en stund först - det snurrar så konstigt i huvudet på mig." Rafael nickar. "Sov du" jamar han tryggt. "Belle tar hand om matte nu, så tar vi över sedan. Vi får hjälpas åt allihopa."

Sista fotot på Philemon
Född 15 mars 2010
Död 31 juli 2018

Sov gott, pälskade lille vän 💕


söndag 3 juni 2018

Rafael

Hmmm… våra fans undrar varför vi inte tassar oftare i bloggen, och det är ju en berättigad fråga som jam inte riktigt vet hur jam skall svara på. Matte säger att vi blir lata av värmen, men så är det definitivt inte! *fnyser* Vi bara anpassar oss till hennes tempo, så det så.

Just idag är matte extra "tempolös" för att uttrycka saken snällt. T.o.m. den slöa jycken vi har tycker att hon rör för lite på sig. Men matte påstår att hon måste sitta still långa stunder eftersom hon trasslar en lång krokig nål kors och tvärs genom ett garnnystan... det kallas visst "att virka" om jam förstått saken rätt, och när hon trasslat omkring det där garnet blir det runda platta saker som hon skickar iväg i paket till människor som gillar dem. Totalt meningslöst, om ni frågar mig! De går inte att äta och inte att leka med, de där platta garnsakerna... så vad använder människorna dem till?!? "Man ställer varma kastruller, kannor eller koppar på dem" förklarade matte en gång... men så ändrade hon sig och tillade att "man kan ställa kalla kannor och glas på dem också". Men hallååååjam, hur skall du ha det?!?

Nåjam, i kväll tittade vi katter på TV för de visade en av de där spinnande filmerna med glupska dinosaurier som äter människor. Sådana filmer har vi katter mycket roligt åt, för tvåbeningarna ser så små och rädda ut som omväxling. Fast varför görs det inga filmer om glupska, farliga jättekatter också? Det skulle vi vilja se - jamarstora katter som jagar och tuggar i sig små ynkliga tvåbeningar som skriker och springer åt alla håll i panik... *fnissar busigt* RRRAAAWWWRRR! Allra roligast vore om de tvåbeningar som blir jagade och uppätna är sådana som har gjort små söta katter illa... jam, ni vet vilka vi menar.

måndag 26 mars 2018

Rafael

Matte, nu när gammelmatte är begravd... kan vi häva radiotystnaden nu? Jam menar, vi har våra förpliktelser, vi klosterkatter. Där ute sitter det massor av katter som vill veta hur vi har det här hemma!

Och matte, hur fick du ner hela gammelmatte i den där lilla blå krukan?!? Den kan ju inte vara större än jam!



torsdag 1 februari 2018

Klosterkatterna

Det trampas nervöst bland klosterkatterna, där de står uppradade vid brofästet på andra sidan Regnbågen. Gammelmatte klappar dem lugnande, och svarar med sin trygga, kärleksfulla röst på deras oroliga frågvishet. Det är framför allt Assar som inte kan hålla sig i skinnet i denna spinnande stund. "Är det säkert att han kommer? Alldeles säkert? Hur fick du veta att han är på väg hit?" Gammelmatte berättar om änglarna som besökte henne alldeles innan hon samlade ihop katterna och tog dem med sig fram till brofästet. Imma begrundar situationen länge, men sedan kan inte heller hon hålla tyst: "Tänk, att lillkillen är på väg... det skall bli jamargosigt att träffa honom igen. Mitt hjärta blödde för er småttingar när ni kom från djurhemmet, skall ni veta... så små och rädda, alldeles bleka om nosarna. Minns ni att ni förskansade er i övervåningen och bara kom nerför trappan på nätterna?" Aragorn och Rufus tittar nyfiket på henne. "Hur ser han ut?" undrar lille långnosen. "Är han större än jam?" Imma nickar. "Jam, han är större... han är huskatt, vet du, och mer bastant skapad än oss rexar. Men han är jamarsnäll och älskar alla".

Så skymtar någonting till uppe på bron... och jam, där kommer han faktiskt. Den svartvita pälsen skimrar, de gröna ögonen lyser och stegen är allt snabbare ju närmare brofästet han är. Assar fullständigt exploderar av lycka: "Brorsan!" Då börjar Sixten att springa, och Assar springer han också, rakt emot den svartvita katten på bron. Deras tassar lämnar underlaget utan att de tänker på det, och när de möts svävar de bägge fritt i luften.

Det tar en stund innan resten av klostergänget får en möjlighet att hälsa Sixten välkommen, men så småningom står han omringad av jamande katter som slickar hans päls, buffar hans huvud och har så många frågor att de riktigt bubblar ur dem. Först känner sig Sixten yr av all uppmärksamhet - det är så nytt för honom att vara den som står i centrum - men så samlar han sig och höjer blicken. "Hej igen, gammelmatte" jamar han mjukt. "Mår du äntligen bra nu?" Gammelmatte nickar med ögonen fulla av tårar. "Ja, min älskade pojke" säger hon och lyfter upp sin lille frack-kille i famnen. "Nu mår jag jamarbra igen".

Sixten lägger sitt huvud mot hennes axel och spinner, spinner, spinner allt hans lilla kropp förmår. Så viskar han i gammelmattes öra: "Matte blir väl omtasstagen av de andra, så var inte orolig för henne. Rafael, Robin och Philemon tar väl tass om henne och sover hos henne på nätterna allihopa. Och så Belle, förstås. Vet du, för att vara en skällis är hon riktigt bra - nästan som en katt!" Han tystnar, men kan sedan inte hålla inne sin fråga: "Kommer skällisarna också hit?" Gammelmatte ler över hela ansiktet. "Älskade Sixten, ALLA kommer hit när deras tid är inne". Då suckar han djupt och lägger huvudet tillrätta mot hennes axel igen. "Då är allting bra" viskar han. "Då ses vi alla här igen en dag".

Och klostergänget vänder sig bort från bron för att presentera Sixten för alla vännerna de lärt känna sedan de själva gjorde den där speciella vandringen. Han har nästan glömt hur sjuk han var för en liten stund sedan, precis innan han satte framtassen mot bron... allt som dröjer sig kvar är fukten i hans päls efter mattes tårar. De glittrar som dyrbara diamanter, det pris matte betalade för all kärlek de delat under nio år...

Sixten 2008 - 2018
Dödsorsak: lymfom