Klosterkatterna

   "Robin, kom hit!" Rafael jamar uppfordrande och lyckas för en gångs skull fånga Robins uppmärksamhet - även om det är med stor tvekan.
   "Kan du jama dig kort?" undrar lillkillen. "Det finns massor av fjäderkotletter utanför fönstret i vardagsrummet!"
   Rafael suckar djupt. "Det här är faktiskt mycket viktigare" brummar han. "Vi måste hålla rådslag. Nu. Tiden hastar!"
   Robin suckar, han också, och sätter sig tillrätta mitt emot sin vän. "Okej, vad gäller saken?"
   "Mattes underliga planer, förstås. För du har väl inte missat att hon har bjudit in två främmande katter att bo hos oss i två veckor?"
   Robin spärrar upp ögonen. "Två veckor?!? Det är ju kattiljoner dagar! Vad är det för katter? Skall de bli klosterkatter? Varifrån kommer de? Varför har inte matte sagt något?!?"
   Rafael suckar igen och skakar på huvudet. "Hon har inte pratat om annat i flera veckor redan" säger han. "Lyssnar du aldrig? Och nej, de skall inte bli klosterkatter - de skall vara våra gäster medan deras tvåbeningar åker till Tyska Landet för att ta hand om någon sjukling".
   De sitter tysta en stund, och så drar Rafael efter andan. "Så nu har jag en plan" förklarar han. "Du som är social och pigg, tar hand om katterna - så tar jag hand om matte och skällisen. Okej?"
   Robin stirrar på honom. "Skall jag ta hand om de främmande katterna alldeles ensam?!? Men tänk om de äter upp mig!" Han låter så allvarlig att Rafael inte kan låta bli att börja fnissa. "De äter inte upp dig, dummer - de är katter precis som vi. Men de behöver någon som visar dem till rätta, umgås med dem, leker med dem och så där... och du är perfekt för det uppdraget."
   Lillkillen är inte med på noterna. "Kan jag inte få vara hemlig agent och spionera på dem i stället?" undrar han. "Eller - jag vet! - vi låter Måns ha dem hos sig!" Ett leende sprider sig över hans rödvita ansikte. "Måns bor ju alldeles ensam i sitt revir, medan vi har en skällis att hålla koll på."
   Rafael fortsätter att fnissa så morrhåren hoppar. "Det skulle allt se ut, det!" utbrister han sedan. "Du vet att Måns är ensamkatt - han skulle aldrig tillåta någon annan kisse att vistas i hans revir. Och hur har du tänkt fråga honom, har du tänkt? Ni två gör ju aldrig annat än utbyter oförskämdheter genom fönstret i vardagsrummet! Jag visste inte ens att en så ung katt som du kunde så många osande svordomar!"
   Robin rodnar lite. "Han är värst själv" muttrar han. Så drar han en djup suck. "Jaja, jag får väl försöka ändå. Kanske gillar de att leka..."
   "Just så" nickar Rafael nöjd. "Matte vill att vi är snälla, så då är vi snälla. Och en av dem är faktiskt en dam..."
   En glimt tänds i Robins gula ögon.
   "Minsjam..." mumlar han för sig själv. "När sa du att de kommer hit?"
   Rafael blinkar med ena ögat. "I morgon".