Klosterkatterna

Robin kommer intassande till Rafael, som rullat ihop sig i favorithörnet på sängen i sovrummet.
   "Det går inte" suckar han djupt. "Den stora bara morrar åt mig och den mindre gömmer sig bakom den stora".
   Rafael suckar också.
   "Du morrade också, det hörde jam tydligt. Låt det få ta lite tid - de har inte varit här många timmar".
   "Jam men det var ju för att de morrade åt mig!" försvarar sig Robin. "Tänk på att jag är mycket mindre än de - jam måste ju tala om att jam kan försvara mig, om det behövs".
   "Men det skall inte behövas" kontrar Rafael förnuftigt. "Vi har ju lovat matte att vara snälla, eller hur? Vi skall inte slåss, utan visa gästfrihet och vänlighet. Och tänk på hur de förmodligen känner sig just nu - deras tvåbeningar har lämnat dem i ett främmande revir där det redan finns två katter och en skällis, dessutom. De är nog rädda så här i början, tror du inte?"
   Robin biter sig i läppen.
   "Jam tror inte att jam vill vara så förstående mot någon som morrar så otäckt åt mig" protesterar han lamt. Så är han tyst en stund innan han fortsätter: "Jam förstår inte... alla brukar älska mig, varför gör inte de här katterna det?"
   "Det sa jam ju" suckar Rafael tungt. "Du lyssnar aldrig på någon. Våra gäster är osäkra på allt möjligt just nu - de är utan sina tvåbeningar, befinner sig i ett nytt revir och är omgivna av främmande djur. Låt dem få vänja sig i lugn och ro".
   "Främmande!" fnyser Robin. "Jam är väl inte främmande, heller! Du känner ju mig, eller hur?"
   "Jam, ja - men för dem är du en helt ny bekantskap".
   Robin begrundar detta och skakar sedan på sig så att öronen smäller runt huvudet.
   "Nej, nu struntar jam i det här en stund" jamar han sedan. "Jam sätter mig i fönstret och spanar på fjäderkotletter i stället. De morrar åtminstone inte åt mig!"
   Rafael fnissar. Du skulle bara ana vad de där fjäderkotletterna skulle säga om de kunde prata! tänker han road.