Robin

Idag satt jam gömd i närheten när mattarna diskuterade nyårsaftonen. Plötsligt hörde jam dem säga att de kanske inte tänker stanna uppe till tolvslaget, eftersom de är trötta och behöver sova... och det gav mig en JAMARFIN idé, som jam genast skuttade bort till abbemissan för att jama om. Jam var lite rädd att hon skulle tycka att det var oklostrigt, men till min stora glädje jamade hon att min idé var just jamarfin - så nu är det bestämt.

VI BJUDER IN ALLA KATTVÄNNER ÖVERALLT TILL NYÅRSPARTY HÄR I KLOSTRET PÅ NYÅRSNATTEN! Era mattar och hussar lär inte märka att ni slinker iväg till kattikoptrar och limosiner, så ta med er bästaste partyhumöret och kom hit medan tvåbeningarna festar eller sover, vad de nu behagar. ALLA KATTER ÄR VÄLKOMNA - ÄVEN HUNDAR OM DE VISAR OSS KATTER TILLBÖRLIG RESPEKT!

Här skall festas!

Robin

Kan ni se oss? Titta väldigt noga på bilden - där finns fyra katter och en hund. Ni ser ingen av oss? *fnissar busigt*

Vi har fått världens JAMARFINASTE julklapp, nämligen - ett alldeles nytt och VARMT täcke! *kurrar intensivt* Och nu ligger vi och gonar oss som bäst under detta underbara täcke... matte gnäller lite om att hon inte får plats och att det egentligen var meningen att hon skulle ha täcket, men vi förstår ju att hon bara skojar med oss.

Så på bilden kan ni se Belle, Majsan, Philemon och mig - fast, som jamat, vi ligger UNDER täcket. Annars är det ju liksjam ingen vits med ett så här gosigt täcke, eller hur?

Psst! Vill ni veta en hemlighet? Abbemissan SNARKAR! *fnissar igen*

Majsan

Har ni haft en fin julhelg, vännisar? Det har vi! Här har bjudits mycket gos och många godsaker, och trots att jam har ätit sådant jam inte "skall" enligt Olle, har jag inte kräkts en enda gång på hela helgen. Ett bevis så gott som något på att jam själv vet bäst vad jam mår bra av, inte sant?!?

Vi har haft gäster också - två som vi har träffat flera gånger tidigare och en som var alldeles ny. Den nya var en äldre dam som blev så förtjust i mig att hon ville ta med mig hem! Hon sa att jam var den sötaste katt hon någonsin sett *kurrar*... men matte sa att det gick inte för sig, för dels vill hon ha mig kvar och dels har hon har lovat mig att jam skall få stanna här hos henne i hela mitt liv. Och vet ni, trots att jam har hört det förut, känns det lika fint varenda gång... det värmer ett liten kattdams katthjärta att veta att det finns tvåbeningar som verkligen vill ha en och som håller sina löften. Så när det var dags för matte att skjutsa hem den gamla damen, stannade jam förstås kvar här - fattas bara, man är ju abbemissa och har ansvar för alla de andra katterna i klostret! Även om det också var lite mysigt att hon tyckte så mycket om mig att hon ville ha mig med sig hem...

Jam är söt! *kurrar*

Philemon blev förresten också förtjust i den gamla damen och ockuperade hennes knä från första stund... och sedan vägrade han att flytta på sig ända till det var dags för henne att åka hem. Men fast hon gosade med honom, sa hon inte något om att behålla honom... kanske förstod hon på mattes berättelse om hans bakgrund att det inte var någon idé, för matte sa som det var att Philemon lider av separationsångest och helst vill ha matte i sikte hela tiden. Är hon bara i rummet, går det dock tydligen utmärkt att rulla ihop sig och sova i någon annans knä! *fnissar*

Majsan

Man påstår - helt felaktigt, förstås! - att jam har klättrat i julgranen! *fnyser* Visserligen säger matte att det är helt okej och att vi tänker mer logiskt på saken än tvåbeningar - varför ställer man ett träd i vardagsrummet, om inte för att klättra i det? Och ett träd är ett träd, även om det är konstgjort (matte är allergisk mot gran). Men jam nekar ihärdigt, för som abbemissa är min värdighet alldeles för stor för att jag skulle falla för så barnsliga frestelser...

Men matte, det finns MÅNGA katter som ser ut så där!

Dessutom vänder jam... ehrm, jam menar, den okända katten
som ser ut som jam men inte är det, bort ansiktet, inte sant?
Det kan vara vilken randig och vit Majsan som helst!

Majsan

Jahajam, då har man träffat den där Olle igen. Och han förnekade sig inte utan lyfte upp mig, bar mig direkt till vågen och påstod att jam hade gått upp ett halvt kilo! *fnyser* Men ni vet ju vad jam brukar säga, att en katt aldrig är för tjock om hon ryms i sin päls... och jam kan intyga att jam ryms alldeles utmärkt i min fina päls. Men tror någon att han - eller någon tvåbening, för den delen - begrep något så enkelt? Naturligtvis inte! Istället fortsatte han att förnedra mig genom att raka mig på högertassen, på precis samma ställe som förut... *suckar*... jam får liksjam aldrig en ärlig chans att låta pälsen växa ut snyggt på den tassen!... och sticka mig för att suga ut blod till det där provet matte tjatar om. Jam önskar att de där tvåbeningarna kunde uppfinna ett bättre sätt att få reda på vad de vill än att suga blod ur en stackars katt stup i kvarten, det önskar jam verkligen.

Hursomjam var proverna bra, min bukspottskörtel mår inte toppen men tillräckligt bra för att inte störa en katts vanliga liv, om jam jamar så. Och jam gillar mina torrisar, så jam har ingenting emot att jam nu skall få samma sort som blötmat! Däremot vet jam inte vad jam skall jama om mattes förslag att köpa en matskål med farthinder i åt mig... kan någon begripa vad hon menar med det?!?

Jam är INTE tjock!

Klosterkatterna

*vacker kattsång ljuder allt starkare*

Saaaaaaankta Luciiiiiiiaaaaa
hååååååll diiiiiiinaaaa taaaaassaaaaar
ööööööveeeer vååååår Snuffefond
såååååå deeeen kaaaaan hjääääälpaaaa
mångaaaaaa, mångaaaaa, mångaaaa kaaaaatteeeer
Massoooooor av kaatteeeeeer!

Mimmi, första Luciakatt

Butte, Luciakatt

Wikki, Luciakatt

Sara, tärna

Robin, tärn... ing?

Linnsen, tärna

Sissi, tärna

Frank, tärning *hihi*

Sixten, stjärngosse

Dui, stjärngosse

Deco, stjärngosse... eh, gossa?

Majsan, stjärngossa *fnissar*

Philemon, tomte

Rafael, tomte

Belle, pepparkakshund

Majsan

Nu är det fullt stök här med katter överallt som gör sig i ordning inför lussetåget... matte och gammelmatte jobbar för fullt med att hjälpa dem klä på sig vita linnen och få Lucia-kronor, stjärngossestrutar, glitter och tomteluvor att sitta rätt. Men var inte oroliga, de blir klara i tid... och nej, vi använder inga levande ljus!

Robin

Igår fyllde vår matte år... men något hejdundrande party ställde hon inte till med, den tråkmånsan! Tvåbeningar borde inte ha födelsedagar om de inte firar dem med en massa gottigt, svansdans, galna upptåg och tävlingar i vem som hinner först till taket (det är en bra lek, det, för den vinner alltid vi rexar!), till exempel. Så här satt vi katter och väntade förgäves på att det skulle välla in en massa vänner som ville festa natten lång... *fnyser* natten lång, förresten, matte gick och la sig långt före midnatt! Vad är det för konstigt födelsedagsfirande?!? I fortsättningen tror jag att vi katter får ta över och ordna sådana där saker, så att de blir ordentligt gjorda... *suckar djupt*

Nåjam, nu vill matte att jag påminner om Luciatävlingen. Vi har fått in två deltagare, och själva är vi fem... men vill inte ni andra vara med? Det är ju faktiskt Lucia redan i morgon! Så snälla rara, skicka in er bild så att vi får ihop ett riktigt fint lussekattståg!!! Mejladressen är: srcarina@telia.com

Sixten

Igår hjälpte matte vår gäst - ja, vi har sedan i söndags en trevlig, ordentligt kattutbildad gäst här i huset - att printa ut en dödsannons från nätet. Det fick mig att fundilera på vad en dödsannons är, och matte förklarade att tvåbeningar sätter ut sådana i tidningarna för att berätta att någon har dött och skall bli begravd, så att släktingar, vänner och bekanta får veta det. Hennes svar fick mig att grunna ännu mer på det hela... som t.ex. varför vi katter inte sätter ut dödsannonser när våra närmaste kattvänner dör. Jag menar, Rafael och Robin har ungar som nu är vuxna och finns någonstans där ute i världen, och Jenny hade ungar... och jag tror faktiskt att Majsan också har det, fast hon inte vill jama om saken. Kanske skulle Jennys ungar vilja veta att deras mamma har tassat över Regn-bågsbron? När jag jamade med matte om den saken, sa hon att det var en fankattiskt bra idé... men att den föll på att katter inte läser tidningar. Men bloggar läser vi ju! proteste-rade jag. "Ja" nickade matte "och i bloggarna berättar ni ju också om någon tassat över bron, eller hur? Det är ett slags dödsannons, det också."

Hmmmm... jag känner mig ändå inte riktigt nöjd med sakernas tillstånd, om ni förstår hur jag jamar. För hur vet vi om Jennys ungar läser vår blogg?

Matte

Jag måste erkänna att jag blev lite rörd över Majsans inlägg om min sjukdom... det är ju så vi tvåbeningar skriver om våra katter, eller hur? Jag kan dock lugna er med att mina katter inte behöver låta avliva mig än på länge, för jag mår tack och lov mycket bättre nu och har börjat fungera nästan som vanligt igen, ni vet, diska och tvätta, hålla huset varmt, betala katt-TV-licensen o.s.v. Det känns bra att vara på fötter igen, och ha ork med åtminstone det nödvändiga... som gosandet med tre katter samtidigt, till exempel. När jag sätter mig till rätta i vardagsrumssoffan kommer gärna flera av djuren samtidigt från olika håll och klättrar upp intill mig - nu senast var det Majsan, Sixten och Rafael - för att gosa en stund. Kanske ladda goskontona? Jag har som grundpolicy att aldrig avvisa ett djur (eller ett barn, för den delen) som söker sig till mig... så det är bara att försöka räcka till för alla tre, trots att jag bara har två händer - hihi! Det som komplicerar saken lite grand är att Belle är svartsjukt lagd och gärna tränger sig emellan för att ta över min uppmärksam-het, och då skall jag plötsligt hantera henne också... *ler stort*... men det brukar ordna sig, och det viktiga är ju att ingen känner sig åsidosatt.

Nåjam, det var inte det jag skulle skriva om idag, utan jag vill visa er ett par bilder jag har tagit de senaste dagarna och tycker om! Hoppas att ni också gillar dem...

Sixten i "sin" koja

Robin och Philemon

Majsan och Sixten

Rafael sover gott

Rafaels ansikte

Robin sover under adventsljusstaken

Majsan

Två till av våra vänner har tyvärr tassat över Regnbågsbron: först ROSA, som tog tass om mattes goda vän Nettis, och sedan Brunos syster LILLAN. Varför måste så många katter lämna oss just nu?!? *morrhårsdarr* Vi hinner knappt hämta oss från ett dödsbud, så kommer nästa...

Majsan

Vi har inte velat jama så mycket om det, för att inte göra er oroliga... men faktum är att vår matte inte har mått så värst bra den senaste månaden, och vi har fått ta med henne till människoveterinärerna flera gånger. Eller rättare jamat, Belle har fått sköta just själva resandet till de där vetarna, eftersom vi katter inte precis gillar brummisar. Hon har skött sig utmärkt, kan jag jama, och människovetarna jobbar för fullt med att försöka ta reda på vad som är fel. Matte har fått äta flera olika sorters mediciner, men de har inte hjälpt så särskilt bra... och inte heller verkar specialdieten i form av filmjölk, soppor, te och annan flytande mat fungera så bra som vi hade hoppats.

Nu tror vi väl inte precis att matte är så sjuk att vi kanske måste låta avliva henne, men vi är bekymrade, det erkänner jam. När hon är hemma jobbar vi skift med spinnhealing och kurrterapi, och på nätterna tar Belle, Philemon och Robin tass om henne på alla sätt och vis... och vi hoppas att hon inte skall hamna på sjuka huset, för nu är det ju advent och vi vill ha båda våra mattar hemma så mycket det bara går. Dessutom, vem skall hålla oss med mat och vatten, sköta våra lådor och se till att vi har det bra om matte läggs in? Nej, vi skall nog kunna lösa det här ändå! Men ni får gärna knäppa tassarna för matte, om ni vill... nu skall hon snart till sin människovet igen, så får vi se vad han säger.

Och nu vill vi önska er allesammans
en jamarn's trevlig första advent!

Philemon

Jau vill bara meddela att jau haur gått i ide. Vi faur talas vid igen när vintern är över... till dess är jau indisponibel.

Matte

Wikki drömmer om att få bli Lucia, så jag frågade mina klosterkatter om de skulle vilja ta tass om en Lucia-tävling... och de jamade genast ja, men krävde att den skulle vara "lite lönsam" också. Det gjorde mig först fundersam, men så förstod jag vad de menar: de vill ha en liten anmälningsavgift och att slantarna skall gå till SNUFFEFONDEN. Vad tycker ni om det förslaget?

Reglerna ser ut så här:

* ALLA katter får vara med, och vi gör inte skillnad på utseende, ålder eller kön

* Man anmäler sig genom att skicka (till srcarina@telia.com) sitt foto, berätta vad man heter och sätta in en slant på SNUFFEFONDENS konto (ni hittar bank och kontonr i bannern här ovan) - och här kommer det fina: ni får själva välja summan!!!

* Det är FULLT TILLÅTET att skriva om man vill vara Lucia, tärna, stjärngosse, tomte, pepparkaksgubbe eller något annat

När det blir dags för Lucia, presenterar vi hela tåget här i bloggen med bild och titel. Och vi tänker absolut inte presentera er i något slags "penga-ordning", utan som ett Lucia-tåg brukar se ut, ni vet, med Luciorna längst fram, sedan tärnorna o.s.v. hur mycket eller litet ni skänkt har ingen som helst betydelse och kommer aldrig att nämnas!

Hoppas att många katter vill vara med!!!

Majsan

Idag var matte ute med bilen för första gången på jamarlänge. Hon skulle göra ett... eh, vad hette det, matte? *lyssnar* Å, lung-funktions-test var det, ja. Ett lungfunktionstest. Alltså, de skulle ta reda på om matte andas ordentligt. Det gick visst sisådär, om jam förstod matte rätt... men hon andades tillräckligt bra för att orka åka och köpa mitt specialfoder i alla fall, och så ordnade hon JAMARGOTT godis åt oss! Det var ett slags stickisar med lax-smak, och vi kunde inte få nog av det så det slutade med att matte ordnade ett godisregn över golvet och så höll hon i Belle medan vi åt så att inte jycken skulle sätta i sig alla våra bitar. Hon fick något annat godis istället, med kyckling, och på hundars vis slök hon bitarna hela. Hur hinner hundar känna vad godiset smakar när de äter så där fort?!?

Men det alla bästaste idag var att vi fick veta att gammelmatte kommer hem efter dialysen i morgon! Ni skulle ha hört den djupa sucken som Rafael presterade... man kunde riktigt se hur leendet spred sig i hans ansikte, fast vi katter inte ler på det där uppenbara sättet som tvåbeningar gör.

Så har vi fått sorgliga nyheter: vår gamla kompis från hur länge tillbaka som helst, Bruno, har tassat över Regnbågsbron. Bruno tillhörde det gamla gardet, som vår abbemissa Imma och hennes jämnåriga umgicks med. Jam har aldrig träffat honom, men matte säger att han hade vikta öron eftersom båda hans öron hade drabbats av något som kallas blodöra - det måste ha sett tufft ut. Fast han hade redan en flickvän som hette Felicia och kallades Flisan, så man hade inte haft någon chans ändå... och vet ni, Flisan levde i samma flock som Immas pojkvän Lucas. Det visste ni kanske inte - att Imma hade en pojkvän? Jodå, han var en svartvit perser... fast han dog för ganska länge sedan, långt innan Imma, så hon kanske mera var änka efter honom? *fundilerar* Och nu är de allihop borta... så konstigt det känns. Eller borta och borta - de är på andra sidan Regn-bågsbron, där gräset är evigt grönt och alla är unga och friska igen. Hmmm... om jam inte tyckte så mycket om mattarna och mina små katter här i klostret, skulle jam nästan längta dit! Men min tid kommer förstås, den också, och alla andras också. Känns bra att tänka att vi allihop möts där borta igen en dag, tycker ni inte?

Matte

För flera dagar sedan hade jag tänkt berätta en sak för er... men så kom Sippos tragiskt för tidiga död emellan och jag kunde varken tänka på eller skriva om något annat. Vi vet alla att för dem som lever kvar måste livet gå vidare, men man stretar liksom ändå emot just bara för att det känns så ofattbart, eller hur jag skall uttrycka det. Och så är man på något sätt lite rädd att de sörjande - i det här fallet Sippos husse - skall känna det som att man inte bryr sig tillräckligt mycket för att stanna upp en stund utan direkt fortsätter med sitt eget, som om ingenting hade hänt. Så är det förstås inte, det vet jag ju som själv ett antal gånger varit den som drabbats av samma sak - jag har aldrig känt att andra varit okänsliga som fortsatt leva sina liv mitt i min stora förlust. Nå, vi människor är komplexa varelser och har en tendens att krångla till det för oss...

Nu har jag bestämt mig för att ändå berätta det jag ville säga, och så får det bli som det blir. Det var nämligen så att jag i måndags fick uppleva två mirakler här hemma - och det kändes extra konstigt just där och då, eftersom jag knappt gjorde annat än bad till Gud (Skaparkatten) om mirakel men då menade att Sippos liv skulle kunna räddas! Istället fick jag dessa två:

1. På morgonen, när jag förberedde för att en städfirma skulle komma hit och storstäda i mammas del av huset, behövde jag få in mammas katter (Rafael, Sixten och Majsan) på min sida av huset och stänga mellandörren. Städfirman skulle dels behöva få vara ifred, och dels ville de kunna ha fönster och dörrar vidöppna för att vädra m.m. Så jag började med Majsan, som gärna låter sig bäras... hon bara startar sin mycket högljudda spinn-maskin när man lyfter upp henne. Sedan hämtade jag Sixten, som går att bära korta stunder om man gosar och talar lugnande till honom. Men hur i allsin da'r skulle jag göra med Rafael, som inte accepterar att man använder båda händerna i hans omedelbara närhet? Jag vet inte vad det var som fick mig att helt enkelt bara lyfta upp honom - och till min mållöshet varken sa han något eller försökte kämpa sig fri, utan lät mig bära honom in till mig! Det är första gången någonsin jag har burit Rafael i famnen utan att ha honom invirad i en handduk, och efter att ha fått tränga in honom i ett hörn där han inte kunnat smita undan...

2. På kvällen, när städningen var klar och jag dessutom hade varit iväg på ett vård-planeringsmöte på Björkskärs korttidsboende, där mamma då låg inlagd, skulle jag gå genom mitt vardagsrum (som också är mitt sovrum) för att hämta något i kylskåpet. Plötsligt får jag se att det ligger FEM katter i min säng - och därtill tätt intill varandra - och ingen slåss! Rafael och Philemon låg t.o.m. ända mot ända, och Sixten hade krupit intill Robin (eller tvärtom)... detta har aldrig hänt förut, utan tvärtom börjar framför allt Sixten, Rafael och Philemon ryka ihop när de kommer för nära varandra. Husiskillarna verkar tåla Philemon lika dåligt som han tål dem. Men där låg de nu, fridfulla och utan minsta antydan till osämja... jag vågade inte störa dem genom att hämta kameran, men å, så jag hade velat fått det på bild!

Matte

Han har gått nu, våre käre vän Sippo. Må han vila i frid, och må Peter känna åtminstone lite tröst i att vi är många som tänker på honom.

Bilden är lånad från Sippos blogg, och vi valde just den här
därför att den föreställer Sippo i hans favorithörn...

Majsan

Så otäckt det är att sitta här och bara vänta på att beskedet kommer... den där stunden när man får veta att Sippo har tassat över Regnbågsbron. Vi har ljus brinnande, ber och tänker. Må Skaparkatten hålla sin tass över Sippos husse!

Klosterkatterna

Vi skulle vilja jama något vackert och stödjande till Sippo och hans familj... men vi finner liksjam inga ord utan blir bara sittande med sänkta huvuden och tårar droppande från morrhåren. Matte gråter ibland, för hon vet hur hemsk situationen är för både Sippo och hans husse just och hon önskar att hon kunde hjälpa till - men sådana här saker kan man inte hjälpa till med, annat än med massor av böner, spinnhealing och så många slantar till vården vi kan skrapa ihop tillsammans.

Idag blev Sippo inlagd på sjuka huset för djur... men om han inte har förbättrats någonting alls till i morgon, vill hans vet få husse Peters tillstånd att låta Sippo tassa över Regn-bågsbron. Ibland är livet riktigt, riktigt ruskigt, tycker ni inte? Här kan ni höra husse själv berätta om läget.

Och så tänker vi på Jenny... men du, Sippo, om du måste gå din väg nu så kommer Jenny att vänta på dig vid brofästet! Och Snuffe och Gibbe och alla de andra som tassat före oss... det är den enda tröst vi kommer på just nu, är vi rädda.

Majsan

Nu är vi jamaroroliga för vår gamle kompis Sippo! Han har haft en krånglande mage en längre tid, men nu börjar hans provsvar se otäcka ut och vi kan liksjam inte låta bli att tänka på hur det var för Jenny... *morrhårsdarr*

Snälla, om ni kan så skänk en slant till SNUFFEFONDEN (bankkontouppgifter hittar ni i bannern här ovan) och hjälp till med insamlingen för Sippo! Märk för säkerhets skull din gåva med "Sippo" så går pengarna direkt till hans veterinär...

Robin

Eländet fortsätter... även klätterträdet i hallen har blivit bortslängt, så nu vet jam inte hur jam tar mig upp på hatthyllan längre! Vad är detta för liv att leva, när man inte kommer upp på de högre höjderna?!? Sådant kan en rex inte leva utan... vi måste få klänga om-kring väggarna och ta avstamp mot allt möjligt för att må bra, så är det bara! Så idag satte jam mig och jamade med matte om sakernas tillstånd, och hon lovade mig att så snart vi har flyttat skall jam... eh, vi, få nya klättermöbler istället för de gamla. "De var trasiga, förstår du" förklarade matte för mig "och trasiga saker kan man göra sig illa på". Jam hade dock uppfattat ett annat ord i hennes föreläsning: sa hon "flyttat"? Vad menar hon med det? Jam har ju precis flyttat hit och jam vill inte flytta igen! Då förklarade matte att vi måste flytta till ett annat hus, eftersom varken gammelmatte eller hon orkar med ett så stort hus som det här, men att vi allihop givetvis skall flytta tillsammans och att flera av möblerna följer med. "Du kommer snart att ha koll på rummen" lugnade hon " och vi är allihopa där, och dofterna är desamma". Så tillade hon något mycket märkligt: att hon har berättat om flytten om och om igen under låååång tid, men att jag tydligen inte har lyssnat på henne! Hmmmm... kan det verkligen vara så att jag bara inte har hört på?!?

Robin

Jam är UPPRÖRD! *andas häftigt* Som rex behöver jam massor av saker att klättra på, ju högre desto bättre - men vad gör matte?!? Hon tar hit min originalmatte och tillsam-mans SLÄNGER DE BORT alla mina klängsaker! Två klösmöbler, skrivbordet, soffan... jam, det mesta som jag behöver för att göra häftiga rusningar och klättra omkring längs väggarna har de HIVAT UT GENOM VERANDADÖRREN! Och sedan, som om inte det var nog, såg jam genom fönstret hur de lastade alla MINA saker på ett släp och körde iväg med det... och när de kom hem igen, var både släpet och sakerna borta! Nu ekar det tomt i mitt vardagsrum och busandet med Philemon vill sig inte alls lika bra längre... *suckar djupt* Varför gör tvåbeningarna så här?!? Och utan att fråga om lov?!?

Rafael

Det är bättre nu när inte matte... förlåt, gammelmatte skall det ju vara... ligger på sjuka huset hela tiden. Men bra är det inte, för hon är borta nästan hela dagarna i alla fall! *suckar djupt* Varannan dag kommer det en tvåbening jamartidigt på morgonen medan det fortfarande är mörkt och hämtar gammelmatte i en bil som kallas taxi fast den inte alls liknar en tax, och sedan kommer hon tillbaka med en annan sådan där taxi på kvällen när det nästan blivit mörkt igen. Under tiden hon är borta är matte inte ett dugg gosig, utan springer omkring och gör allt möjligt onödigt - eller så ligger hon i sin säng med den där eländiga migränen inuti sitt huvud. Jag har frågat Majsan vad en migrän är och hon säger att hon tror det är ett otäckt troll som bråkar och hamrar matte på insidan av skallen. Vad skall det vara bra för? undrar jag. Det vet inte Majsan heller, och vi tycker båda att matte borde bita det där trollet över nacken en gång för alla. Får jag syn på det, skall jag göra det åt henne - mina tänder är mycket vassare!

Nu är det lyckligtvis helg, och även om gammelmatte var borta hela dagen idag också har hon kommit hem och lovade mig att stanna hemma i två hela dagar för att gosa med mig. Det ser jag fram emot!

Majsan

Jahajam... då har man träffat Olle igen *suckar* och han ville förstås suga blod ur min tass, så trots att jag inte ens hunnit få pälsen att växa ut där han rakade mig på tassen senast envisades han med att raka mig på samma ställe igen! Hur skall en dam få tid att sköta sin skönhetsvård när han håller på på det där viset hela tiden?!? Men jam kände mig minsjam manad att jama vad jam tyckte, och kan ni tänka - då skrattade karl'n och påstod att det "osade svavel" i rummet *fnyser*. Jam, okej, jam använde väl lite starka ord, det erkänner jam... särskilt när han stack mig, för det gjorde faktiskt ont! Men sedan blev det bättre, och egentligen är han en snäll tvåbening... och att han vägde mig tog jam inte illa upp av, för jam har faktiskt gått ner tre hekto och känner mig så fin, så fin. Att det sedan visade sig att mina värden hade förbättrats igen var väl bra nyheter? De sjunker sakta men säkert ner till normala nuffror igen, och snart tror jam att min bukspottskörtel mår bra. Fast det här specialfodret får jam nog fortsätta med resten av livet, och det gillar jam för det är sååå gott!

Jam, jam vet att bilden är gammal... men min skönhet består!

PS. Matte och jam fick Jenny med oss hem från veterinärstationen... nu ligger hennes aska i en liten låda, och matte har ställt henne i vitrinskåpet till hon kan bli begravd där deras aska som tassat före henne över Regnbågsbron vilar. Vi klosterkatter har ju en alldeles egen familjegrav. DS.

Matte

När en gruppmedlem försvinner river det upp allt tryggt och säkert för de kvarvarande medlemmarna. För länge sedan gjorde alla upp om vem som bestämmer, när och var - de har skapat en inre karta som vägleder dem till sov- och matplatser, gömställen och annat som katter behöver så att konflikter inte uppstår. På en begränsad yta, som i ett hem, skapas reviren inte bara i platser utan även i tidpunkter - en katt kan vara bossen över just den liggplatsen på förmiddagen, medan en annan äger den vid en annan tid o.s.v. Och när så plötsligt en i gruppen försvinner, måste allt det där arbetet göras om och en ny inre karta ritas upp.

De första dagarna efter Jennys död var det rätt lugnt i vår kattgrupp... nästan lite för lugnt, tyckte vi, eftersom vi känner till det jag beskrev ovan. Men sedan började vi märka oron i luften - katterna började "tassas" varje gång de möttes, det västes och morrades lite varstans i huset. De började också undvika varandra, satt och spanade på varandra från olika ställen, smågruffades vid matskålarna men kröp också ihop tätare tillsammans när de skulle sova. Och vem är värst? Majsan. Hennes värld har uppenbarligen skakats i sina grundvalar av Jennys bortgång och nu pendlar hon mellan att tassas med de andra katterna eller vara klistrad på ömsom mig, ömsom gammelmatte. Hon är otroligt kelsjuk, mycket mer än någonsin förut - och hon har ändå alltid varit en gosig katt! - och befinner sig praktiskt taget hela tiden framför någon av oss, tätt intill, spinnande och kurrande och oroligt strykande sig mot oss.

Den här oron kommer att gå över. Allt vi behöver göra är att vara lugna och trygga, alltid ta emot katterna när de söker sig till oss, odramatiskt bryta gruffen genom att gå emellan utan åthävor eller höjda röster... och vänta ut alltihop. Det enda som är ledsamt är att det här kommer att behöva gås igenom en gång till när vi flyttar...

Robin

Idag tänker jag jama om hur mycket jag gör hela dagarna. För jam är en upptagen misse, skall ni tro, och det finns ingenting som jam inte tvekar att lägga min tass i eftersom jam ju vet hur mycket bättre det blir när jam får vara med. Min specialitet är faktiskt ALLTING! Så här får ni lite bilder som visar vad jam har gjort idag, till exempel:

Här håller jam på att hjälpa matte att rensa i röran, så kallad
Katt Feng Shui! Matte var inte så glad åt att jag satt i påsen,
eftersom den var av plast, men hur skall jag annars kunna kolla
att hon inte slänger något viktigt?!?

Att tvätta öronen på Philemon tar alltid lång tid, för hans
öron är JAMARSTORA! Men rent blir det, och jam ger aldrig
upp förrän jam är klar.

En annan jamarviktig uppgift är att hålla min
hundmamma varm - och då kan man passa på
att slumra lite också... inte så dumt! *kurrar*

Robin

Den randiga tant... eh, hrm, jam menar förstås vår abbemissa Majsan, jamade idag att jag fick blogga, så nu skall jam tassa ner allt möjligt viktigt som ni måste läsa. Jam menar, för att det är spinnande läsning, förstås! *fnissar busigt* Och ingen är bättre än jam på att berätta spinnande saker, för jam hittar dem precis överallt här i huset. Igår till exempel öppnade matte ett skåp som jam aldrig varit i förut - och där fanns massor av saker att undersöka, kan ni tro! Och så har jam varit ute i trädgården... matte kallar det "rymningar", men vad vet hon om kattliga utflykter?!? Hon förstår inte att jam behöver få kolla att trädgården ser likadan ut varje dag och ofta flera gånger om dagen, eftersom man aldrig vet när saker ändrar sig. Så jam har kontrollerat både framsidan och baksidan och under verandan och under rampen och uppe vid garaget *räknar på klorna*... men det allra mest spinnande var när jam hittade ett fönster i pannrummet som gick att öppna! Så nu får jam inte vara i pannrummet mer. Matte säger att hon bävar för att ropa på mig, för hon vet aldrig om jam svarar inifrån huset eller ute i trädgården... *skrattar*

Här ligger jam bekvämt och bevakar ytterdörren

Matte

Hur tvättar man en skyggis som smutsat ner sig? Svaret är att det gör man helst inte. Inte om man är rädd om sig själv - och katten.

Rafael har klättrat omkring i pannrummet idag, och när jag fann honom var hans vita tassar askgrå. Ett tag grunnade jag på om det skulle gå att tvätta av dem... men så vann förnuftet (och självbevarelsedriften för oss bägge två) och jag beslutade mig för att låta honom sköta tvätten själv, på sitt sätt. Men se till att han har gott om friskt, rent vatten att dricka efteråt, förstås.

Och nu till en helt annan fundering. Satt i eftermiddags i ett vårdväntrum och tittade i en veckotidning, minns inte vilken. Där fanns en veterinärfrågespalt och frågeställaren var bekymrad över hur oroligt det var i hennes kattgrupp om åtta individer. Veterinären som svarade skrev att det finns ett "gyllene snitt" för hur många katter man kan samla i en grupp utan att det uppstår problem: fem stycken. Har aldrig hört talas om detta gyllene snitt förut, men satte mig att tänka på hur vår kattgrupp har betett sig i situationer då en individ tillkommit eller försvunnit. Som mest har vi haft sju katter tillsammans... nu har vi fem... och ärligt talat tycker jag inte att det är antalet katter som avgör harmonin, utan katternas kattsonlighet. Robin, t.ex., är en snäll kille som tassar omkring i övertygelsen att alla älskar honom - och på något sätt, får han dem att göra det. Sixten, som annars inte leker med någon annan än sig själv, har jamarkul tillsammans med Robin och när de inte leker står de och pussas någonstans. Philemon, däremot, som alltid grälar på alla (han beter sig som om han är rädd för de flesta katterna i huset, bortsett från Robin), blir inte sams med någon utan håller sig till oss människor eller till Belle. Majsan och Rafael är våra filosofer, de ligger gärna någonstans och fundilerar kring livets mysterier (som t.ex. "hur är människor funtade, egentligen?!?") utan att låta sig störas. Den enda gång de springer är vid matdags eller när de är fulla av kattmynta...

Matte

Jag har varit bortrest p.g.a. kyrkliga ärenden och kommer hem till en familj som försöker foga sig i att Jenny är borta. Katterna är ännu gosigare än vanligt och söker sig oftare till oss, men de går också omkring lite vilset i rummen och jamar... jag antar att de letar efter Jenny, och det är hjärtslitande att se och höra dem. Särskilt Rafael går och jamar lite varstans i huset, och sedan kommer han till mig och låter så ynklig. Killarna slåss inte heller lika ofta (de slåss ju så klart bara på skoj, men just nu verkar det inte locka med tuffa lekar) utan går undan för varandra. Detta förvånar mig faktiskt lite, för jag var beredd på gruff i gruppen nu när en medlem försvunnit och de måste omgruppera sig - göra upp ett slags ny rangordning, eller hur jag skall uttrycka det. Men det kanske är så nytt, de kanske inte har förstått ännu att Jenny aldrig kommer tillbaka?

För gammelmatte och mig går sorgen i vågor. Jag tror att det hjälper oss båda väldigt mycket att vi vet att vi gjorde rätt och att vi inte kunde ha räddat Jenny oavsett vad... det stöder åtminstone mig och skyddar lite grand från de där tankarna om att man "borde ha..." som jag befarade att jag skulle uppleva... men det kan ju vara så att det är för tidigt även för mig.

Trots vår egen sorg går våra tankar, hjärtan och böner också till Tanja, Wikkis På Landet-kompis, som tyvärr också fått en fatal diagnos och nu lever på lånad tid. Eftersom vi precis gått igenom detta själva, vet vi med extra intensitet hur Tanjas människor mår just nu och hur de sörjer i förväg att de håller på att mista en familjemedlem, försöker göra hennes sista tid så underbar som möjligt och acceptera det oundvikliga. Smärtan och sorgen kommer man inte undan, det är priset vi betalar för nåden att få leva med dessa underbara djur...

Matte

I morse gjorde jag så den svåra resan till Mariestad med Jenny i sin transportkorg, och hon var så stillsam och tyst hela vägen. Väl inne i väntrummet tog jag försiktigt ut henne ur korgen och höll henne i famnen, och vi pratade med varandra, gosade, helt enkelt var tillsammans medan vi väntade. Sedan fick vi komma in till Olle, som lyssnade på Jennys hjärta och kände på knölen - han var mycket allvarlig och när han tittade upp på mig sa han att knölen hade vuxit betydligt sedan han kände på den senast. "Jag är ledsen" tillade han "men det här kommer med största sannolikhet inte att gå bra". Vi beslöt dock att genomföra operationen för att vara hundraprocentigt säkra, och diskuterade hur vi skulle hantera olika utfall... och sedan åkte Belle och jag för att först äta frukost och så besöka hundhagen och skogen. Vi hade just kommit därifrån och åkt vidare till biblioteket då Olle ringde och berättade att han hade funnit en tumör stor som en grapefrukt i Jennys mage, den hade tagit över hela hennes magsäck och metastaser hade redan spritt sig till lymf-systemet. Jag lyssnade och bad honom sedan låta Jenny få somna in utan att tas ur narkosen, och det lovade han göra.

Jenny på gammelmattes säng, bilden tagen igår kväll

En stund senare var jag tillbaka på kliniken och hämtade Jennys transportkorg samt ordnade med alla papper till försäkringsbolaget. Jag behövde inte betala något där och då, utan fick en faktura med mig hem... och för att inte dra ut på eländet tänker jag ringa Agria redan i morgon och ordna det hela. Det har inte med pengar att göra, utan med att jag vill slippa tänka på sådana saker och få koncentrera mig på att sörja min lilla vackerunge... vi fick bara drygt fem år tillsammans, men det har varit fem underbara år fyllda med gos och bus, och jag tror att Jenny var en lycklig kisse.

Från Mariestad åkte jag vidare till Skövde och gick upp till mamma på dialysavdelningen. Hon hade bett mig göra så, och jag behövde förstås bara visa mig i dörröppningen så visste hon...

Nu blir Jenny kremerad och sedan skall hon begravas tillsammans med våra andra avlidna djur i vår "familjegrav".

Jenny

Kära alla mina fina vännisar!

Som ni vet är jag mycket sjuk, och ingen vet hur det här slutar... jag skall till Olle i morgon så att han får titta i min mage vad det är som gör att jag mår så dåligt och magrar så förfärligt. Matte har berättat att Olle misstänker att det kan vara en tumör, och om det är på det viset har jag en sjukdom som heter cancer - och är det så, vill jag nog slippa må så här, för vi klosterkatter har tittat på Internet och läst lite i mattes böcker om katters sjukdomar, och där står att det inte brukar gå bra för katter som har cancer. Man kan få operera bort tumörer och få cellgifter insprutade i sitt blod och så, men det känns faktiskt inte som något jag vill vara med om... ja, så om det är så att klumpen i min mage är en tumör, tassar jag nog hellre över Regnbågsbron. Det är inget vidare att leva så här... jag kan knappt gå, ens, och idag när jag ville fånga en fluga skrattade den åt mig när jag försökte springa efter den! Sådant känns rätt värdelöst för en katt. Särskilt när man varit en så förstklassig jägare som jag - jag tog ju min senaste mus för bara några veckor sedan! Men på andra sidan bron blir det annorlunda, och vem vet, jag kanske springer på Assar där?!? Och den där knasbollen Conny, som i slutänden visade sig inte vara så pjåkig ändå... ni kommer väl ihåg honom? Han slogs med en läskig orm och blev biten, men han räddade en mini-tvåbening som dansade barbent i gräset och det tycker jag var jamarns stiligt gjort! Och framför allt hoppas jag få träffa Imma, för henne saknar jag.

Ja, som jamat, jag vet alltså inte ännu vad jag bestämmer mig för. Det beror på hur det blir i morgon. Men för säkerhets skull tackar jag för mig, önskar er allt gott (och massor av smaskigheter att äta varje dag - minst!) och ser fram emot att få träffa er på andra sidan bron när den dagen kommer. Ha det bäst, vännisar! Ni har varit jamarfina allihopa!

Å, en sak till - jag har fundilerat mycket på vem som skall efterträda mig som bolis här i klostret, för ingen av katterna passar riktigt till det utom Majsan och hon har nog av att vara abbemissa. Killarna är så barnsliga och slåss med varandra när de blir osams, och så får inte en bolis bete sig... så efter mycket tänkande och jamande med både Majsan och matte, har jag kommit fram till att det bara finns en vettig kandidat: Belle! Hon är visserligen en skällis, men hon är svart - vilket är viktigt - och duktig på att vakta - vilket är ännu viktigare. Dessutom har jag sett hur bra hon är på att avbryta slagsmål, när två av killarna ryker ihop. Så, så får det bli. Belle blir klostrets nya bolis.

Slut på rapporten.
Hederstassar från Jenny, avgående bolis.

Matte

Jenny blir allt sämre och för att det inte skall komma som en chock om hon beslutar sig för att tassa över Regnbågsbron på torsdag förbereder gammelmatte och jag oss så gott vi kan på ett troligt farväl. Vi tycker att vi gör rätt som ställer allt på sin spets på torsdag - för som Jenny mår nu, kan det inte fortsätta. Givetvis ber vi för och hoppas av hela våra hjärtan att Olle skall hitta något som går att rätta till när han opererar henne! Men vi ser hur sjuk hon är, och om det handlar om cancer vet vi också hur plågsamt det är för henne eftersom vi upplevt hur många mänskliga släktingar och vänner tassat över bron p.g.a. just cancer.

Idag har vädret varit ljuvligt med solsken och +18, så jag bar ut Jenny i trädgården och lät henne göra som hon ville medan jag höll mig i närheten. Hon åt lite gräs, men så valde hon ut en bra plats i gräsmattan där solen sken som varmast och lade sig där. Jag la mig i närheten och då kröp hon fram till mig, buffade på mig, spann och jamade... kanske tar jag fel, men det kändes som om hon tackade mig för att jag tog ut henne till sol och gräs, till en luft full av dofter, fågelkvitter och allt det där som hon inte kan njuta av i kattgården längre. För sanningen är att jag inte vågar öppna till kattgården just nu, av rädsla att Jenny skall ta sig ut dit och ramla ner. Hon är extremt vinglig, går bara några få steg på egen tass och lutar sig helst mot väggen om hon måste stå upp... det enda positiva jag kan säga om hennes situation är att hon äter bra och är väldigt kelen - hennes kännetecken, för Jenny har från dag 1 varit vårt allra största gostroll! Det är en hjärtevärmande tröst i eländet, för jag vet ju att sjuka katter drar sig undan och jag vill ju få vara tillsammans med henne så länge jag får...

Kameran går varm, kan jag lugnt säga. Jag tar så många bilder jag kan, och det av två olika orsaker: dels för att ha minnen kvar och dels för att påminna mig själv om hur sjuk hon var när jag en tid efter hennes bortgång börjar tänka de där envisa tankarna att jag kunde ha gjort mer. De kommer, det vet jag, för så har det varit efter varje misse jag förlorat... jag kan aldrig göra mig fri från känslan att jag borde ha gjort mer för dem, borde ha begripit mer och agerat i tid. Det är så fruktansvärt svårt och smärtsamt att behöva erkänna för sig själv att man ibland är totalt maktlös!

Så innan jag visar bilderna, varnar jag er för att de visar hur hon mår just nu... orkar ni inte se det, ber jag er att inte titta.

Jenny på sin favoritplats i klätterställningen vid
fotänden av min säng (bilden tagen igår kväll)

Jenny äter frukost idag, medan Majsan vaktar
så att ingen försöker störa

Jenny sitter lutad mot frysen (bilden tagen
vid lunchtid idag)

Jenny äter gräs idag på eftermiddagen

Jenny gonar sig i solskenet idag på eftermiddagen

Min vackra pälskling Jenny i motljus

Matte

Jenny är tyvärr sämre igen... hon äter och dricker, men tynar ändå, och jag ser att hon är lite grand uttorkad. Som jag har skrivit förut, lyfter jag upp henne på diskbänken (för hon kan inte hoppa dit upp själv längre) så att hon får dricka rinnande vatten... men idag, när hon hoppar ner, vinglar hon och har svårt att hålla balansen. Lilla gumman... jag är så orolig att jag inte kan koppla av, utan kollar till henne i tid och otid trots att jag vet att jag stör henne. Just nu ligger hon i mammas rullstol här i vardagsrummet, för hon rör inte gärna på sig om hon inte måste. Och själv sitter jag och väntar på att Olle skall ringa - jag ringde honom för någon timme sedan och fick prata med hans assistent, som lovade se till att han ringer tillbaka så snart han får en ledig stund...

Uppdatering på kvällen:

Nu har jag pratat med Olle och han uttryckte rakt på sak att prognosen är dålig och att han misstänker att den där knölen i Jennys mage är en stor tumör. "Ett halmstrå är att vi opererar och ser efter om det går att göra något" tillade han och jag svarade att "då griper vi det halmstrået" varpå vi beslöt att jag skall lämna in Jenny på torsdag morgon kl. 09.00. Under förmiddagen kommer Olle sedan att öppna henne för att se hur hennes mage ser ut... och hittar han en stor tumör, syr han ihop henne igen och låter henne somna in för att hon skall slippa vidare lidande.

Ni kanske tycker att jag ger upp väl tidigt? Men jag förföljs fortfarande av smärtan och sorgen efter Rufus, som svalt ihjäl för att jag inte begrep hur sjuk han var (hans tarmar var sammanväxta) innan det var för sent... det misstaget vill jag absolut inte begå igen, och Jenny skall inte behöva lida som Rufus gjorde.

Orkar inte skriva mer just nu... gråter för mycket...

Matte

Jag är försiktigt optimistisk om Jennys hälsotillstånd, i alla fall i nuläget. Hon äter bra, dricker som hon skall och tar sin medicin (Amimox) utan att gnöla... men hon är stillsam, ligger helst vid gammelmattes fötter i hennes säng eller i klätterställningen bredvid min säng. Idag skulle jag ha ringt Olle och diskuterat läget, men av tvingande orsaker blev jag tvungen att åka hemifrån och hann inte hem i tid innan kliniken hade stängt för dagen... så nu har jag mejlat Olle i stället. Det jag framför allt funderar på är hur vi skall veta att den här behandlingen fungerar - när är det dags att ta nya prover för att se hur hennes vita blodkropparna förändrats av medicinen? Är knölen i hennes mage kvar? Borde vi göra en biopsi nu eller vänta? Det handlar ju om en operation, med sövning och allt, och jag vill inte utsätta Jenny för det om det inte behövs... men å andra sidan vill jag inte att det skall bli försent att göra något, om det går att göra något, om ni förstår hur jag menar.

Jenny

Härmed meddelas att alla rykten om mitt frånfälle är falska! Jam lever, om än kanske inte i högönsklig välmåga... jam mår faktiskt rätt visset, men inte så dåligt att jag funderar på att tassa över Regnbågsbron än på ett tag. En sak jag undrar är dock - får tvåbeningarna bete sig hur som helst mot en sjuk katt?!? Jam menar, jam var världens snällaste kisse hos Olle i morse (första djur på plan, faktiskt - de hade knappt hunnit öppna för dagen) och vad fick jag för det? Först av allt blev jam klämd och petad på över hela kroppen och dessutom stack han en termometer in i ändan på mig! *ryser* Sedan blev jam rakad alldeles naken på ena framtassen, bestals på en massa blod och fick sedan FEM - jam jamar FEM! - stick i nacken när han sprutade i mig massor av vätska under skinnet. Blä! Och trots all denna miss-handel fortsatte jam att vara världens raraste och sötaste katt... inte ett jam, inget bråk eller krångel, jam lät honom hålla på och rullade sedan ihop mig i transportkorgen för att vila medan vi väntade på provsvaren.

När matte och jam fick komma in till Olle igen berättade han att nästan alla mina provsvar var alldeles perfekta - mina njurar mår jamarfint, jam har inte diabetes eller några andra hälsoproblem. MEN mina vita blodkroppar var tydligen läskigt höga, så nu skall jam få antibiotikatt i tio dagar för att se om det gör mig pigg och glad igen. Åh, mina tänder var också jamarfina, tyckte han!

Men så var det den där knölen i magen... jam, Olle hittade en stor knöl i min mage när han klämde på mig och han sa att det finns flera tänkbara förklaringar till den: antingen är det en abcess (varböld) av infektionen, eller så är det ärrvävnad efter den magoperation jam gick igenom när jag bodde på Södertälje katthem, eller så är det en tumör. Så nu har Olle och matte kommit överens om att jam skall få den där antibiotikatten för att se om jag blir piggare, och så skall matte ringa och rapportera läget på torsdag. Har jag inte blivit bättre då, skall det göras en biopsi på knölen i min mage för att se om det är ärrvävnad eller en tumör... och vet ni, om det skulle vara en stor tumör kanske jam ändå bestämmer mig för att tassa över bron för att slippa vara sjuk. Matte tror dock att det kommer att gå bra och hon säger att jam inte skall tänka på om det blir dyrt eller så, för jam är tydligen försäkrad upp över öronen och har extra veterinärförsäkringar just för sådant som cancer. "Så det som avgör saken" sa hon till mig nu i kväll "är hur jobbig en behandling skulle bli för dig. Jag vill inte att du skall behöva lida, men jag vill kämpa för dig om det går att rätta till".

Jam tror att hon gillar mig *kurrar*... och ni kan inte tro så JAMARGOD mat jag får nu - något slags gucka som heter Royal Canin Recovery *slickar morrhåren*. Hon bär mig till kranen i köket också, så att jag får dricka rinnande vatten som jag gillar så mycket. Mm!

Matte igen

Jenny mår definitivt inte bra. Jag har precis pratat med vår veterinärs assistent, som var snäll nog att låta mig ringa henne fast det är söndag och hon är ledig... och vi har kommit överens om att ordna en akuttid hos Olle i morgon, eftersom vi känner att det börjar bli akut men inte så akut (ännu i varje fall) att jag måste ta Jenny till djursjukhuset redan idag. Däremot håller jag stenkoll på henne, vilket hon nog tycker är lite jobbigt eftersom hon vill vara ifred... och jag testar olika saker som jag hoppas skall locka henne att äta: sallads-tonfisk i mycket vatten, kycklingsoppa, kattungefoder (blötmat)... och jag bär henne till kranen i köket, så att hon får dricka lite då och då. Hon dricker, även om det är lite åt gången, och det är ju alltid bra... men jag börjar ändå misstänka att det här handlar om njurarna, precis som med Aragorn år 2009 och Imma år 2013. Med bägge gick det mycket fort utför och värdena rasar i höjden i princip från en dag till en annan... och det måste ni veta, att om Olle i morgon upptäcker att hennes njurvärden är ordentligt över maxgränsen, måste jag låta Jenny tassa över bron. Vi tänker inte ta några enkla utvägar, det försäkrar jag - går det att hjälpa Jenny bli frisk igen, så kämpar vi oavsett vad! Men vi förbereder oss för säkerhets skull på att det här kanske inte går bra... *gråter*

Matte

Just nu är jag lite orolig... eller rättare sagt, ordentligt orolig... för Jenny. Hon har magrat rejält och när jag studerar hur hon äter verkar hon inte vilja bita i maten så nu misstänker jag att hon har ont i tänderna. Och vi som framför allt använder torrisar, närmare bestämt Royal Canin Gastro Intestinal, som basföda för katterna! Varför händer alltid oroande saker på helger? På måndag morgon är det jag som beställer en akuttid för Jenny hos vår vet, för jag tror att hon magrar för att hon inte får i sig maten och jag vill ha det kontrollerat så snart det bara är möjligt. Till dess får Jenny kattungefoder, mosad och uppblött, så att hon inte svälter... lilla gumman, jag älskar dig!

Majsan

Det känns som om matte har kommit in i ett slags "andra andning" eller hur jag skall jama... hon är inte lika uppstressad och ledsen, utan tar dagarna som de kommer. Ibland slänger hon säckar med skräp, ibland lagar hon mat i timmar, ibland tvättar hon, och ibland bara sitter hon och dricker te och pratar med gammelmatte, tittar på TV eller spelar datorspel. Vet ni vad jam tror? Att någon har sagt något till henne, som har fått henne att lugna ner sig. Vad eller vem vet jam inte, men det spelar inte så stor roll för oss katter - det viktiga är, som jam ser det, att hon mår någorlunda bra. I själen, menar jam. För i kroppen är hon visst sjukare än vanligt... men det är som att hon inte låter sig störas av det lika mycket som förut. Jam frågade henne varför och då svarade hon att "de tar så väl hand om mig, att jag inte behöver vara rädd" och så tillade hon att "världen är full med änglar". Jam, det vet jam väl! Fast jam tror att hon menar att änglarna har samlats kring henne lite extra mycket på sistone, så att hon orkar med livet bättre.

Och det är nog tur, för oj, så stökiga grabbarna är här hemma! Jam har tassarna fulla med att uppfostra dem, och ändå är det full rulle mest hela tiden - särskilt Sixten, Robin och Philemon far omkring som studsiga bollar, och ibland kan inte Jenny hålla sig i pälsen utan deltar i rusandet. Puhjam! "Vi leker bara!" jamar de när jag ber dem lugna ner sig... hm, ser det här ut som lek, tycker ni?

Philemon: *bita, nafsa, tugga*

Robin: "Är det det här du kallar kärlek?!?"

Sixten

Vi katter lägger oss sällan i vad matte och Belle gör när de är ute på sina promenader... men idag undrade vi om skällisen hade lyckats slarva bort både sig själv och matte i skogen! De kom liksjam aldrig tillbaka, och vi väntade och väntade, för det är ju faktiskt matte som ger oss middagsmaten och hungrig vill man ju inte gå och lägga sig, om ni förstår hur jag jamar. Nå, till sist kom de hem igen och ni skulle sett hur matte såg ut! Hon var blöt och smutsig från huvudet till fötterna, skorna till och med stank! *skrynklar ihop nosen* Och så kröp hon ur alla kläderna och bytte om till torrt och varmt, medan hon berättade för oss vad som hade hänt. De hade gått vilse där ute i skogen - totalt tappat bort sig och inte vetat åt vilket håll de skulle gå. "Eller, rättare sagt, jag visste inte det" rättade sig matte medan hon knölade skorna fulla med tidningspapper. "Belle, däremot, gick målmedvetet i samma riktning hela tiden och hittade efter några timmar ut till en plats bara tio ynka meter från där jag hade parkerat bilen!" Hon lät riktigt stolt, och att hon tyckte att Belle varit duktig förstod vi när hon lagade middagsmaten för Belle fick flera köttbullar av henne. Och om det är något matte inte gillar, så är det att vi djur tigger vid spisen... så hon var nog väldigt tacksam över Belles nos. Undrar om vi katter också hade kunnat nosa oss ur en stor skog? Belle sa att hon hade nosat efter bilen, och den luktar ju verkligen både starkt och läskigt, så det kanske skulle gå bra även för en katt att hitta... *fundilerar*

Majsan

Suck... när man överlåter en viktig uppgift på tvåbeningarna, måste man tydligen sitta med och jama instruktioner precis hela tiden för att det skall bli rätt! *tassen för ansiktet* Jam begick misstaget att låta mattarna packa auktionspaketen till vinnarna, och okej, paket blev det ju... men som de ser ut! Vi får hoppas att vinnarna inte tar illa upp, utan uppskattar innehållet istället - och för säkerhets skull har vi lagt ner något litet extra åt dem också. Nu skall jam bara få matte att ta med sig paketen till ICA i Gullspång och posta dem - det kan ta några dagar, för matte har pratat hela dagen om att hon inte vill ut i det här regnet. Tänk, allt skall man behöva göra själv för att få det gjort! Kunde jam bara köra bil, så...

Rafael

Abbemissan har inte tid att blogga idag, så jag har fått hedersuppdraget att presentera vinnarna i vår sommarauktion till förmån för SNUFFEFONDEN. Hoppas att ni är beredda där hemma vid datorerna, och att ingen ångrar sig? Det vore ledsamt, och jag tycker inte om ledsamheter... jag vill att alla skall vara JAMARGLADA, både för sin egen skull och för SNUFFEFONDENS!

Hursomjam blev resultatet så här:

HUSHÅLLSPAKETET: Mimmi vann med sitt bud på 300 kronor

MYSPAKETET: Mimmi vann med sitt bud på 150 kronor

ÄNGLAPAKETET: Dui och Deco vann med sitt bud på 100 kronor

AUSTRALIENPAKETET: Ingen bjöd på det här paketet, så det stannar här

DJURPAKETET: Suss vann med sitt bud på 100 kronor

FILMPAKETET: Nettis vann med sitt bud på 50 kronor

STORT GRATTIS, ALLA VINNARE! *kurrar* Och nu gör ni som vunnit så här: ni skickar in vinstslanten till SNUFFEFONDENS konto i Swedbank, nr. 8270-1 4661 923-5 samt mejlar oss på srcarina@telia.com vilket paket ni vunnit och vart det skall skickas. Vi katter slår in alla paketen så fint vi kan och postar till er. Klart!

Och TACK SÅ JAMARMYCKET för att ni var med!!! *kurrar ännu mer* Med er hjälp har fonden nu fått in 700 friska pengar att hjälpa behövande katter med... hederssvans till er allihopa för den gåvan!

Majsan

Matte har bett mig att förlänga auktionen i två dagar, eftersom hon inte kommer in på sitt FB-konto just nu och därför inte kommer åt sina meddelanden... och hon säger att det finns en möjlighet att någon kan ha lämnat bud där istället för här i bloggen. Hoppas att det är okej med er?

Så vill Jenny rapportera att hennes favoritkattong har gått sönder, vilket gör henne mycket upprörd eftersom den är så skön att ligga ovanpå. Inte blir det bättre av att matte helst vill ha kattongerna för sig själv, att packa saker i... är det verkligen tillåtet för tvåbeningar att lägga beslag på hushållets kattonger på det där viset?!?

Majsan

Jam vill bara påminna er om att vår fina auktion till förmån för SNUFFEFONDEN stänger på onsdag kväll kl. 21.00! Så om ni skall ha en chans att vara med och lyckas vinna något av de fina paketen, måste ni styra era hussar och mattar i riktning mot datorn någon av de närmaste dagarna - och se till att de har sina plastkort med sig! *fnissar*

Hittills har vi fått bud för 700 kronor... kan vi tillsammans lyckas få ihop en tusenlapp till fonden?!? Tass på det, tycker jag!

Majsan

OBS! BLOGGEN ÄR UPPDATERAD VAD GÄLLER AUKTIONSBUDEN!!!

Det har varit en intensiv dag idag, åtminstone för mig. Jam har nämligen varit på ett återbesök hos Olle, vår vet, och gått igenom en ordentlig undersökning av min hals - både genom nosen och munnen, faktiskt. Själv slapp jam uppleva det, för jam fick en spruta i tassen och passade på att sova min skönhetssömn. Det var jamarskönt att få sträcka ut sig en stund, så när matte försökte väcka mig efteråt tog jam god tid på mig och jam tror faktiskt... *fnissar*... att jag snarkade lite grand. Hihi!

Sover sött...

Nej, matte, jam vill inte vakna riktigt än... zzzz

Hur som jam visade dagens blodprover att jam blivit lite bättre i bukspottskörteln, värdena hade sjunkit lite sedan förra provtagningen, sa Olle. Så dieten fungerar tydligen... fast en tid framöver får jam inte äta blötmat, utan skall hålla mig till torrisarna. Nåjam, de är goda! Och jam har inga förträngningar i vare sig nos eller hals - matte sa att Olle lät henne titta också, och jam var så rosa och fin i munnen... ja, jam hade inte ens tandsten! *stolt*

När jam kom hem, tog jag itu med att gå igenom de bud vi fått på paketen i auktionen. Alla paket har inte fått några bud än, men det är ju nästan en vecka kvar innan vi stänger vår auktion så än är det gott om tid att bjuda!

Så här ser det ut just nu i alla fall:

HUSHÅLLSPAKETET: Mimmi har bjudit 300 kronor

MYSPAKETET: Mimmi har bjudit 150 kronor

ÄNGLAPAKETET: Dui och Deco har bjudit 100 kronor

AUSTRALIENPAKETET: inga bud än

DJURPAKETET: Suss har bjudit 100 kronor

FILMPAKETET: Nettis har bjudit 50 kronor

Och här hittar ni beskrivningar av våra paket: HUSHÅLLS- OCH AUSTRALIENPAKETEN samt DE ÖVRIGA PAKETEN

Jenny

Idag var det minsjam massor av post till oss katter! Vi fick både ett JAMARSTORT paket från Wikki och ett vykort ända bortifrån grekiska landet... för visst måste ett sådant här vykort vara för oss?!?

Vykortet i närbild

I paketet var det MASSOR av saker: godis och annat och ännu mer godis och så lite annat och så ännu mer godisar... hehe, och så hittade matte ett halsband med en bjällra på, och den satte hon genast om halsen på Robin. Så nu hörs han tydligt när han rör sig *skrattar gott* Gissa om Philemon såg belåten ut!

Paketet var alltså vinsterna i Wikkis senaste tasseri, och där fanns så mycket att välja på att det räckte åt oss allihopa. T.o.m. Belle hittade något hon ville ha (förutom godis, alltså): en gosekatt! Belle löper just nu, och hon trodde tydligen att den där vita saken var hennes kattvalp... för sedan dess har hon legat i mattes favoritfåtölj med gosekatten i famnen. Jo minsjam, vi har bildbevis!

Tack så mycket för alla de fina sakerna, Wikki! (Särskilt för godisarna - vi har redan ätit MASSOR!)