Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 29 september 2016

Majsan

Vilket väder vi har idag! Det blåser så hårt att det knakar överallt i huset, och Philemon och Robin som satt i vardagsrumsfönstret och spanade ut sa att det inte verkade finnas vare sig djur eller människor ute på vägen idag... jam, undra på det, jam! De höll sig väl inne precis som vi, om de var någorlunda rätt skapta i huvudena. Den enda vettiga sysselsättningen en sådan här dag är definitivt att vila, samla krafter och kattemplera.

Till en början var matte väldigt rastlös, ringde en massa samtal och vandrade mest omkring som en osalig ande från rum till rum... men så på eftermiddagen ringde plötsligt telefonen och efter det var matte jamarglad. "Vedfrågan har äntligen ordnat sig!" utbrast hon lyckligt och grabbade tag i mig, som låg på soffans ryggstöd och vilade, och så dansade hon omkring i rummen till jag var alldeles sjösjuk. Snälla matte, jag är ju en gammal dam numera och orkar inte med vilda danser! Nåjam, när hon hade lugnat ner sig sa hon att vi skall få hem gott om ved nästa helg och sedan behöver vi troligen inte köpa någon mer ved förrän strax före eller efter jul... och sedan ringde hon till gammel-matte för att berätta att vi inte behöver frysa.

Gammelmatte, ja... hon kommer hem ibland några timmar och hälsar på oss, men sedan åker hon tillbaka till det där Björkskär igen. Matte säger att hon skall bo där i två veckor till för att träna sig stark igen, men sedan kommer hon hem på riktigt och stannar hos oss! *kurrar*

lördag 24 september 2016

Rafael

Jam trodde inte mina öron i kväll när matte plötsligt berättade för oss att på måndag måste gammelmatte bestämma sig för om hon vill flytta hem eller stanna kvar ett tag till där hon är nu... och matte vill att hon stannar kvar! Vi katter kom genast störtande från alla håll och frågade hur hon ens kunde tänka så, och matte svarade att hon inte har fått tag i någon vedleverantör ännu och att gammelmatte skulle frysa om hon flyttade hem innan den saken var ordnad. Som om inte vi katter kan hålla gammelmatte varma alldeles utan ved?!? Jam försökte förklara för matte att vi kan göra upp ett schema så att två katter i taget, eller en katt och en hund, kan turas om att ligga tätt intill gammelmatte och värma henne... men matte sa att tyvärr skulle det inte fungera i längden. "Jag skall hitta ved någonstans, jag lovar" försökte hon trösta oss... men jam undrar, jam, för hur skall hon kunna det om hon inte går ut i skogen och har en sådan där otäck motorsåg med sig? Vi vill ju inte att hon tar ner alla träden här omkring huset, för då har vi inga ekorrar och fåglar kvar att spana på... *suckar djupt*

Nåjam, i morgon kommer gammelmatte hem på besök i alla fall, och då skall jag ta ett allvarsjam med henne och försöka få henne att få matte att ändra sig. Tycker kattsonligen att jycken kunde göra lite nytta och dra hem pinnar som matte kan elda... är det inte sådant hundar gör?!?

torsdag 22 september 2016

Matte

I kväll sändes tredje delen av en brittisk dokumentärserie om tamkatten, och kvällens avsnitt handlade om kattens språk - det språk den använder för att kommunicera med människor och det språk den använder gentemot andra katter. Det var förstås oerhört spännande och lärorikt, men också lite nedslående... för en av de saker de kunde slå fast med rätt stor sannolikhet var att katter verkligen inte är sociala på det sätt vi hoppas och önskar. De lever gärna tillsammans med oss människor, men de delar bara revir med andra katter om det finns tillräckligt med föda och de har möjlighet att undvika konflikt.

Det här är egentligen inga nyheter - det har sagts så länge jag kan minnas. Samtidigt har jag tyckt mig kunna utläsa av mina katter att de fungerar bra ihop, att de rentav trivs ihop... men kanske beror det på att jag undermedvetet läser av dem helt fel? Man kan välja hur man vill tolka det man ser, och givetvis tenderar man att tolka utifrån vad man vill. Det är självklart att jag vill att katterna är lyckliga här! Men är de det? Eller tolererar de bara nätt och jämt varandras närvaro därför att de inte har något val?

Jag ger mina katter kärlek, uppmärksamhet, värme, mat, trygghet undan faror och allt annat som jag tänker att de behöver. Och jag tänker att jag i alla fall har uppnått det lilla att just nu fem katter slipper vara hemlösa, slipper kämpa för sin överlevnad under osäkra livsförhållanden. Frågan är om jag gör dem illa genom att hålla så många katter på en begränsad yta, där de då och då tvingas möta varandra kanske närmare än de egentligen hade mått bra av? Hade det varit bättre att jag hade bara tre katter, eller bara två, eller kanske rentav bara en enda i taget, under den kattens livslängd?

Vi är många som omger oss med flera katter, och många åtminstone i min bekantskaps-krets som framför allt tar sig an katter som haft det svårt tidigare i sina liv. Alla mina nuvarande katter har varit hemlösa utom Robin, som i stället riskerade att bli avlivad... jag kan alltså trösta mig själv med att jag har räddat deras liv och givit dem en trygg plats att leva sina liv på. Men räcker det? Eller är jag moraliskt skyldig att dessutom se till varje katts behov av att slippa leva tätt inpå andra katter?

Jag har - och har haft - katter som mycket tydligt visat att de helst velat ha mig helt för sig själva. Imma var sådan - hon tolererade sin bror Aragorn därför att de var födda i samma kull, så han hade liksom alltid funnits där, men andra katter höll hon sig helst lite grand ifrån. Philemon är likadan och ännu mer, för han visar tydligt att han inte trivs med att dela reviret med andra. Ja, han ligger gärna tätt intill Robin och Belle när han sover, för de är varma... men husisarna trivs han inte alls med. Ändå säger man att Cornish Rex är en av de mest sociala kattraserna som finns, tillsammans med andra rexar och siameser (med släktingarna javanes m.fl.). Jag har alltid fått höra att man inte bör ha bara en rex, det är som att ha en ensam papegoja (som är kända för att kunna plocka sig själv nakna eller rentav dö av depression)... och de allmänna råden för blivande kattägare brukar innehålla rekommendationen att "om du arbetar heltid, se till att ha två katter så att de har sällskap av varandra". Men det stämmer ju inte med vad kvällens dokumentär visade på... hur skall man egentligen tänka i den här frågan? undrar jag.

tisdag 20 september 2016

Rafael

När matte sa att gammelmatte skulle komma hem, trodde jam förstås att hon menade för gott. Men så var det inte - gammelmatte stannar bara några timmar och hon sitter kvar i den där stolen med stora hjul på som jam är lite rädd för eftersom man kan få svansen i kläm... *slokar med morrhåren* Varför stannar hon inte hemma och sitter i soffan, så att jam kan lägga mig tätt intill henne och bli gosad med? Nu ligger jam ofta tätt intill matte i stället, och hon gosar också med mig... men inte är det som gammelmattes gosande, och jam saknar min gammelmatte.

Matte tar över bloggen en stund:

Katterna tycker verkligen inte om den här konstiga situationen med gammelmatte. Först två månader på "sjuka huset" i Skövde och nu flera veckor på korttidsboendet Björkskär i Gullspång, medan matte pendlar mellan gammelmatte och hemma för att försöka räcka till för alla i familjen... givetvis mår ingen av oss bra av att ingenting är som vanligt, och att gammelmatte kommer hem några timmar då och då och hälsar på räcker inte eftersom hon fortfarande inte beter sig som de är vana. Den låga sjukhusvistelsen och den svåra sjukdomen med tuff behandling har tagit hårt på hennes krafter, så än så länge törs hon inte resa sig ur rullstolen för att sitta i soffan... och resultatet blir att de inte törs närma sig henne utan cirklar i närheten och sedan kryper ihop hos mig istället. Och det gör förstås gammelmatte ledsen. När jag är hemma utan gammelmatte (vilket alltså är den mesta tiden under veckan) samlas alla djuren runt omkring mig i soffan, så jag hamnar ständigt i läget att minst tre katter vill gosa samtidigt... det är rart och hjärtevärmande, men inte så lätt att hantera.

Till det kommer att hösten blivit alltmer tydlig. Igår kväll fick jag för första gången på fyra månader stänga kattgården för att vi inte skulle frysa under natten, och snart måste jag börja elda åtminstone varannan dag... det tjänar förstås djuren på, eftersom det låser mig mer hemmavid, men det gör också gammelmattes frånvaro ännu tydligare för oss allihop. Vi längtar efter henne allihop!