Matte

I kväll sändes tredje delen av en brittisk dokumentärserie om tamkatten, och kvällens avsnitt handlade om kattens språk - det språk den använder för att kommunicera med människor och det språk den använder gentemot andra katter. Det var förstås oerhört spännande och lärorikt, men också lite nedslående... för en av de saker de kunde slå fast med rätt stor sannolikhet var att katter verkligen inte är sociala på det sätt vi hoppas och önskar. De lever gärna tillsammans med oss människor, men de delar bara revir med andra katter om det finns tillräckligt med föda och de har möjlighet att undvika konflikt.

Det här är egentligen inga nyheter - det har sagts så länge jag kan minnas. Samtidigt har jag tyckt mig kunna utläsa av mina katter att de fungerar bra ihop, att de rentav trivs ihop... men kanske beror det på att jag undermedvetet läser av dem helt fel? Man kan välja hur man vill tolka det man ser, och givetvis tenderar man att tolka utifrån vad man vill. Det är självklart att jag vill att katterna är lyckliga här! Men är de det? Eller tolererar de bara nätt och jämt varandras närvaro därför att de inte har något val?

Jag ger mina katter kärlek, uppmärksamhet, värme, mat, trygghet undan faror och allt annat som jag tänker att de behöver. Och jag tänker att jag i alla fall har uppnått det lilla att just nu fem katter slipper vara hemlösa, slipper kämpa för sin överlevnad under osäkra livsförhållanden. Frågan är om jag gör dem illa genom att hålla så många katter på en begränsad yta, där de då och då tvingas möta varandra kanske närmare än de egentligen hade mått bra av? Hade det varit bättre att jag hade bara tre katter, eller bara två, eller kanske rentav bara en enda i taget, under den kattens livslängd?

Vi är många som omger oss med flera katter, och många åtminstone i min bekantskaps-krets som framför allt tar sig an katter som haft det svårt tidigare i sina liv. Alla mina nuvarande katter har varit hemlösa utom Robin, som i stället riskerade att bli avlivad... jag kan alltså trösta mig själv med att jag har räddat deras liv och givit dem en trygg plats att leva sina liv på. Men räcker det? Eller är jag moraliskt skyldig att dessutom se till varje katts behov av att slippa leva tätt inpå andra katter?

Jag har - och har haft - katter som mycket tydligt visat att de helst velat ha mig helt för sig själva. Imma var sådan - hon tolererade sin bror Aragorn därför att de var födda i samma kull, så han hade liksom alltid funnits där, men andra katter höll hon sig helst lite grand ifrån. Philemon är likadan och ännu mer, för han visar tydligt att han inte trivs med att dela reviret med andra. Ja, han ligger gärna tätt intill Robin och Belle när han sover, för de är varma... men husisarna trivs han inte alls med. Ändå säger man att Cornish Rex är en av de mest sociala kattraserna som finns, tillsammans med andra rexar och siameser (med släktingarna javanes m.fl.). Jag har alltid fått höra att man inte bör ha bara en rex, det är som att ha en ensam papegoja (som är kända för att kunna plocka sig själv nakna eller rentav dö av depression)... och de allmänna råden för blivande kattägare brukar innehålla rekommendationen att "om du arbetar heltid, se till att ha två katter så att de har sällskap av varandra". Men det stämmer ju inte med vad kvällens dokumentär visade på... hur skall man egentligen tänka i den här frågan? undrar jag.