Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 25 oktober 2018

Klosterkatterna

Robin kommer intassande till Rafael, som rullat ihop sig i favorithörnet på sängen i sovrummet.
   "Det går inte" suckar han djupt. "Den stora bara morrar åt mig och den mindre gömmer sig bakom den stora".
   Rafael suckar också.
   "Du morrade också, det hörde jam tydligt. Låt det få ta lite tid - de har inte varit här många timmar".
   "Jam men det var ju för att de morrade åt mig!" försvarar sig Robin. "Tänk på att jag är mycket mindre än de - jam måste ju tala om att jam kan försvara mig, om det behövs".
   "Men det skall inte behövas" kontrar Rafael förnuftigt. "Vi har ju lovat matte att vara snälla, eller hur? Vi skall inte slåss, utan visa gästfrihet och vänlighet. Och tänk på hur de förmodligen känner sig just nu - deras tvåbeningar har lämnat dem i ett främmande revir där det redan finns två katter och en skällis, dessutom. De är nog rädda så här i början, tror du inte?"
   Robin biter sig i läppen.
   "Jam tror inte att jam vill vara så förstående mot någon som morrar så otäckt åt mig" protesterar han lamt. Så är han tyst en stund innan han fortsätter: "Jam förstår inte... alla brukar älska mig, varför gör inte de här katterna det?"
   "Det sa jam ju" suckar Rafael tungt. "Du lyssnar aldrig på någon. Våra gäster är osäkra på allt möjligt just nu - de är utan sina tvåbeningar, befinner sig i ett nytt revir och är omgivna av främmande djur. Låt dem få vänja sig i lugn och ro".
   "Främmande!" fnyser Robin. "Jam är väl inte främmande, heller! Du känner ju mig, eller hur?"
   "Jam, ja - men för dem är du en helt ny bekantskap".
   Robin begrundar detta och skakar sedan på sig så att öronen smäller runt huvudet.
   "Nej, nu struntar jam i det här en stund" jamar han sedan. "Jam sätter mig i fönstret och spanar på fjäderkotletter i stället. De morrar åtminstone inte åt mig!"
   Rafael fnissar. Du skulle bara ana vad de där fjäderkotletterna skulle säga om de kunde prata! tänker han road.

onsdag 24 oktober 2018

Klosterkatterna

   "Robin, kom hit!" Rafael jamar uppfordrande och lyckas för en gångs skull fånga Robins uppmärksamhet - även om det är med stor tvekan.
   "Kan du jama dig kort?" undrar lillkillen. "Det finns massor av fjäderkotletter utanför fönstret i vardagsrummet!"
   Rafael suckar djupt. "Det här är faktiskt mycket viktigare" brummar han. "Vi måste hålla rådslag. Nu. Tiden hastar!"
   Robin suckar, han också, och sätter sig tillrätta mitt emot sin vän. "Okej, vad gäller saken?"
   "Mattes underliga planer, förstås. För du har väl inte missat att hon har bjudit in två främmande katter att bo hos oss i två veckor?"
   Robin spärrar upp ögonen. "Två veckor?!? Det är ju kattiljoner dagar! Vad är det för katter? Skall de bli klosterkatter? Varifrån kommer de? Varför har inte matte sagt något?!?"
   Rafael suckar igen och skakar på huvudet. "Hon har inte pratat om annat i flera veckor redan" säger han. "Lyssnar du aldrig? Och nej, de skall inte bli klosterkatter - de skall vara våra gäster medan deras tvåbeningar åker till Tyska Landet för att ta hand om någon sjukling".
   De sitter tysta en stund, och så drar Rafael efter andan. "Så nu har jag en plan" förklarar han. "Du som är social och pigg, tar hand om katterna - så tar jag hand om matte och skällisen. Okej?"
   Robin stirrar på honom. "Skall jag ta hand om de främmande katterna alldeles ensam?!? Men tänk om de äter upp mig!" Han låter så allvarlig att Rafael inte kan låta bli att börja fnissa. "De äter inte upp dig, dummer - de är katter precis som vi. Men de behöver någon som visar dem till rätta, umgås med dem, leker med dem och så där... och du är perfekt för det uppdraget."
   Lillkillen är inte med på noterna. "Kan jag inte få vara hemlig agent och spionera på dem i stället?" undrar han. "Eller - jag vet! - vi låter Måns ha dem hos sig!" Ett leende sprider sig över hans rödvita ansikte. "Måns bor ju alldeles ensam i sitt revir, medan vi har en skällis att hålla koll på."
   Rafael fortsätter att fnissa så morrhåren hoppar. "Det skulle allt se ut, det!" utbrister han sedan. "Du vet att Måns är ensamkatt - han skulle aldrig tillåta någon annan kisse att vistas i hans revir. Och hur har du tänkt fråga honom, har du tänkt? Ni två gör ju aldrig annat än utbyter oförskämdheter genom fönstret i vardagsrummet! Jag visste inte ens att en så ung katt som du kunde så många osande svordomar!"
   Robin rodnar lite. "Han är värst själv" muttrar han. Så drar han en djup suck. "Jaja, jag får väl försöka ändå. Kanske gillar de att leka..."
   "Just så" nickar Rafael nöjd. "Matte vill att vi är snälla, så då är vi snälla. Och en av dem är faktiskt en dam..."
   En glimt tänds i Robins gula ögon.
   "Minsjam..." mumlar han för sig själv. "När sa du att de kommer hit?"
   Rafael blinkar med ena ögat. "I morgon".