Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

tisdag 31 december 2013

Matte

Hur firar man nyårsaftonen i ett kloster? undrar ni kanske. Jo, ungefär som andra - minus alkoholen, den höga musiken och det vilda dansandet. Vi äter lite extra gott, umgås, skålar i cider (bara människorna) och tittar på Skansens nyårsfirande på TV för att få höra Tennysons "Nyårsklockan". Sedan drar vi av ljudet och lyssnar på P1:s utsändning av alla domkyrkor som ringer in det nya året... det tycker jag är fantastiskt, för jag älskar kyrk-klockor!

I år blir nyårsfirandet extra stillsamt för vår del, eftersom gammelmatte inte får anstränga sig det allra minstaste. Jag skall hämta hem henne från sjukhuset kl. 18 och sedan får hon faktiskt stanna här över natten - och vet ni, det ser jag extra mycket fram emot för det var så länge sedan jag fick läsa en kvällssaga för henne. Gissa vad det blir i kväll? Jo, "Mysteriet med de mystiska spåren" av Dina G W Läckerkatt, förstås! Ni som troget följer Södertäljes bloggkatter kanske känner igen titeln?

Och nu vill vi allihop önska er allesammans, två- och fyrbenta, en fin (och fyrverkeri- och smällarefri!) nyårskväll och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2014!!!


Och så vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er för allt stöd, all kärlek och all hjälp ni givit oss under det gångna året. Inga ord kan täcka vad det har betytt för oss... allt jag kan säga är att vi är er evigt tillgivna. Gud välsigne er!

lördag 28 december 2013

Majsan

Det har varit lite extra spinnande här i klostret igår och idag, för matte har ägnat sig åt att välsigna alla rummen. När de flyttade hit för många år sedan var en biskop här och gjorde en husvälsignelse, då han gick runt med vigvatten och rökelse och posterade ut änglar att skydda oss som bor här (och alla som besöker oss)... men matte säger att det ibland samlas så mycken sorg, oro och ångest i rummen att man kan behöva göra om den där välsignelsen emellanåt - så det var vad hon gjorde igår och idag.

Jag minns när vi var alldeles nya här i huset, att Imma berättade att vi inte skulle bli rädda för doften av rökelse utan att det var en bra doft som hjälpte matte i hennes arbete (eller vad man nu kallar det hon gör). Och nu är vi så vana att vi inte tänker på det... fast vi håller oss förstås ur vägen när hon går omkring och svingar det där rökelsekaret, för det är jamartungt att få i huvudet, skall ni veta! Inte för att jag har fått det, men man förstår ju att en liten kattskalle inte skulle klara donket från den där tunga saken. Sedan måste man hålla sig undan när hon skvätter vatten omkring sig också, även om det är vigvatten som tydligen skall vara väldigt bra mot sådant som är skadligt för våra själar. Kunde de inte ha gjort det där vigvattnet lite mindre blött? Salt är det också, kände jag när jag provsmakade en droppe som föll i pälsen på mig. Nåjam, matte vet nog vad hon gör... hoppas vi! *fnissar busigt*

Annars är det lugnt här hos oss. Gammelmatte hälsade på oss igår och det var jamar-mysigt, förstås, och vi ser minsjam till att hon sitter still och tar det lugnt hela tiden. Människovetens order! Hon går inte ens från bilen in i huset, utan åker i en stol med stora hjul på båda sidorna om själva stolen. Gosa kan hon dock fortfarande minst lika bra som förut! Och det är ju det viktigaste, eller hur?

Idag var vår gäst och matte på besök till djurhemmet och klappade några extra beniga katter, eller hur det nu var. Ben-galer hette de i alla fall. Fast matte säger att de inte alls är beniga och att de ser ut som leoparder med fläckar över hela kroppen. Att de heter så konstigt beror tydligen på att de kommer från ett land långt borta som förut hette Ben-galen... hm, borde inte det passa bättre för hundar än katter? *fundilerar* Så här ser de ut i alla fall:

De var fyra stycken från början, som fick flytta till djurhemmet när deras matte blev för sjuk för att ta tass om dem... men nu har den ljusaste på bilden (den som ligger närmast) fått flytta till ett nytt för-alltid-hem och en av de andra är tingad. Visst är de stiliga?!? Och matte tror inte att det dröjer länge förrän de andra också har fått sina för-alltid-hem, för hon känner en som vill ha dem jamarmycket och som har drömt om att få dela sitt revir med just sådana här katter. Matte säger att för henne spelar det ingen roll hur katten ser ut utanpå, men att hon förstår att många tvåbeningar tycker att det är spinnande med katter som ser ut som sina vilda släktingar ute i naturen - alltså inte hemlösa tamkatter, utan större släktingar som leoparder och ozeloter och sådana.

Själv tycker jag att det är jamarsnyggt med grå päls med svarta ränder i och så vita tassar och vit mage... *kurrar*

torsdag 26 december 2013

Majsan

Hoppas att ni alla har haft en riktigt fin julhelg? Vi har haft det jamarbra - granen är finare än någonsin och håller för lite klättrande, maten är god, det är varmt i huset och gammel-matte har varit hemma på permission för att fira med oss andra. Ni vet väl att julen är Skaparkattens födelsedag? Det är förstås inte många tvåbeningar som känner till det, och dessutom är det ju egentligen ingen som vet när Skaparkatten föddes för Livets Första Katt har liksom alltid funnits... men av tradition firar vi Den Första Födelsedagen under julnatten - för någon gång under året skall man ju fira den, eller hur?

På tal om det, så fick vi en jamarfin julklapp av Tufsi och Tott: en stor burk med tonfisk som räckte och blev över för oss allihopa! Tack! Att inte tvåbeningarna har begripit hur mycket julstämning det finns i en burk tonfisk? *klappar min runda mage* Hunden begrep det ju?

Hur som jam fick matte migrän idag - vi har bara väntat på det, för hon brukar alltid ligga sjuk någon av juldagarna när hennes huvud inte orkar med. Vi klarade oss bra ändå, för det har ju funnits två gäster här i huset också - en som är mycket kattvan och som vet hur vi katter vill ha det och som gosar jamarmysigt, och en som låtsas som om han inte är särskilt förtjust i djur... men vi vet, vi känner av att han egentligen tycker om både katter och hundar alldeles väldigt mycket, så vi låter honom hållas och lägger oss tillrätta i hans knä ändå *kurrar*.

I morgon skall matte hämta hem gammelmatte på permission igen, förresten. Men till dess hoppas jag att matte tar det jamarlugnt och vilar sitt huvud så att hon snart är pigg igen.

Klättervänlig gran...

måndag 23 december 2013

Matte

Sådana här da'n-före tror jag att katterna och Belle kunde vara utan... husisarna har fått vara på den här sidan huset hela dagen, medan mattes kullsyskon storstädat andra sidan - och då menar jag verkligen storstädat! Så fint har det inte varit sedan vi flyttade in, tror jag... *rodnar* Och ni vet ju vad städning innebär, eller hur? Snabeldrakar, skurborstar, otäcka lukter av rengöringsmedel och såpa m.m. Plus att alltihop skötts av någon som man inte är van vid, dessutom. Det är mycket begärt, redan detta.

Under tiden har jag varit sysselsatt med julmatlagning på den här sidan mellandörren, och ni kan ju tänka er vilken tortyr det varit för oss allihop att känna alla de ljuvliga dofterna och sedan inte få äta av maten! Det tär på de starkaste nerver, men katterna resignerade så småningom och Belle låg platt på mage i köket vid mina fötter och led gnyende.

Lite lugnare blev det en liten stund i alla fall för våra klosterkatter när jag tog Belle med mig och åkte till Kristinehamn för att hämta min bonussyster vid tåget. Swebus har ju lagt ner alla busslinjer genom Skaraborg eftersom de tycker att vi kan åka tåg istället - men de enda tågstationer vi har är Töreboda och Skövde, och långt ifrån alla tåg stannar vid de stationerna. Lyckligtvis passerar Oslo-tåget Kristinehamn, så nu får man alltså ta sig till Värmland för att hämta sina gäster...

Väl hemma igen tog (tyvärr) stökandet ny fart... men nu hade vi fått nya krafter allihop, för beskedet kom från sjukhuset att gammelmatte får komma hem över dagen i morgon! Jag skall hämta henne strax före lunch och skjutsa tillbaka henne på kvällen, men vi hinner äta den goda julmaten, se Kalle Anka, dela ut julklappar och må gott tillsammans - kurra!

Och nu, från oss alla till er alla:

fredag 20 december 2013

HEMMA IGEN!

Idag fick jag det glädjande beskedet att min puls nu är nere på 70, vilket gick mycket snabbare än väntat. Nu vet vi ju inte om det håller i sig, men jag har i alla fall fått permission över helgen och om allt ser bra ut på måndag så får jag vara hemma över jul och nyår. Jag har uttryckliga order att inte göra något utan ta det lugnt för mitt hjärta är såpass dåligt att jag inte tål så mycket och det är något som kommer att vara framdeles.

Jag har i alla fall haft det bra på sjukhuset - både på KSS i Skövde och på Mariestads sjukhus. Har fått god omvårdnad, god mat och trevligt bemötande, men det är ändå underbart att ha fått komma hem!

Belle blev utom sig av glädje när hon fick se mig. Hoppade och pussade mig som en tok varpå hon föll ihop och sov. Även katterna fick glädjefnatt. Här har kelats och pussats hela eftermiddagen och inte förrän nu i kväll lugnade de ner sig. Tänk att vara så efterlängtad!

Kicki kommer naturligtvis att få en tyngre arbetsbörda nu när hon måste serva mig med mat om dagarna och jag kommer ju inte att kunna hjälpa henne, men hon säger att hon är så glad att ha mig hemma så det besväret tar hon gärna - Gud välsigne henne!

Nu vill jag passa på att tacka alla för alla glada och uppmuntrande hälsningarna som kommit mig till del. TACK SÅ MYCKET! Ni kan inte ana vad detta har hjälpt mig när allt var så tungt och ovisst. Jag kan inte säga att jag mår bra, men det är i alla fall hyfsat nu.

torsdag 19 december 2013

Matte

Jag har fått tillstånd av Majsan att visa er lite bilder, som jag tog hos gammelmatte idag. Som några av er kanske vet (ni som har Facebook), har gammelmatte fått flytta från hjärtavdelningen på sjukhuset i Skövde till medicinavdelningen på sjukhuset i Mariestad - och det betyder att det blivit mycket närmare mellan oss, faktiskt bara halva sträckan! Så jag kan besöka henne oftare nu, vilket känns mycket bra.

Idag hade jag med mig min laptop (tidigare har hon haft sin egen, som är mycket äldre) som jag hade laddat med roliga spel. Så fort jag kan ordna det, skall jag också se till att hon kommer ut på nätet...

Gammelmatte har fått ett mycket fint egen-rum med avancerad hjärtsäng och alla bekvämligheter: TV, en radio med både CD- och kassettbandspelare, egen toalett m.m. Från sitt fönster kan hon se ut över de äldre delarna av Mariestad... åtminstone när det är ljust ute. Och vi gör vad vi kan för att få rummet trivsamt, eftersom hon kanske måste stanna där i hela fem veckor till.

På väggen mitt emot sängen hänger den här fina tavlan (förlåt att bilden är lite suddig):

Ni ser väl katten?

Och så här fint är det i hennes fönster (pojken på fotot heter Hampus och är hennes sonson):

Här sitter gammelmatte själv på sin sjuksäng och leker med min laptop - hon spelar sitt favoritspel "Spider Solitaire" (som hon är ruskigt duktig på):

På sin egen laptop (som i princip bara går att skriva på, inte spela spel) har hon förresten skrivit ett brev till er bloggbesökare, som jag skall lägga ut här så snart jag hinner.

onsdag 18 december 2013

Matte

Jag vet inte om ni har gjort samma reflektioner som jag, men det verkar ofta som om bra och dåliga saker liksom balanserar upp varandra i tillvaron...

Imma har nu varit död i 26 dagar, och på den tiden har Philemon utvecklats till en betydligt keligare, lugnare och mer "mammig" katt. Han har börjat spinna så det hörs! Och han "pratar" mer, är snällare mot Belle och t.o.m. inbjuder till lek lite då och då istället för att tassas, som han gjorde förut. Även husisarna är lugnare och slagsmålen betydligt färre mellan Philemon och Sixten... det är som om vi har uppnått någon form av balans i hela gruppen, eller hur jag skall uttrycka det.

Givetvis sörjer jag Imma oerhört mycket och gråter ofta efter henne... men jag kan inte låta bli att också känna värme över hur gosig Philemon blivit. Varje natt sover han på min arm under täcket i sängen. Och, som sagt, han spinner högt och tydligt - det gjorde han inte förut.

En annan tanke har slagit mig de senaste dagarna. Tänk om Imma egentligen ville tassa över Regnbågsbron för länge sedan, men stannade kvar för min skull? Och så kom Belle, och Imma såg att hon hade en potentiell arvtagare i henne - någon som skulle kunna bli den intima vän Imma alltid varit för mig men inte längre orkade vara. Vem vet, Imma och Belle kanske t.o.m. samtalade om det innan min lilla pälskade Imsing gav sig iväg... det är åtminstone trösterikt att tänka så, oavsett om det är sant eller inte.

fredag 13 december 2013

Jenny

Hm, vad ingår egentligen i en bolis' uppgifter? Vakta och jaga kriminella, det vet jag... men skall jag också hålla ordning på precis allt som sker i huset? För det övergår nog nästan min förmåga, ärligt jamat. Åtminstone sådana här dagar, när matte far som en virvelvind genom rummen! Hon kallar det att "städa", men jag tycker mest hon ställer till det... snart vet man ju inte var sakerna finns längre, och kul saker man haft att sysselsätta sig med hamnar plötsligt i lådor, kattonger och skåp. Vad skall det vara bra för? Det enda positiva är att hon berättade att när hon är klar i vårt vardagsrum, tänker hon ställa upp granen så att "grenarna får hänga ut sig" innan den kläs. Jippi! Vi får nämligen klättra i våran gran - matte säger att ett träd är ett träd, även om det är av plast och står inomhus. Och katter klättrar i träd. Bra, va'? Särskilt Majsan och Sixten älskar att klättra i julgranen, och jag tycker om att ligga under den och titta upp i allt det vackra som lyser och glänser och glittrar. Det hänger bara ofarliga saker i våran gran, förresten, så vi kan inte göra oss illa, om ni var oroliga för det.

Idag är det Lussekattsdagen, hörde jag. Vi har inte lussat särskilt för matte, för vi vet inte vad "lussa" betyder - men gosar gör vi förstås, och spinner i örat på henne, och är så där jamligt trevliga precis som vanligt. Imma inpräntade alltid i oss att klosterkattens allra främsta plikt är att hjälpa tvåbeningarna i huset att må bra, oavsett om det är mattarna eller andra som kommer hit. Så det har vi fått träna mycket på, och får jag jama det själv är jag alldeles väldigt bra på just gos, spinn och kurr... nosbuffar, pussar och kramar kan jag också på mina fyra tassar!

Nej, nu är det väl bäst att jag fortsätter att hålla koll på vad matte gör - puh, vad fick hon plötsligt all energi ifrån?!?

torsdag 12 december 2013

Philemon

Ooouuuooo, vad jau ÄLSKAR element! *suckar lyckligt* Varje daug när matte eldar i pannan, ligger jau vid elementet i vardagsrummet och gonar maj... skrivbourdet ståur så bra precis där, så jau kan ligga redigt bekvämt och bli varm i hela kroppen. Nu slipper jau ju osse den där tratten och matte sajer att såuren pau min rygg läker precis som di ska... livet är med andra jam gott just nu *spinner*.

onsdag 11 december 2013

Majsan

Idag har det sannerligen inte varit lätt att komma åt att tassa i bloggen... eller läsa andras bloggar, för den delen. Matte har nämligen firat sin födelsedag genom att inte göra sådant hon brukar - istället för att använda datorn, har hon lyssnat på radions nyheter och i övrigt haft tekniken avstängd, och de enda telefonsamtal hon har ägnat sig åt har varit dem med gammelmatte. Resten av dagen har hon mest suttit och läst, virkat, umgåtts med oss djur... jam, och så stack hon iväg ett par timmar med en kasse full med godsaker och en flaska "alkoholfritt bubbel", som hon kallade det, till gammelmatte. Efteråt berättade hon belåtet att gammelmatte och hon hade suttit i sjukrummet och ätit grön tårta och goda smörgåsar, druckit det där bubblet (och fått en läkare att öppna flaskan, för matte tordes inte!) och skrivit julkort tillsammans. Alla de där vanliga plikterna har hon struntat helt i idag (bortsett från våra sandlådor, förstås)... och vi har fått lika god mat som hon, och så har hon bjudit oss på räkor och tonfisk *slickar morrhåren*. Ärligt jamat tycker jag att matte kunde fylla år lite oftare, för det har varit riktigt trevligt!

Philemon hälsar att han gör sitt bästa för att ta över vissa av Immas specialuppgifter så att matte inte skall sakna henne alltför mycket. Han är visserligen fortfarande sjukskriven, men det finns saker vi klosterkatter behöver ta tass om även när vi är sjuka... som att se till att matte mår bra, till exempel.

I morgon har matte dock hotat med att städa i vår del av huset... hm, hoppas att det inte innebär att hon väcker snabeldraken!

tisdag 10 december 2013

Matte

Philemon är såååå lycklig att vara av med tratten... fast han tog sina trattbärande dagar (och nätter) som en riktig katt, lät sig inte nedslås utan fortsatte med sitt vanliga liv så gott han kunde. Vilket inkluderade att sova under mattes täcke, med huvudet på mattes ena arm. Han tar sina mediciner med samma tapperhet, kan jag berätta - och har nästan helt slutat nysa.

Igår tog Olle bort de två stygnen och drog ur dränaget ur såret på Philemons rygg. Det läker jättebra, har redan fina sårskorpor (det är ju två hål) och är helt rent från var. Nu ägnar han kvällarna åt att sitta vid det varma elementet i vardagsrummet och tvätta sig... fem dagar utan tvätt tar lite tid att ta igen, om man säger så.

Belle har sovit över hos kompisar natten till idag, eftersom jag ville tillbringa så mycket som möjligt av den här dagen hos mamma (gammelmatte) på sjukhuset. In i det sista var det osäkert, men i eftermiddags beslöt de sig för att ta riskerna med en operation - och fann en stor infarkt i hjärtat, som de har lagat med en lång stent. Redan när hon kom upp till rummet igen var hennes värden betydligt bättre, pulsen hade sjunkit från 127 till 70 och hon sa att hon mådde bra. Det är första gången på snart tre veckor som jag vågar känna mig optimistisk... och ännu bättre blev det när jag hämtade Belle, som hälsade mig med våldsam iver. Just nu är livet såååå bra!

lördag 7 december 2013

Majsan

Jag erkänner det utan omsvep... det är svårt att begripa de hundiska språken, trots att Belle påstår sig tala något som kallas voveranto och som skall kunna förstås över hela världen. Idag sa hon till exempel att en av våra gäster plötsligt hade dykt upp i Skövde, vid det där sjuka huset där gammelmatte bor just nu, och att hon hade gosat en lång stund med Belle i mattes bil. Jam menar, hur går det ihop? Den där gästen bor hos sina katter i Stockholm i vanliga fall - utom när hon bor hos oss. Vad skulle hon i Skövde att göra?

Hur som jam gjorde jag som Imma har instruerat mig och gick igenom bilderna i mattes kamera när hon kom hem från sitt besök hos gammelmatte idag. Där hittade jag den här bilden:

Jam, så här ser det tydligen ut på vägen till Skövde - vitt och otrevligt överallt *ryser*. Inte ett dugg bättre där än här hemma i trädgården, med andra jam. För ni kan tro att vi har blivit fullständigt omringade av det där vita nu och jag förstår absolut att Belle tycker att det är läskigt att gå ut i det. Matte har åtminstone stövlar på sig, men hunden skall klara promenaderna bartassad - är det rätt och riktigt, det? Nej, här får man nog ta i och hålla ett allvarsjam med matte, misstänker jag.

Hur gammelmatte mår fick jag nog inte riktigt klart för mig av mattes rapport. "Som vanligt" blev svaret från matte - men hallåjam, det är ju just för att det INTE är som vanligt med gammelmatte som hon måste bo i det sjuka huset, eller har jag missuppfattat något här? När allt är som vanligt är hon ju hemma hos oss! *skakar på huvudet*

Philemon mår i alla fall bättre, alltid något. Hans sår på ryggen har läkt jamarfint och han nyser inte längre, så medicinen fungerar tydligen som den skall. Nu är det bara lite mer än ett dygn kvar så skall han slippa både dränaget, stygnen och tratten... fast jag måste medge att han har varit lättare att tas med som trattförsedd, så jag vet inte om det inte vore bäst att låta honom behålla den...?

Lite suddigt, men man ser i alla fall hur det läker...

fredag 6 december 2013

Matte

Idag (läs: igår) har jag nog varit rätt trist för ungarna, eftersom jag större delen av dagen har suttit vid datorn och arbetat med årets julbrev. Varje år i december skriver jag ihop ett slags summering av det gångna året och mejlar till familj och vänner istället för att skicka julkort... det är en tradition jag startade när jag blev sjuk våren 2001, och den har blivit alltmer nödvändig för varje år som gått eftersom jag inte precis blivit friskare.

Om du är nyfiken på mitt julbrev, så hittar du det här.

Så kan jag berätta att Philemon är mycket tapper och bär sin plasttratt med klosterkattligt saktmod. Han äter och dricker bra, går på lådan (jag har gjort i ordning en som inte är täckt, så att han skall kunna röra sig rätt bra trots tratten) och sover om natten hos mig i sängen - ja, under täcket, tätt intill mig och gärna med huvudet på min arm. Han tar också sin medicin utan att knota, även om han naturligtvis inte tycker om det. Belle låter honom för det mesta vara i fred och kommer hon för nära hans sår på ryggen, backar han helt enkelt undan. Att tassas har han helt slutat med och jag misstänker att det hänger ihop med Immas "försvinnande" ur reviret... på något vis förstår han nog att han nu bara har Belle att ty sig till om han vill ha sällskap och värme. Bortsett från matte, förstås. Men hon har ju tyvärr blivit en rätt upptagen tråkmåns som inte alls ger honom den totala upp-märksamhet han förtjänar... något förresten även Belle beklagar sig över. Måtte gammel-matte snart få komma hem från sjukhuset! Vi saknar henne allihopa och ingenting är som det skall här hemma...

Philemon värmer sig ovanför kökselementet...

onsdag 4 december 2013

Matte - med varning för otäcka bilder!

Nu ÄR det verkligen synd om stackars Philemon! Idag fick vi se oss slagna i kampen mot den fula bulan på hans rygg, så jag ringde Olle och fick komma bara några timmar senare. Vad Philemon tyckte om saken tror jag inte att jag vill upprepa, för han hävde ur sig gräsansfulla eder hela vägen in till Mariestad. Väl inne hos Olle sa han dock inte så mycket - jo, han svor till när han fick narkossprutan, förstås, och sedan hoppade han ner på golvet och försökte med tilltagande vinglighet i benen ta sig mot dörren. Halvvägs blev han stående på krokiga ben och med nosen i golvet... då lyfte Olle upp honom på bordet igen och la honom platt på mage. Efter att ha kollat om jag "tillhörde den sortens mattar som dimper raklånga vid minsta lilla" och fått nekande svar tillät han mig att stanna kvar under operationen, och det tog inte lång stund innan bulan blivit betydligt mindre medan guckan inuti (blod och var) rann friskt utmed den sovande kattkroppen. När bulan var tömd sydde Olle fast ett dränage och så fick stackars Philemon en sådan där otrevlig tratt på huvudet... min försiktiga fråga om jag kunde använda den uppblåsbara kragen istället besvarades med ett bestämt "helst inte" och en vädjan om att "förhärda mig" under de fem dagar som dränaget skall sitta. Sist fick Philemon en uppvakningsspruta (som han av given anledning inte protesterade mot) och bäddades ner i transportkorgen igen.

På måndag tas dränaget bort, och sedan hoppas jag att vi skall kunna skippa tratten också - för mitt hjärta blöder verkligen för den här lille killen, som just nu vinglar omkring i här vardagsrummet och då och då klänger upp i min famn för att få tröst. Förhärda sig, var det... hm.

Och så var det bilderna. De som är känsliga, skall nog låta bli att titta på dem... men för er andra, visar jag hur dränaget ser ut och tröstar med att han "skall" se blodig ut - det är meningen att det som finns inuti bulan skall rinna ut istället för att ligga kvar under huden. Ja, det ser ruggigt ut, men allt är i sin ordning, det försäkrar jag.

Det här är själva dränaget, draget rakt genom bulan

Philemons vänstra sida...

... och hans högra sida

fredag 29 november 2013

Philemon

Nu är ded SYNDB om baj IGEN! *snörvlar* Jau är jiddesjuk och däbbd i dosen, och pau ryggen haur jau ena jiddebula som gör ont... *atchi*... ni ska ende tro madde när hun sajer att jau är "alldeles för bigg för att baura så sjuk som jag jamar att jau är" och att ded är "typiskd killar"... *suckar* Hun förstår ende vidden auv midd LIDANDE, så enkeld är ded! *nyser*

Öberreagerar gör hun osse, för tror ni ende att hun tog med baj till vedden?!? Jau som är så sjuk att jau ende öberlever brubbisresor... jau baur öbertygad om att jau skulle dö redan pau inbägen och sen bleb ded bara bärre och bärre. Vedden körde opp ena dermo-meder i baken pau baj! Sen klämde han pau bin onda bula på ryggen och sa att "ded är ende säkert att den går bordd med bediciden, så bi kanske båste SKÄRA BORDD den" *ryser*

Jau bar jidderädd pau bägen in till vedden...

Och ende bleb ded bäddre när bi bar frabbe!

Och ved ni bad vedden sa?!? Han kallade maj "humpback"!

Ded är så syndb om baj att jau saknar ourd... *snörvel*... ded är bäsd för madde att hun ger baj mycket godis nu (och skibbar bediciden). Kan di fadda att hun har köpb edd DORDYRREDSKAB för att ge bej bediciden med?!? Jau som trodde att hun älskade baj... *hänger med huvudet*

Matte tar över tangenterna:

Ibland undrar jag vem som är vår största drama queen här i klostret - Philemon eller Belle? Men faktum är att han VAR ordentligt uppskrämd under resan och på hemvägen greps han rentav av panik och försökte klösa sig ur transportkorgen... kanske trodde han att det skulle gå för honom som för Imma, som aldrig kom hem igen? Philemon lider av separationsångest och har alltid varit "mattig", men sedan Imma dog är han ännu mer noga med att hålla sig i min närhet. Sedan han kom hem har han dock varit lugn igen, och nu beter han sig som vanligt - skönt, för ett tag höll hans skrikande och klösande efter mig genom gallret på att driva mig till vansinne, och det är inte bra när man kör bil.

De som har lyckats uttyda en förkyld skånings jam har redan begripit att Philemon är snuvig. I natt hade han faktiskt svårt att andas och jag var mycket orolig för honom... då var det skönt att tänka på att vi hade en veterinärtid bokad idag, innan helgen. Olle säger att den här sortens infektioner i nosen, som Philemon nu behandlas för för andra gången, har en tendens att bli kroniska eftersom bakterierna trivs i de benskivor som sitter på rad inuti kattnosen - men han vill försöka slå ut härden med en "kraftfull och långvarig" medicinsk behandling, som vi startar idag. Två halva tabletter Doxyferm om dagen i tjugo dagar ligger framför Philemon och mig att hantera... så ja, jag köpte faktiskt ett "tortyr-redskap" d.v.s. en tablettinskjutare, ifall jag inte kan få i honom medicinen på samma sätt som jag gav Conny hans hjärtmediciner. Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!

Puckeln på ryggen är ett infekterat sår som Philemon fått i slagsmål med Sixten. Det är en rejäl skada, så jag är mycket försiktig med hur jag tar i den stackaren eftersom han tydligt säger ifrån att det gör ont. Hoppas att medicinen tar hand om den infektionen också! Olle sa att det kan bli lite knepigt och att vi kanske måste öppna och tömma såret på kirurgisk väg, men att vi skall avvakta över helgen och se hur såret reagerar på medi-cineringen.

Eftersom vår veterinärstation är stängd på helgerna, firades Kattens Dag idag istället för på söndag. Alltså bjöds jag på glögg och fick presenter med mig: en fin matbricka med kattmotiv och en kalender för 2014. Belle och Philemon fick gos och massor av trevlig uppmärksamhet, vilket de uppskattade. De älskar ju båda två att vara i centrum! *ler stort*

Observera tortyrredskapet längst ner i mitten

onsdag 27 november 2013

Matte

Ni är så många som visat prov på en sådan förunderligt stark och äkta medkänsla - ordet TACK räcker inte till, oavsett hur stort och betonat jag skriver det, men eftersom jag inte har något annat att uttrycka så får det bli så: TACK ALLIHOPA!!!

Sorgen efter Imma är stillsam, men tung. Jag tar hjälp av era vackra dödsrunor över henne för att förstå och bearbeta förlusten, men bara lite i taget för att orka stå upp. Som de flesta av er vet, vilar mycket på mina axlar just nu... och jag som försökte ta time out för att jag redan innan var mycket trött! Den vilan får jag nog unna mig sedan, när alla akuta måsten är över. Livet tar ingen hänsyn till hur man mår - och det är egentligen en maskerad välsignelse, för gjorde det det skulle vi människor frestas låta bli att leva för att undvika det svåra. Nu tvingas vi vidare, och det är bra för vi är inga isolerade öar och vi har alltid både människor och djur vars väl vilar på vårt ansvar. Det är en verkligt sinnrik konstruktion att vi alla är beroende av varandra för att må bra! På det viset kan inte någon dra sig ur utan att andra blir lidande... det är så ett samhälle - en värld! - fungerar, som jag ser det.

Som ni har förstått av min egen minnesskrift över Imma, var hon en komplicerad liten katt med många svårigheter. En av de mest bekymmersamma och dyra var att hon aldrig blev riktigt rumsren utan ofta kissade eller bajsade på ställen (och saker) hon inte skulle. Jag nämnde soffor, parkettgolv och tapeter som exempel... kläder, sänglinne, mattor och stolsdynor m.m. var andra saker som förstördes. Och i lördags, när jag bar ner båda tyglådorna (en från badrummet, den andra från vardagsrummet eftersom den har måst stå nära sängen) till tvättstugan insåg jag plötsligt att jag inte behövde bära upp dem igen. Tyglådorna behövs inte längre. Jag kommer inte att behöva koktvätta lakan två gånger i veckan nu... och inte tänka på att utomstående upplever lådorna som obehagliga, efter-som de givetvis inte gick att göra luktfria. Det var ju liksom lukten som var hela saken - Imma behövde blanda sina och mina kroppslukter för att känna sig trygg. Men självklart förstår jag att det var svårt för andra att förstå och uthärda... nu behöver de inte "delta" i min vård av Imma längre, vilket de säkert uppskattar.

Inte heller kommer jag längre att behöva ta bort sänglinne, filtar, kuddar m.m. från sängar och soffor. Jag behöver inte tänka på att lägga kläder så att de inte går att kissa på. Jag behöver inte skura golven lika ofta.

Hur kommer det sig att jag hellre hade allt det där besväret och en levande Imma här i min famn vid datorn?

Och med det över till något helt annat.

Klosterkatterna behöver en abbemissa, så är det bara. Så numera är det Majsan som bär det ansvaret i vår kattgrupp (som också Belle anser att hon tillhör). Majsan har en för-underlig inverkan på de andra katterna - de tyr sig till henne, litar på henne, och hon räds inte att medla när gruff uppstår mellan dem. Majsan rubbar man inte, vare sig fysiskt eller mentalt och hon är tryggheten själv med sitt "traktorspinnande" och sina hesa små "äh" istället för jamanden. Jag vet att hon blir perfekt i sin nya roll!

Så nu vet ni det, alla ni där ute som värderar allting i livet efter hur dyrt eller "fint" det är: f.d. hemlösa katthemskatten Majsan utan vare sig stamtavla eller kartlagt förflutet har blivit abbemissa i klosterkatternas krets.

lördag 23 november 2013

Matte

Jag har inte sovit mycket i natt, somnade först vid 6-tiden i morse...

Sorgen efter Imma är tung i hjärtat och saknaden skriker i rummen, men ändå känner jag mig mycket mer stillsam inombords än jag gjorde då Conny dog. Funderar över varför samma människas sorg kan vara så olika från gång till gång, och jag tror att svaret ligger i fler detaljer, t.ex. hurdan döden såg ut och om den som dog var ung eller gammal.

Imma har delat mitt liv och bott i mitt hjärta sedan hon var tretton veckor gammal. Hon föddes den 13 juli 1998 och kom till mig den 26 september tillsammans med sin kullbror Aragorn. Egentligen skulle Imma ha blivit avelshona i en helt annan familj, men när det upptäcktes att hon var polydaktyl (hade för många tår på baktassarna) hamnade hon istället hos mig. Jag upptäckte snart att hon hade andra problem också... bl.a. klarade hon inte sin hygien och fick aldrig riktig kläm på hur man blir rumsren. Nästan alla som fick veta detta tyckte att jag skulle avliva henne, men så såg inte jag det - för mig var Imma ett särskilt barn, som lämnats i min vård för att jag skulle lära mig av henne, förstå och älska henne precis som hon var. Hon var min allra bästa skola i de s.k. kristna dygderna, för livet med henne handlade om oändligt tålamod, villkorslös kärlek och en förmåga att se bakom ytan för att bli medveten om den vackra individ hon var alldeles bortsett från de problem hon hade och de besvärligheter hon förorsakade mig. Imma har under sitt liv kissat ner fem soffor, förstört tre parkettgolv och kostat mig stora pengar för att ersätta egna och andras ägodelar. Men vad gjorde det?!? Hon var min allra bästa vän, mitt allt, den ljuvligaste, vackraste och mest kärleksfulla katt jag någonsin mött!

Flytten hit till Otterbäcken 2002 innebar en vändpunkt för Imma på många sätt. Hennes självförtroende förbättrades oerhört, hon blev mer utåtriktad och kunde ty sig till fler än bara mig. Hon började klara sin egen hygien, vågade gå ut i stora världen, sa ifrån om något inte var bra - tog plats för första gången i sitt liv. Det där med rumsrenheten löste vi med att uppfinna tyglådan, en kattlåda där jag la mina använda lakan och lät henne kissa på istället för att kissa i sand- eller pellets. Fortfarande hände missöden, särskilt när hon var rädd för något eller höll sig undan p.g.a. främmande människor och det kommer att kosta rätt stora pengar att renovera vårt sovrum - tänk, jag känner det fortfarande som om sovrummet inte bara är mitt utan också hennes! - eftersom golvet (parkett) och hela nederdelen av väggarna är förstörda av urin. Men hon finge gärna fortsätta att förstöra hur många döda ting hon vill - Imma har alltid och kommer alltid att vara viktigare.

I maj 2009 dog min pappa - Immas gammelhusse - och två månader senare dog, med en veckas mellanrum, Immas bror Aragorn och vår "minsting" Rufus (som bara hann bli ett år gammal). Aragorns död berodde på njurkollaps och jag kollade givetvis även Immas njurar, som visade sig vara i nästan lika dåligt skick. Men bara nästan. Med hjälp av täta kontroller och strikt njurdiet lyckades vi vända trenden och trotsa den dåliga prognosen - Imma blev i stort sett frisk igen och hade normala njurvärden så sent som i våras. Däremot började hon för något år sedan att tappa i vikt... och eftersom Imma redan från början var en mycket liten hona, var viktminskningarna farliga. Vi gjorde vad vi kunde, ändrade foder och la till fett m.m. för att försöka hjälpa henne gå upp... men vad som istället hände var att njurarna tog stryk. I augusti hintade värdena att det höll på att gå åt fel håll igen, och i den rutinmässiga kontrollen i tisdags var njurvärdet mycket dåligt. Redan då visste vår veterinär, Olle, att den här gången skulle vi inte lyckas vända trenden med hjälp av dietåtgärder... Imma vägde redan för lite och kroppen var sliten. Jag trodde dock att jag än en gång kunde köpa henne tid... något som inte lyckades. Två extra dagar fick hon, under vilka njurvärdena mer än fördubblades. Igår låg de så högt att inte ens jag kunde blunda för innebörden - jag är inte bra på räkning, men vet av erfarenhet (pappa hade och mamma har njursvikt) att idag hade värdena ökat till ytterligare det dubbla och i morgon kvadratiskt ännu mer... och Imma hade inte kunnat äta, dricka eller röra sig. Jag minns än idag med fasa Aragorns sista dagar i livet, när han var så uttorkad att pälsen krasade när man rörde vid honom och jag fick injicera vätska i nackskinnet på honom varannan timme... medan han låg som död, med halvslutna ögon och tung andning. Nej, Imma skulle inte behöva uppleva det. Hur intensivt jag än önskade få ta hem henne åtminstone över helgen, ta farväl i lugn och ro, förstod jag att det bara skulle innebära lidande för henne. I samma stund jag såg gårdagens njurvärden visste jag att det var dags att låta henne gå.

Det gick fort och smärtfritt. Hon låg i min famn, Olle och Ewa (assistenten) var med mig, Belle satt vid mina fötter och Imma föll ihop på en sekund. Naturligtvis grät jag och jag gråter medan jag skriver detta - men jag ångrar mig inte, och jag önskar det inte ogjort. Jag vet att vi valde rätt, Imma och jag, igår kväll.

Imma blev aldrig "uråldrig", som jag brukade viska till henne att jag hoppades att hon skulle bli. Hon blev inte Sveriges äldsta Cornish Rex - den titeln innehas av en annan katt. Men jag vågar påstå att hon var och är Sveriges mest älskade Imma någonsin!

I den här berättelsen ligger svaren på varför min sorg efter Imma känns så annorlunda än sorgen efter Conny. Conny var ung och hans död var mycket plötslig, brutal och svår att acceptera. Jag har många, många gånger efteråt undrat om jag hade kunnat förhindra det som hände genom att inte släppa ut honom i trädgården den där dagen då han slogs med huggormen! Och jag har känt skuld över att jag medverkade till hans död p.g.a. att jag föll för hans tjat inuti kattburen att få gå fritt i sele och löplina istället. Hade han stannat i buren, hade han inte träffat på ormen... och då kanske han hade levt idag. Med Imma är allting annorlunda. Immas död var väntad och krönte ett långt och lyckligt liv. Jag hann förhindra att hon led, även om det innebar att jag själv fick lida den smärta som sorg är. Sorgen efter Imma är stillsam och tystlåten - inte rivande och slitande som sorgen efter Conny.

Men den är minst lika stor. Jag har mist mitt barn, min "förstfödda", min allra bästa vän. Nu är båda de allra första Klosterkatterna borta.

fredag 22 november 2013

Klosterkatternas abbemissa har tassat vidare

I kväll nästan exakt kl. 18.00 tassade abbemissan Imma - född S*Nattsmygarn Imma Lolita Pop - över Regnbågsbron för att möta Skaparkatten och återförenas med sin födslobror Aragorn samt vännerna Rufus och Conny. Imma blev 15 år, fyra månader och nio dagar gammal och avled i sviterna efter en svår njursvikt.




Imma, jag hörde dig födas - din mors rop ekade i telefonen den där
kvällen för drygt femton år sedan. När jag kom på mitt första besök
till er, var du den som mötte mig i dörren och vann mitt hjärta med
en enda blick. Du erövrade mig och reviret med samma självklarhet,
och även om det tog sex år innan du blev abbemissa var du redan min
lärare lika mycket som ledsagare. Vi har delat så mycket dessa år,
och min kärlek till dig har bara överträffats av din kärlek till mig.

Att skiljas från dig idag är det svåraste jag någonsin har gjort. Hade
jag inte min bergfasta tro på Skaparkatten och Regnbågslandet,
skulle jag bli galen av sorg... men jag vet att vi ses igen, och att du
väntar på mig tillsammans med Aragorn, Rufus, Conny och alla de
andra. Ta tass om gammelhusse också, är du rar! Och håll din tass
över mig från där du är nu, precis som du alltid höll din tass över
mig här på jorden. Jag älskar dig!

Din oändligt längtande matte




torsdag 21 november 2013

Imma

Ni får ursäkta att jag inte tassade här i bloggen direkt efter mitt besök hos Olle, men jag var så trött och behövde trösta matte... det tar tid för henne att hämta sig efter ledsamma nyheter, förstår ni, och hon kan inte undvara mitt sällskap under den tiden. Nu skall jag dock både berätta och visa bilder!

Vad jag tycker om att besöka veterinärkliniken behöver jag knappast jama stort om... Olle är trevlig i det stora hela, men han har den förjamade vanan att alltid sticka mig i tassen och ge matte okattliga order av typen "håll henne stadigt runt halsen" och "tryck ner henne mot bordet så att hon stöder på tassen". Brutalitet av överkattliga mått, om ni frågar mig!

Redan innan vi kom in till Olle hade jag ett och annat att jama till matte - brummisresor är till exempel avskyvärda! Och det måste jag ju få säga ifrån om när jag nu hade mattes totala uppmärksamhet.

Ni kanske tror att jag är en mesig liten kattdam? Icke! Jag kan nog jama ifrån på skarpen, när det behövs! Rawr!

Matte pysslade väldigt med mig medan vi väntade på vår tur, förresten. Hon var så bekymrad över min päls och att hon tycker att jag väger alldeles för lite...

"Men Imma" suckade hon tungt "du är ju så smal att du kan gömma dig bakom dig själv!" *tassen för pannan* Så dumt! Vad är det för slags logik egentligen?

Så kom vi in, Olle hälsade vänligt och jag klev värdigt ur transportkorgen (som matte var otrevlig nog att stänga in mig i igen när vi skulle förflytta oss). Men sedan blev han sitt vanliga jag och fyllde bordet med peanger, bomullstussar, sprutor och annat otrevligt. Jag vet ju sedan tidigare vad som väntar då... matte klämmer mig runt halsen och hindrar mig från att backa ur situationen, medan Olle sticker mig i högertassen och suger ur mig mitt dyrbara blod. Gissa vad jag sa till dem? Nej, sådana jam använder jag inte här i bloggen...

Sedan fick vi vänta, och under tiden passade matte på att väga mig *suck*. Det visade sig att jag har gått ner 100 gram, vilket verkligen bekymrade matte... hon har ju försökt få mig att gå upp i vikt och ett tag undrade jag om hon tyckte att jag trilskades som istället hade gått ner. Men så sa hon att "vi skall lösa det här, skall du se" och pratade foder med Olle. "Mer mat" var hans lösning! *slickar morrhåren*

Provsvaren var inte roliga - mina njurar mår inte alls bra och är lika dåliga idag som de var när vi började med njurdieten för fyra år sedan. Alltså är det dags för RC Renal Special igen, men den här gången får jag det både som torrfoder och blötmat - och det bästa av allt - Philemon gillar inte Renals blötmat, så den får jag ha ifred!

Nej, jag är inte uttorkad - det är min njursvikt som förstör pälsen på mig

Kan ni tänka er att vi blev kvar i nästan två timmar hos Olle?!? Jag var så trött efteråt att jag inte orkade vråla åt matte under hemresan - sa bara ifrån lite då och då så att hon inte skulle få för sig att jag har börjat gilla brummisfärder. Puh! Och väl hemma rullade jag ihop mig för att sova en stund, medan matte berättade för gammelmatte om läget...

Fast mina sköldkörtelvärden var bra! Och Olle skall visserligen testa mitt blodsocker nästa gång, men han tror inte att jag har diabetes heller. Alltid något!

söndag 17 november 2013

Jenny och Majsan

IDAG - notera datumet noga: IDAG hela FYRA DAGAR FÖRSENT - upptäckte matte att hon har GLÖMT VÅR FÖDELSEDAG!!! Ändå är det HON som har bestämt att vi fyller år den 13 november, inte vi! Och så GLÖMMER HON!!! Vi kunde ju ha haft världens party den här helgen och bjudit hit alla våra kompisar från när och fjärran... *suckar djupt*

Majsan fyllde faktiskt 9 år i onsdags...

... och det gjorde Jenny också!

Nu har matte lovat DYRT OCH HELIGT att vi skall få ha fest HELA NÄSTA HELG och att hon står för all mat, dryck och godis... så nu bjuder vi in er allesammans till ETT HEJ-DUNDRANDE JAMARPARTY! Ni kommer väl? Ta med oömma tassar och gott humör, så står vi för resten... *kurrar*

lördag 16 november 2013

Imma

Nej, vet ni vad - nu har jag plötsligt fått TVÅ tekniska prylar att hålla reda på! *suckar djupt* För en tid sedan fick matte en "ny" mobil i present och den kan ta bilder... så hon har tagit en del bilder med den bara för att prova hur det går till, och sedan har bilderna legat inuti telefonen och varit oåtkomliga för allt och alla. Till idag. För idag har mattarna hälsat på hemma hos Max' och Måns' husse, och han gav matte en sladdetti som kopplar ihop mobilen med datorn - så plötsligt kunde matte tanka in bilderna i datorn och titta på dem. Och det innebär att hon kommer att börja använda den där mobilen som kamera... vilket i sin tur innebär att jag måste hålla koll både på den och på den vanliga kameran för att se vad hon tar för bilder. Extra jobb för mig, alltså! Som om jag inte har nog som det är... *suckar igen*

Nåjam, besöket hos Max och Måns var bra för mattarna, för de var väldigt glada när de kom hem och pratade om hur trevligt de haft och hur gott kaffe grabbarnas husse kokar. Belle och matte surrade också om en spännande skog som de besökte och där det fanns svampar som de aldrig hade nosat på (hm, undrar om även matte nosade på dem eller om bara Belle gjorde det?) förut... och om en häst som Belle var stolt över att inte vara rädd för, eller hur det nu var. Så den där skogen vill de åka tillbaka till fler gånger... jag undrar om det också innebär att Max' och Måns' husse måste hålla dem med kaffe varenda gång?

Hur som jam, lovade jag matte att jama till Trasslas matte att de nu har lämnat hennes bok till Max' och Måns' husse, så den är bara att hämta när det passar bra. Tack, tack för lånet, hälsar mattarna!

fredag 15 november 2013

Philemon

Jau haur fått ett nytt problem... pau något vis är jag säker pau att Imma får mera mad än jau, men jau kan ente bevisa det. När jau är klar med min skaul, haur hun möe mad kvar i sin... det måste väl betyda att hinnes portion är större? Matte sajer att det beror pau att jau "glufsar" i maj maden, men det gör jau ente alls - jau bara skyndar maj litta för att hinna med Immas mad osse... eh, jau menar, jau tänker att god mad ente får förfaras, och om Imma ente orkar all sin mad är jau storsint noug att hjälpa hinne äda upp den. Det är väl snillt auv maj?

Nåjam, dagen haur varit bra och vi haur fått ta emot många goda nyheter. Till exempel haur tvau småttingar ryckt in för och ta tass om Frasses matte sidan han vandrade över Regnbågsbron, och det tycker vi är möe duktigt av tvau såna små. Välkomna i gänget, Simba och Tasse!

Sidan har Wikki rapporterat att Göteborgs Katthjälp vunnit processen mod Länstyrelsen i Västra Götalands län om bl.a. TNR-metodens vara eller icke vara och det tycker vi är jamarbra! Ni kan hitta hela domen i ena länk i Wikkis rapport, om ni vill läsa den själva.

Sist, men inte minst, kan jau berätta att både matte och gammelmatte mår bättre nu när de ente haur så möe att göra med allt möjligt. Jau tror att matte haft det alldeles för tungt alldeles för länge, om ni förstår hur jau jamar... hun vill liksom ente svika någon, så hun ställer opp alldeles för möe och klarar ente riktigt att saja naj fast hun borde. Men Imma har jamtalsterapi med hinne nu, så ni behöver ente vau oroliga.

torsdag 14 november 2013

Imma

Matte tar så många bilder med kameran att man nästan inte hinner gå igenom allihopa i lugn och ro... men nu har jag botaniserat lite bland de senaste och hittat bilder jag vill visa er - några för att de är roliga och några för att de är fina.

Som den här, t.ex. När matte donar med sådant som man blir svettig och smutsig av, har hon gamla avlagda kläder på sig. Tröjan på denna bild har fler hål än tyg, tror jag... men hon älskar den och bär den gärna... och Philemon tyckte visst också att det var praktiskt med strategiskt placerade hål i mattes kläder:

Så ett drama fyllt med spänning - Majsan har lagt beslag på Philemons favoritplats ovan-på datorn! Hur skall det gå? Bara Skaparkatten (i mitten) ler lugnt...

Desto större lugn är det i den här bilden, där Rafael och Jenny sussar gott intill varandra vid det varma elementet:

Sixten går inte att fotografera sovande, för han vaknar alltid av att matte kommer i när-heten och sätter sig upp. Så det fick bli en sittande Sixten på bilden istället:

Och apropå vakenbilder bara måste jag få visar er den här - ni kanske förstår varför matte kallar Rafael för sitt salongslejon?

tisdag 12 november 2013

Philemon

Jau minsjam, nu haur en anmält saj till ena tävling om Årets Lussekatt dau! Ni röstar väl pau varldens finaste skauning? Här hiddar ni min bild osse är det bara att börja rösta så möe ni orkar... för det vore ju så jamarns roligt att bli lussekatt, tycker jau, och ni tycker väl att jau passar i rollen? *morrhårsdarr* Jau är ju nästan alldeles vit osse, så man be-höver ente kosta pau maj ett lusselinne ens...

Snilla, snilla, snilla... rösta pau en liden Philemon

måndag 11 november 2013

Imma

Nu när matte får vara ifred och bara göra sådant hon orkar med, märker man tydligt vad hon prioriterar. Hon hinner knappt upp ur sängen förrän hon släpper in husisarna och sedan sitter hon med famnen full av katter (och hund) och gosar i timtal. Det roliga är att Belle (hunden, alltså) är lite rädd för husisarna - de är ju rätt mycket större än Philemon och mig, om jag jamar så - och gärna vill sitta i mattes knä när det kryllar som mest av katter på golvet *fnissar busigt*. Då skrattar matte, fast hon tar förstås hand om Belle och håller om henne så att ingen läskig katt skall komma åt henne... inte för att det fungerar så där jamarbra, för husisarna är inte sämre klättrare än att de snabbt kommer upp på skrivbordet och därifrån klättrar upp på mattes axlar för att komma riktigt nära. Då gnyr Belle ynkligt och försöker gömma ansiktet i mattes tröja, för hon vet att hon inte skall titta en katt rakt in i ögonen. Och mitt i röran sitter matte och mår bra!

Allra lyckligast tror jag att hon var igår eftermiddag, när hon fick chansen att gosa jamar-länge med Sixten. Sixten är vår blygis, som gärna stryker sig mot dörrposter och möbler men inte törs komma ända fram till en stående tvåbening... men igår satte sig matte på huk och lockade honom till sig, och som de gosade! Och vet ni vad? HAN SPANN!!! Det tror jag var allra första gången, åtminstone som jag har hört...

Ute regnar det och på nätterna blir det frost. Så matte vill inte längre öppna till kattgården, och hon eldar i pannan varje kväll så att vi inte skall frysa. Det blir så go' värme vid alla elementen, så det är där vi katter ligger för det mesta! Gammelmatte, som fryser hur varmt det än är, byltar in sig i tjocka koftor och filtar, och det är gosigt, det också... får man inte plats vid ett element, finns det alltid plats hos henne. Varma katter är lyckliga katter! (Nu skriker Philemon att man "måste ha MAD osse").

Jam, ungefär så är det här hemma just nu. Varmt, gosigt och MÖE MAD, som skåningen jamar... kan avslöja att Belles hundtorrisar är riktigt, riktigt goda så kommer ni i närheten av sådana kan jag rekommendera er att prova!

torsdag 7 november 2013

Philemon

Idaug tror jau faktiskt att matte mår bättre. Hun har sovet hela natten och ente drömt så möe mardrömmar... och nu alldeles nyss packade hun diskmaskinen! Det är nästan en vicka sen sist. Hun har lekt osse, vilket osse var länge sen... idaug pratade hun med en tvoubening som hette Telia i telefon en långer stund och sen sa hun att han hade hjälpt hinne att komma ut på nätet på lapptoppen. Det gjorde hinne visst väldigt glad, vad jau kunde se. Hun har lekt med sin "nya" mobil osse... naj, det är ingen mjausung eller imjau, men man kan ta bilder med den och skicka till andra - så hun har blixtrat rätt möe idaug *suckar djupt*.

Det enda jau ente tyckte om vau att mattarna åkte iväg i morse för att gammelmatte skulle... doppa tassarna?!? Nåjam, vad det nu betyder. Men de lämnade hunden himma! *himlar med ögonen* Hade hun tänkt att Imma och jau skulle vara hunnavakter?!? Ente med min tass! Tur nog kom de him igen efter ett par timmar och till dess sov hunden under gammelmattes täcke i soffan... så vi kunde sova, vi med.

PS från matte: Det där med att gammelmatte doppade tassarna har en naturlig förklaring. Två gånger i veckan åker vi till arbetsterapin i Gullspång och gammelmatte får doppa sina värkbrutna händer i varm paraffin och sedan sitta med händerna i varma tygpåsar för att mjuka upp lederna. Sist går arbetsterapeuten igenom ett träningsschema för att lederna inte skall bli stela och orörliga... och dessutom blir värken lindrigare. Gammel-matte ingår i ett jättetrevligt gäng äldre damer som tränar tillsammans, och under tiden passar jag på att sitta med laptopen vid ett bord intill och skriva. DS.

måndag 4 november 2013

Philemon

Jam, det är jau igen - Imma har ente tid att blogga, jamar hun, så jau får ta tass om detta ett tag till. Å andra sidan kan det väl knappast bli möe bättre än med ena skauning vid tangenterna?

Saken är den, att matte haur fått ett vrenöst utbrott... eh, ett nevröst... naj, vad var det nu igen? Ett nerövst... asch, hun har brytit auv saj narverna och måste vila. Och då måste förstås Imma ta tass om hinne möe mer än vanligt så att matte ente går auv pau ännu flera ställen. Om jau förstod det hela rätt nu. Och under tiden får vi andra klosterkatter sköta om resten auv jobbet här himma... för hunden kan en ju ente lita på, hun gör varken till eller från... hm, nu protesterar Imma jameligen här bakom maj och jamar att Belle "minsjam gör sitt genom att ta matte med saj på långa promenader ute i skougen varje dag, och det mår matte bra auv". Jam, det han väl hinda! Men jau gillar ente att matte går ut - jau vill ha hinne här hos maj! Så jau är ente alls glad i de där promenaderna, faktiskt. Jau tror kattsonligen att matte skulle må MÖE BÄTTRE om hun satt och gosade med maj hela tiden, så det så. Och madade maj. Och gav maj godis. Det måste väl vara det bästa en matte kan tänka saj?!?

Nu väntar vi allihopa med spinning pau hur det blidde med tasseriet som Jenny och Majsan är med i denne gången... det är nästan så att man biter saj på klorna av iver...!

lördag 2 november 2013

Philemon

Aaaahhhhh... *suckar av välbehag*. Nu är livet som det skau igen! Jau får mitt torrfoder och min blötamad och jobbar nu pau att växa ut pälsen i ansiktet så att jau får tillbaka mitt vackra utseende... ett bra ställe att arbeta pau är vid elementet i vardagsrummet, kan jau tipsa om, för matte eldar så gott nu om kvällarna *kurrar*. Ibland sitter jau rentav en lita stunn vid hinnes fötter nere i pannrummet, för där är det ännu varmare...

Mattarna håller saj himma, vilket är jamartrevligt. Gammelmatte sorterar papper i pärmar och matte skriver brev på sin lapp-topp eller vau hun nu kallar den. Jau tycker att den borde heta katt-topp för den är så bekväm att sidda på... men matte är måttligt förtjust i mina tassavtryck, sajer hun! Begriper ente alls vau hun menar?!? Det måste ju vara den stiligaste dekor en kan ha pau en dator, eller vau jamar ni? Och jau haur minsjam sitt att tvaubeningarna köper såna där skal till sina datorer och mjausungar... jau tycker att jau är snill mot matte som ordnar snygg dekor pau hinnes dator utan att hun behöver köpa ett skal till den... det borde hun vara tacksjam över!

Möe stiligare än köpeskal, eller hur?

torsdag 31 oktober 2013

Philemon

JAU VANN! Jau vann över matte i madafrågan! *jublar* Fast jau höll pau att hamna pau djursjukhuset innan hun gav med saj... och sen tog hun med maj till veten Olle, fast jau protesterade hela vägen in och ylade det varstaste jau kunne. Att det ska vau så svårt att begripa att en ente vill vau instängd i ena bur?!? Och dessutom åka brummis i kattiljoner timmar?!?

Nåjam, nu har matte änteligen fattat att jau behöver MAD, MÖEN MAD OCH MAD I RÄTTAN TID. Olle sau att jau mådde för bra för att han skulle vilja dra igång en utredning och att matte måste ge maj blötamad osse, eftersom jau ente dricker tillräckligt mycke vatten. HA! DE VAU JU DET JAU JAMADE! Undra pau att jau har tappat päls i ansiktet... den lilla vätska jau får i maj räcker ente till pälsen osse...

Så här fin ska jau vau i ansiktet...

... men så här hålaögd ser jau ut just nu

När jau änteligen kom him från Olle vau jau så TRÖTT att jau t.o.m. tillät hunden att ligga bredvid maj i sängen... så ni förstår HUR ELÄNDIGT jau mådde!

Hun är i alle fall varm...

Men jau piggnade till lite senare, när matte gav maj blötamad OCH torrfoder så att jau änteligen kunde äta maj ordentligt mätt. Nu gäller det bara att växa ut pälsen i ansiktet igen... men det ska noug gå bra nu när jau får den mad jag behöver.

PS. Olle vägde maj och jag vägde ENTE ALLS FÖR MYCKE, så det så! Bara 5,2 kilo - och han sa att eftersom jau är en stor katt ska jau väga så mycke... DS.

lördag 26 oktober 2013

Jenny

Som ni vet är jag bolis här och har ansvar för säkerheten här omkring - både inne och ute. Så när matte började prata om att hon och gammelmatte måste ta bort granar uppe i skogsbacken bakom huset för att de har blivit för stora och står för tätt, blev jag lite orolig. Jam menar, får man ta bort träd så där hur som helst? Vad tycker abbemissan om det? Jag ordnade ett diskret jamtal med Imma och frågade om granarna, och hon sa att för oss katters skull spelade det ingen roll men att Belle, som är hund, kanske tänkte annor-lunda. Tyvärr kan jag inte prata med Belle för hon begriper inte jamiska... men så fick jag en idé, som kanske skulle falla även Belle i smaken: vi säljer granarna som julgranar och köper mat och godis för pengarna! Eller vill mattarna ha granarna att elda i pannan med? Hmmm... måste nog fundilera lite mer på det här, samt hålla koll på vad mattarna gör med de där granarna...

fredag 25 oktober 2013

Imma

Ni kanske tror att vi inte bryr oss om att vår käre vän Frasse har tassat över Regnbågs-bron? Eller att vi inte visste om det? Men vi har vetat ett tag och vi är mycket bedrövade över att ha mist en så fin kille i vår vänkrets... och så känner vi hur hans mattes sorg tynger våra hjärtan, så vi ägnar väldigt mycket tid åt att skicka spinnhealing och knäppa tassarna för henne. Det är alldeles gräsansfullt synd om de tvåbeningar som mister sitt djur, och de som inte begriper hur nattsvart sorgen är förstår inte hur värdefull och mång-dimensionell kärleken mellan en människa och ett djur är!

Att vi inte har skrivit något själva beror på att nästan alla andra av våra bloggvänner redan har gjort det, och det finns liksom inget att tilljama - de har redan uttryckt vad vi allihop känner. Det är också därför vi inte länkar till alla som skrivit om Frasse... men ett undan-tag känner jag att jag måste få göra, om ni andra ursäktar att jag väljer just det:

Matte har nämligen läst för oss vad Sippos husse Peter har skrivit om känslorna inför Frasses död och om de pälsklingar han själv har haft lyckan att dela liv med under årens lopp, och man känner hur tårarna droppar från morrhåren. "Precis så är det" instämmer matte om det där att man vill krama sina egna katter extra hårt när man läser att någon annan mist sin misse... "och man känner hur smärtsam deras förlust är, för man vet hur smärtsam ens egen sorg efter älskade katter har varit". Så blir hon tyst, och jag vet att hon tänker på min bror Aragorn, och på Rufus, och Conny... och Bamse Bus, som dog innan jag föddes, så honom hann jag aldrig träffa. Och själv tänker jag på Assar, som kanske inte finns längre - det är konstigt att inte veta hur det är, om han lever eller är död, men jag vet att mattarna börjar tappa hoppet om att han skall komma tillbaka.

Så det är kanske inte att undra på att mattarna har mellandörren vidöppen nästan hela dagarna nu när de firar reträtt? Jam, Rafael stannade kvar hela kvällen också, sedan de andra husisarna gått hem... han vill vara där gammelmatte är, och eftersom han inte bråkar med någon går det alldeles utmärkt. Jenny, Majsan och Sixten gillar förstås också att vara här och gosa, leka och passa på att besöka kattgården (solen har varit riktigt varm och skön idag), men när de tröttnar vill de gå hem till sina favoritliggplatser igen. Och när de slutar gå fram och tillbaka och istället stannar i sin del av huset, stänger mattarna dörren... om natten går det inte att ha den öppen, för Sixten och Philemon ryker ihop när de får chansen. Killar! *suckar*

torsdag 24 oktober 2013

Imma

När matte får idéer, går de ofta ut över oss katter - och den här är inget undantag. Nu har hon plötsligt fått för sig att hon behöver "vila från omvärlden" eller "gå i reträtt", som hon kallar det... så plötsligt skall inte datorn stå på alls lika ofta, för då frestas hon bara sitta vid den, påstår hon. Att en avstängd dator kapar banden mellan hennes katter och deras vänner tänker hon inte på! Så nu har vi kommit fram till en kompromiss: datorn får stå på emellanåt, så att vi kan jama med våra vänner, blogga och surfa... men om hon sätter sig här utan att ha ett viktigt ärende, jagar vi bort henne. Får se hur det fungerar!

Så måste jag få jama hur glada vi katter är över vädret just nu. Solen skiner så varmt genom fönstren, och matte säger att hon kan gå omkring i trädgården utan jacka. Tänk, så snäll Skaparkatten är som ger oss så fina dagar! Det hjälper ju de stackare som är hemlösa också, så att de kanske, kanske, kanske hinner bli räddade in i värmen innan vintern kommer med snö och minusgrader... det knäpper vi tassarna för, allihopa.

En fördel med att matte vill vila från omvärlden är att hon håller sig hemma och faktiskt t.o.m. emellanåt sitter still i soffhörnan med en bra bok! *kurrar* Det bästa jag vet är ju att sitta tätt intill henne och bara må bra...

Innan jag avrundar det här och går på bloggpromenad, vill jag berätta att vår vän Sören finns med på aftonbladet.se:s förstasida idag! Här hittar ni länkarna till de två (ja, för det räcker ju inte med ett!) reportagen:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17712622.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17714427.ab

lördag 19 oktober 2013

Philemon

Det börjar bli så kallt ute att jau funderar pau att gå i ide. Matte envisas ändå med att ge maj för lide mad... jau kan lika gärna souva bort vintern.

tisdag 15 oktober 2013

Majsan har ordet

Ni kan inte tänka er vad som hände i morse... Gammelmatte kom och öppnade för en sådan där tassverkare. En mycket ung kille som hade en så stor verktygslåda med sig att han nästan inte orkade bära den. Gammelmatte sa att han inte fick släppa ut oss och så gick hon före killen ned i källaren. Sedan kom gammelmatte upp till oss och vi var i köket och vi gosade massor. Jenny ville förstås få dricka ur kranen, men gammelmatte sa att det går inte för den här tassverkaren har stängt av vattnet för han jobbar med våran pump, så vi fortsatte att gosa massor och sedan kom Rafael också in i köket och ville gosa. Sixten tittade in i köket, men gick sedan in i vardagsrummet. Tassverkaren höll på så länge så vi nästan somnade. Det fanns vatten i vattenkokaren sedan igår så gammelmatte kokade sig lite te. Hon såg inte så noga efter vilken tepåse hon tog så det te hon fick luktade blommor. Hon var väl inte så glad över det men jag tyckte att det luktade ljuvligt! Jag bara satt där, som tjuren Ferdinand, och luktade. Gammelmatte drack i alla fall upp det och plötsligt stod matte där i dörren och frågade om inte tassverkaren var klar och sedan gick gammelmatte och matte fortsatte med gosandet. Som synd var så var han klar i källaren och åkte sin väg, men SÅ mycket gos var det trevligt att få så tidigt på morgonen.

måndag 14 oktober 2013

Philemon

Jam är lissen att behöva rapportera att matte är synnerligen envis med sin oförsounliga inställning till detta med maden. I min desperation lierade jau maj t.o.m. med hunden för att försöka få matte till att bli mera generös... men det visade saj att hun osse är satt på diet! Och jama med Imma är den ingen mening med, för hun tycker bara att det är bra att jau minskar i vikt "så att du ente tar lika mycket plats i mattes knä" sa hun. Vilken ojuste attityd! *fnyser* Bara för att jau puffar undan hinne för att få ha matte för maj själv...

söndag 13 oktober 2013

Philemon

Det är kris här! *ylar* Fullständig katt-astrouf, minsjam - matte haur bestämt saj för att SVÄLTA IHJÄL MAJ! Jou, det är dagsens sanning, jau lovar! Hun sajer att jau blivet alldeles för... för... jau vill ente ta ordet i min mun, men jau måste... för TJOCK *snyftar*... så nu vill hun ente ge maj någon blötmad utan jau får bara torrfoder och till och med det är... *snyftar ännu mer*... RANSONERAT!

Imma däremot - HUN får precis vau hun vill att äta, för matte sajer att hun är för SMAL och måste gå upp i vikt. Men JAU ska minsjam svälta och tyna bort till det ente finns någon Philemon kvar auv maj... vilket ömkligt öde för en skauning! Det hade varet bättre om matte hade auvlivat maj... *hänger med huvudet*

VISST ÄR DET SYNN OM MAJ?!?

lördag 12 oktober 2013

Imma

När matte mår bra och slipper tänka på så mycket, blir hon huslig. I natt har hon sovit - jag tror att det är första gången sedan trafikolyckan som hon sov nästan hela natten - och fast hon hade huvudvärk när hon vaknade satte hon igång att dona med allt möjligt. Så här mycket kan en matte hinna med när hon fått sova: två omgångar disk i diskmaskinen, tre tvättmaskinsomgångar, vikning och hängning av tvätt, lagning av vattenpump och påfyllning av luft i hydroforen, sopning av golv (flera rum), storstädning av sandlådor, städning av kök och hundpromenader. Och dagen är inte slut än... puh! Man får springa rätt mycket fram och tillbaka om man skall försöka vara i samma rum som matte när hon är på det här humöret, det jamar jag bara.

Ute skiner solen, men man skall inte missta sig på vädret - Philemon var ute en sväng i kattgården och kom in alldeles iskall, huttrande och ihopkrupen. Han sa att gräset för all del var krispigt och gott, men att han nästan frös tassarna av sig på marken... *ryser* Undrar hur Belle klarar sina tassar när hon är ute flera gånger varje dag? Hon har i alla fall tröja på sig, det vet jag... matte säger att det måste hon ha nu, för hon är minst lika tunn-pälsad som vi rexar!

Så här ser Belle ut i sin tröja

torsdag 10 oktober 2013

Imma

Mitt i storstädningen av hallen idag - när det såg som stökigast ut och mattarna hade dragit fram allt möjligt elände för att "placera på rätt ställe" - ringde det på dörren. Det var Trasslas matte som kom på snabb-besök för att låna matte en bok hon så gärna ville läsa:

Tyvärr kunde Trassla-matten inte stanna, för hon var på resa söderut och hade bråttom, men vi hoppas att hon skall vilja komma tillbaka någon annan gång och fika och prata lite mer! Belle älskade henne från första stund, och tänk, matten hade en hundgodis i fickan som Belle fick... det var väl snällt? Något kattgodis hade hon dock inte med sig, men kanske har Trassla ingen kattkompis hemma och då köper nog inte matten sådant godis. Nåjam, vi blev glada för besöket i alla fall och hoppas att Trassla-matte körde försiktigt på sin resa.

När matte kommer åt att läsa boken, får vi dock se - för den la gammelmatte genast beslag på! *fnissar* Men matte säger att hon kan läsa när gammelmatte är klar med den.

onsdag 9 oktober 2013

Imma

Och så var det med det lugnet... *fnissar* Jag som senast igår beklagade mig över att jag inte skulle ha något att jama om här i bloggen! Idag fick vi besök av ambulanspersonal, sedan gammelmatte fått så ont i hjärtat och svårt att andas... men de kunde hjälpa henne här hemma och hon piggnade till utan att behöva åka in till sjuka huset. Sedan dess har mattarna tagit det lugnt, för säkerhets skull... och gammelmatte mår fortfarande bra, så det finns ingen anledning till oro.

Det mest spinnande som hänt är väl att matte klippte klorna på Belle... det gillade hon inte, Belle, alltså. Jag förstår henne!

tisdag 8 oktober 2013

Imma

Jag befarar allvarligt att jag snart inte har något att jama om i bloggen, ifall matte fortsätter att fundera i samma banor som hon gjort ett tag nu. Hon vill leva ett enkelt och "tämligen tråkigt" vardagsliv, säger hon... och sådant är ju inte särskilt spinnande, eller hur? Jam antar att det beror på att det har hänt så mycket på sistone, och att matte är trött på det.

Dessutom, ni vet ju att det här är ett kloster, vilket betyder att matte lever efter idealet att saker inte skall få betyda så mycket för henne att hon inte kan mista dem utan att må dåligt, och då och då pratar hon om att förenkla här hemma - det oroar mig inte särskilt, för vi katter riskerar inte att åka ut i alla fall... men sedan hon började följa den där TV-serien "Leva som Amish" har hon fått en speciell glimt i ögat som jag måste hålla koll på. Amish lever nämligen ännu enklare än vi - de har inte elektriska saker inomhus och de åker häst och vagn istället för bil! Nu tror jag väl inte att matte tänker byta ut bilen mot en häst... hon är knasig, men inte komplett galen... jag menar, jag skulle vilja se henne och gammelmatte pendla till sjukhuset i Skövde med häst och vagn?!?

"Jag håller inte med dem i deras Bibel-tolkning" säger matte om Amish-folket "men jag tycker att de lever väldigt förnuftigt". Så nu bevakar jag varje steg hon tar, och skulle hon börja slänga ut saker som hon tycker att vi inte behöver skall jag sätta alla mina kloster-katter och Belle på att lappa sådant hon inte får röra. Det får finnas gränser för hur många förändringar jag tolererar i mitt revir! *fnyser*

söndag 6 oktober 2013

Imma

Hmm... vad skall jag jama om idag? *fundilerar* Kanske om hur gammelmatte hängde i kristallkronan för att hon inte nådde när hon skulle sätta i nya stearinljus i hållarna runt om? Eller hur matte såg ut efter att ha nyst rakt ner i en av askhinkarna i pannrummet? Eller kanske om hur Philemon puffade ner en glasskål från köksbordet så att matte fick stänga oss allihop ute medan hon tog bort alla skärvorna som låg utspridda över golvet? Äsch, det är väl inget nytt, förresten... Philemon puffar alltid ner allt möjligt på golvet, och somligt går sönder och somligt håller, och det är alltid matte som får städa upp efter honom. Kanske jag istället skall berätta om hur matte fick jaga efter Philemon när han rymde ut genom vår ytterdörr... för att sedan störta runt huset och jaga efter Jenny, som rymde genom gammelmattes ytterdörr? Människor är så slarviga med sina dörrar och tänker inte på att en liten katt kan få för sig att vilja sträcka lite extra på tassarna, särskilt om solen skiner utomhus... och förresten behöver matte all motion hon kan få! Kanske jag skall jama lite om hur Belle lekte "inte nudda golvet" när dörren stod öppen mellan lägenheterna därför att hon insåg att husisarna var i närheten? Äsch, det är ju inte heller någon nyhet... den där jycken är en riktig fegis, skall ni veta. I alla fall i umgänget med oss katter *fnissar*.

Nej, det verkar inte som om jag har något särskilt att blogga om idag, är jag rädd. Allt är ungefär som det brukar vara här i klostret.

lördag 5 oktober 2013

Imma

I kväll är Philemon arg på Sixten igen, för Sixten har rivit två hål i hans päls... tänk, att de där två aldrig kan hålla sams! *suckar* Matte fick tvätta med sårsprit, fast Philemon försökte argumentera för att han skulle sköta sin sårvård själv... det hade kanske gått bättre om han inte samtidigt hade försökt jama till sig så mycket medkänsla som möjligt genom att vara ynklig? Matte gick dock inte på det, men efteråt har hon gosat extra mycket med honom som tröst.

Ute regnar det... och regnar... mattarna och Belle kom hem från det där firandet av Hundens Dag i Kristinehamn och sa att särskilt många hundar hade de inte sett till p.g.a. regnet, men de hade i alla fall hälsat på i djurhemmet och så hade mattarna fyndat saker på djurskyddets loppis. Särskilt var matte nöjd med tre tjocka tröjor som hon hade köpt för tio kronor styck, och gammelmatte hade fått tag i en vägglampett som hon nu har satt vid fåtöljen så att hon skall se bättre när hon broderar. Den ser ut som en skeppsklocka, säger matte... har inte klockor ombord på båtar visare? *fundilerar* Hur skall man då veta hur mycket klockan är?

torsdag 3 oktober 2013

Imma

Häromdagen kom vår nya kvällsunderhållning *gladsvans*. Ni vet ju att matte läser för oss och gammelmatte varje kväll, och nu hade hon - utan att berätta det för oss - skickat efter en alldeles speciell bok som hon skall börja läsa högt ur i kväll:

Det skall bli jamarspinnande att höra Bobs historia, tycker vi! Jam, t.o.m. Belle är nyfiken och säger att hon knappt kan vänta... men så är hon ju också väldigt mycket katt för att vara hund, om man jamar så.

Vi har förresten ytterligare en jamarspinnande bok på väg hit, men den har inte kommit än:

Och så, för att byta jamtalsämne, måste jag få visa er hur rolig Rafael ser ut när gammel-matte kliar honom på ryggen. Han blir så till sig att han sträcker upp huvudet, börjar slicka sig om nosen och låter jamarskojigt, liksom "yamyamyamyam"... *fnissar*

tisdag 1 oktober 2013

Imma

Usch, den där hösten utanför fönstren är verkligen otrevlig... och den försöker dessutom ta sig inomhus, när Belle och matte varit ute på promenader och kommer tillbaka in. Då yr det in prassliga löv i hela hallen! Kallt inne blir det också, särskilt vid dörren och nere i källaren. Matte får elda nästan varje kväll numera för att det skall bli så där varmt och gosigt som gammelmatte, Belle och vi katter vill ha det och då posterar vi oss genast vid varsitt fönster där elementen sprider den skönaste värmen omkring sig *kurrar*. Ja, inte gammelmatte, då... hon sitter kvar i fåtöljen med en filt över benen.

Inte många av oss vill gå ut i kattgården längre... kanske de där riktigt soliga dagarna, mitt på dagen, en liten stund. Själv sitter jag dock hellre i köksfönstret och solar mig genom glaset... då slipper jag risken att det plötsligt kommer en kall il och rufsar om i min tunna päls. Fast de härdigaste av oss - Majsan och Jenny - kan vara ute i kattgården i flera timmar om vädret är bra! Är det inte typiskt att tjejerna är tuffast? Killarna piper om kylan, och själv har jag ju min ålder och mina gamla leder att tänka på...

Hursomjam är matte glad idag, för hon har fått ett brev från någon som kallar sig Förvalt-ningsrätten som skriver att matte inte behöver betala några pengar till Länsstyrelsen för de där kontrollerna de gjorde i somras. Förvaltningsrätten tycker att Länsstyrelsen inte hade behövt göra några kontroller och när de inte heller hittade något att anmärka på får de inte begära att matte skall betala för att de kom. Matte säger att det där brevet får henne att känna sig "rentvådd", hur nu man kan tvätta sig ren med ett brev... men kanske är det så att hela den där historien i somras fick matte att känna sig eländig, eftersom hon var alldeles oskyldig till det hon blev anklagad för, och nu har hon fått veta att Någon Som Bestämmer håller med henne. Och det får henne att må mycket bättre.