Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

tisdag 31 december 2013

Matte

Hur firar man nyårsaftonen i ett kloster? undrar ni kanske. Jo, ungefär som andra - minus alkoholen, den höga musiken och det vilda dansandet. Vi äter lite extra gott, umgås, skålar i cider (bara människorna) och tittar på Skansens nyårsfirande på TV för att få höra Tennysons "Nyårsklockan". Sedan drar vi av ljudet och lyssnar på P1:s utsändning av alla domkyrkor som ringer in det nya året... det tycker jag är fantastiskt, för jag älskar kyrk-klockor!

I år blir nyårsfirandet extra stillsamt för vår del, eftersom gammelmatte inte får anstränga sig det allra minstaste. Jag skall hämta hem henne från sjukhuset kl. 18 och sedan får hon faktiskt stanna här över natten - och vet ni, det ser jag extra mycket fram emot för det var så länge sedan jag fick läsa en kvällssaga för henne. Gissa vad det blir i kväll? Jo, "Mysteriet med de mystiska spåren" av Dina G W Läckerkatt, förstås! Ni som troget följer Södertäljes bloggkatter kanske känner igen titeln?

Och nu vill vi allihop önska er allesammans, två- och fyrbenta, en fin (och fyrverkeri- och smällarefri!) nyårskväll och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2014!!!


Och så vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er för allt stöd, all kärlek och all hjälp ni givit oss under det gångna året. Inga ord kan täcka vad det har betytt för oss... allt jag kan säga är att vi är er evigt tillgivna. Gud välsigne er!

lördag 28 december 2013

Majsan

Det har varit lite extra spinnande här i klostret igår och idag, för matte har ägnat sig åt att välsigna alla rummen. När de flyttade hit för många år sedan var en biskop här och gjorde en husvälsignelse, då han gick runt med vigvatten och rökelse och posterade ut änglar att skydda oss som bor här (och alla som besöker oss)... men matte säger att det ibland samlas så mycken sorg, oro och ångest i rummen att man kan behöva göra om den där välsignelsen emellanåt - så det var vad hon gjorde igår och idag.

Jag minns när vi var alldeles nya här i huset, att Imma berättade att vi inte skulle bli rädda för doften av rökelse utan att det var en bra doft som hjälpte matte i hennes arbete (eller vad man nu kallar det hon gör). Och nu är vi så vana att vi inte tänker på det... fast vi håller oss förstås ur vägen när hon går omkring och svingar det där rökelsekaret, för det är jamartungt att få i huvudet, skall ni veta! Inte för att jag har fått det, men man förstår ju att en liten kattskalle inte skulle klara donket från den där tunga saken. Sedan måste man hålla sig undan när hon skvätter vatten omkring sig också, även om det är vigvatten som tydligen skall vara väldigt bra mot sådant som är skadligt för våra själar. Kunde de inte ha gjort det där vigvattnet lite mindre blött? Salt är det också, kände jag när jag provsmakade en droppe som föll i pälsen på mig. Nåjam, matte vet nog vad hon gör... hoppas vi! *fnissar busigt*

Annars är det lugnt här hos oss. Gammelmatte hälsade på oss igår och det var jamar-mysigt, förstås, och vi ser minsjam till att hon sitter still och tar det lugnt hela tiden. Människovetens order! Hon går inte ens från bilen in i huset, utan åker i en stol med stora hjul på båda sidorna om själva stolen. Gosa kan hon dock fortfarande minst lika bra som förut! Och det är ju det viktigaste, eller hur?

Idag var vår gäst och matte på besök till djurhemmet och klappade några extra beniga katter, eller hur det nu var. Ben-galer hette de i alla fall. Fast matte säger att de inte alls är beniga och att de ser ut som leoparder med fläckar över hela kroppen. Att de heter så konstigt beror tydligen på att de kommer från ett land långt borta som förut hette Ben-galen... hm, borde inte det passa bättre för hundar än katter? *fundilerar* Så här ser de ut i alla fall:

De var fyra stycken från början, som fick flytta till djurhemmet när deras matte blev för sjuk för att ta tass om dem... men nu har den ljusaste på bilden (den som ligger närmast) fått flytta till ett nytt för-alltid-hem och en av de andra är tingad. Visst är de stiliga?!? Och matte tror inte att det dröjer länge förrän de andra också har fått sina för-alltid-hem, för hon känner en som vill ha dem jamarmycket och som har drömt om att få dela sitt revir med just sådana här katter. Matte säger att för henne spelar det ingen roll hur katten ser ut utanpå, men att hon förstår att många tvåbeningar tycker att det är spinnande med katter som ser ut som sina vilda släktingar ute i naturen - alltså inte hemlösa tamkatter, utan större släktingar som leoparder och ozeloter och sådana.

Själv tycker jag att det är jamarsnyggt med grå päls med svarta ränder i och så vita tassar och vit mage... *kurrar*

torsdag 26 december 2013

Majsan

Hoppas att ni alla har haft en riktigt fin julhelg? Vi har haft det jamarbra - granen är finare än någonsin och håller för lite klättrande, maten är god, det är varmt i huset och gammel-matte har varit hemma på permission för att fira med oss andra. Ni vet väl att julen är Skaparkattens födelsedag? Det är förstås inte många tvåbeningar som känner till det, och dessutom är det ju egentligen ingen som vet när Skaparkatten föddes för Livets Första Katt har liksom alltid funnits... men av tradition firar vi Den Första Födelsedagen under julnatten - för någon gång under året skall man ju fira den, eller hur?

På tal om det, så fick vi en jamarfin julklapp av Tufsi och Tott: en stor burk med tonfisk som räckte och blev över för oss allihopa! Tack! Att inte tvåbeningarna har begripit hur mycket julstämning det finns i en burk tonfisk? *klappar min runda mage* Hunden begrep det ju?

Hur som jam fick matte migrän idag - vi har bara väntat på det, för hon brukar alltid ligga sjuk någon av juldagarna när hennes huvud inte orkar med. Vi klarade oss bra ändå, för det har ju funnits två gäster här i huset också - en som är mycket kattvan och som vet hur vi katter vill ha det och som gosar jamarmysigt, och en som låtsas som om han inte är särskilt förtjust i djur... men vi vet, vi känner av att han egentligen tycker om både katter och hundar alldeles väldigt mycket, så vi låter honom hållas och lägger oss tillrätta i hans knä ändå *kurrar*.

I morgon skall matte hämta hem gammelmatte på permission igen, förresten. Men till dess hoppas jag att matte tar det jamarlugnt och vilar sitt huvud så att hon snart är pigg igen.

Klättervänlig gran...

måndag 23 december 2013

Matte

Sådana här da'n-före tror jag att katterna och Belle kunde vara utan... husisarna har fått vara på den här sidan huset hela dagen, medan mattes kullsyskon storstädat andra sidan - och då menar jag verkligen storstädat! Så fint har det inte varit sedan vi flyttade in, tror jag... *rodnar* Och ni vet ju vad städning innebär, eller hur? Snabeldrakar, skurborstar, otäcka lukter av rengöringsmedel och såpa m.m. Plus att alltihop skötts av någon som man inte är van vid, dessutom. Det är mycket begärt, redan detta.

Under tiden har jag varit sysselsatt med julmatlagning på den här sidan mellandörren, och ni kan ju tänka er vilken tortyr det varit för oss allihop att känna alla de ljuvliga dofterna och sedan inte få äta av maten! Det tär på de starkaste nerver, men katterna resignerade så småningom och Belle låg platt på mage i köket vid mina fötter och led gnyende.

Lite lugnare blev det en liten stund i alla fall för våra klosterkatter när jag tog Belle med mig och åkte till Kristinehamn för att hämta min bonussyster vid tåget. Swebus har ju lagt ner alla busslinjer genom Skaraborg eftersom de tycker att vi kan åka tåg istället - men de enda tågstationer vi har är Töreboda och Skövde, och långt ifrån alla tåg stannar vid de stationerna. Lyckligtvis passerar Oslo-tåget Kristinehamn, så nu får man alltså ta sig till Värmland för att hämta sina gäster...

Väl hemma igen tog (tyvärr) stökandet ny fart... men nu hade vi fått nya krafter allihop, för beskedet kom från sjukhuset att gammelmatte får komma hem över dagen i morgon! Jag skall hämta henne strax före lunch och skjutsa tillbaka henne på kvällen, men vi hinner äta den goda julmaten, se Kalle Anka, dela ut julklappar och må gott tillsammans - kurra!

Och nu, från oss alla till er alla:

fredag 20 december 2013

HEMMA IGEN!

Idag fick jag det glädjande beskedet att min puls nu är nere på 70, vilket gick mycket snabbare än väntat. Nu vet vi ju inte om det håller i sig, men jag har i alla fall fått permission över helgen och om allt ser bra ut på måndag så får jag vara hemma över jul och nyår. Jag har uttryckliga order att inte göra något utan ta det lugnt för mitt hjärta är såpass dåligt att jag inte tål så mycket och det är något som kommer att vara framdeles.

Jag har i alla fall haft det bra på sjukhuset - både på KSS i Skövde och på Mariestads sjukhus. Har fått god omvårdnad, god mat och trevligt bemötande, men det är ändå underbart att ha fått komma hem!

Belle blev utom sig av glädje när hon fick se mig. Hoppade och pussade mig som en tok varpå hon föll ihop och sov. Även katterna fick glädjefnatt. Här har kelats och pussats hela eftermiddagen och inte förrän nu i kväll lugnade de ner sig. Tänk att vara så efterlängtad!

Kicki kommer naturligtvis att få en tyngre arbetsbörda nu när hon måste serva mig med mat om dagarna och jag kommer ju inte att kunna hjälpa henne, men hon säger att hon är så glad att ha mig hemma så det besväret tar hon gärna - Gud välsigne henne!

Nu vill jag passa på att tacka alla för alla glada och uppmuntrande hälsningarna som kommit mig till del. TACK SÅ MYCKET! Ni kan inte ana vad detta har hjälpt mig när allt var så tungt och ovisst. Jag kan inte säga att jag mår bra, men det är i alla fall hyfsat nu.

torsdag 19 december 2013

Matte

Jag har fått tillstånd av Majsan att visa er lite bilder, som jag tog hos gammelmatte idag. Som några av er kanske vet (ni som har Facebook), har gammelmatte fått flytta från hjärtavdelningen på sjukhuset i Skövde till medicinavdelningen på sjukhuset i Mariestad - och det betyder att det blivit mycket närmare mellan oss, faktiskt bara halva sträckan! Så jag kan besöka henne oftare nu, vilket känns mycket bra.

Idag hade jag med mig min laptop (tidigare har hon haft sin egen, som är mycket äldre) som jag hade laddat med roliga spel. Så fort jag kan ordna det, skall jag också se till att hon kommer ut på nätet...

Gammelmatte har fått ett mycket fint egen-rum med avancerad hjärtsäng och alla bekvämligheter: TV, en radio med både CD- och kassettbandspelare, egen toalett m.m. Från sitt fönster kan hon se ut över de äldre delarna av Mariestad... åtminstone när det är ljust ute. Och vi gör vad vi kan för att få rummet trivsamt, eftersom hon kanske måste stanna där i hela fem veckor till.

På väggen mitt emot sängen hänger den här fina tavlan (förlåt att bilden är lite suddig):

Ni ser väl katten?

Och så här fint är det i hennes fönster (pojken på fotot heter Hampus och är hennes sonson):

Här sitter gammelmatte själv på sin sjuksäng och leker med min laptop - hon spelar sitt favoritspel "Spider Solitaire" (som hon är ruskigt duktig på):

På sin egen laptop (som i princip bara går att skriva på, inte spela spel) har hon förresten skrivit ett brev till er bloggbesökare, som jag skall lägga ut här så snart jag hinner.

onsdag 18 december 2013

Matte

Jag vet inte om ni har gjort samma reflektioner som jag, men det verkar ofta som om bra och dåliga saker liksom balanserar upp varandra i tillvaron...

Imma har nu varit död i 26 dagar, och på den tiden har Philemon utvecklats till en betydligt keligare, lugnare och mer "mammig" katt. Han har börjat spinna så det hörs! Och han "pratar" mer, är snällare mot Belle och t.o.m. inbjuder till lek lite då och då istället för att tassas, som han gjorde förut. Även husisarna är lugnare och slagsmålen betydligt färre mellan Philemon och Sixten... det är som om vi har uppnått någon form av balans i hela gruppen, eller hur jag skall uttrycka det.

Givetvis sörjer jag Imma oerhört mycket och gråter ofta efter henne... men jag kan inte låta bli att också känna värme över hur gosig Philemon blivit. Varje natt sover han på min arm under täcket i sängen. Och, som sagt, han spinner högt och tydligt - det gjorde han inte förut.

En annan tanke har slagit mig de senaste dagarna. Tänk om Imma egentligen ville tassa över Regnbågsbron för länge sedan, men stannade kvar för min skull? Och så kom Belle, och Imma såg att hon hade en potentiell arvtagare i henne - någon som skulle kunna bli den intima vän Imma alltid varit för mig men inte längre orkade vara. Vem vet, Imma och Belle kanske t.o.m. samtalade om det innan min lilla pälskade Imsing gav sig iväg... det är åtminstone trösterikt att tänka så, oavsett om det är sant eller inte.

fredag 13 december 2013

Jenny

Hm, vad ingår egentligen i en bolis' uppgifter? Vakta och jaga kriminella, det vet jag... men skall jag också hålla ordning på precis allt som sker i huset? För det övergår nog nästan min förmåga, ärligt jamat. Åtminstone sådana här dagar, när matte far som en virvelvind genom rummen! Hon kallar det att "städa", men jag tycker mest hon ställer till det... snart vet man ju inte var sakerna finns längre, och kul saker man haft att sysselsätta sig med hamnar plötsligt i lådor, kattonger och skåp. Vad skall det vara bra för? Det enda positiva är att hon berättade att när hon är klar i vårt vardagsrum, tänker hon ställa upp granen så att "grenarna får hänga ut sig" innan den kläs. Jippi! Vi får nämligen klättra i våran gran - matte säger att ett träd är ett träd, även om det är av plast och står inomhus. Och katter klättrar i träd. Bra, va'? Särskilt Majsan och Sixten älskar att klättra i julgranen, och jag tycker om att ligga under den och titta upp i allt det vackra som lyser och glänser och glittrar. Det hänger bara ofarliga saker i våran gran, förresten, så vi kan inte göra oss illa, om ni var oroliga för det.

Idag är det Lussekattsdagen, hörde jag. Vi har inte lussat särskilt för matte, för vi vet inte vad "lussa" betyder - men gosar gör vi förstås, och spinner i örat på henne, och är så där jamligt trevliga precis som vanligt. Imma inpräntade alltid i oss att klosterkattens allra främsta plikt är att hjälpa tvåbeningarna i huset att må bra, oavsett om det är mattarna eller andra som kommer hit. Så det har vi fått träna mycket på, och får jag jama det själv är jag alldeles väldigt bra på just gos, spinn och kurr... nosbuffar, pussar och kramar kan jag också på mina fyra tassar!

Nej, nu är det väl bäst att jag fortsätter att hålla koll på vad matte gör - puh, vad fick hon plötsligt all energi ifrån?!?

torsdag 12 december 2013

Philemon

Ooouuuooo, vad jau ÄLSKAR element! *suckar lyckligt* Varje daug när matte eldar i pannan, ligger jau vid elementet i vardagsrummet och gonar maj... skrivbourdet ståur så bra precis där, så jau kan ligga redigt bekvämt och bli varm i hela kroppen. Nu slipper jau ju osse den där tratten och matte sajer att såuren pau min rygg läker precis som di ska... livet är med andra jam gott just nu *spinner*.

onsdag 11 december 2013

Majsan

Idag har det sannerligen inte varit lätt att komma åt att tassa i bloggen... eller läsa andras bloggar, för den delen. Matte har nämligen firat sin födelsedag genom att inte göra sådant hon brukar - istället för att använda datorn, har hon lyssnat på radions nyheter och i övrigt haft tekniken avstängd, och de enda telefonsamtal hon har ägnat sig åt har varit dem med gammelmatte. Resten av dagen har hon mest suttit och läst, virkat, umgåtts med oss djur... jam, och så stack hon iväg ett par timmar med en kasse full med godsaker och en flaska "alkoholfritt bubbel", som hon kallade det, till gammelmatte. Efteråt berättade hon belåtet att gammelmatte och hon hade suttit i sjukrummet och ätit grön tårta och goda smörgåsar, druckit det där bubblet (och fått en läkare att öppna flaskan, för matte tordes inte!) och skrivit julkort tillsammans. Alla de där vanliga plikterna har hon struntat helt i idag (bortsett från våra sandlådor, förstås)... och vi har fått lika god mat som hon, och så har hon bjudit oss på räkor och tonfisk *slickar morrhåren*. Ärligt jamat tycker jag att matte kunde fylla år lite oftare, för det har varit riktigt trevligt!

Philemon hälsar att han gör sitt bästa för att ta över vissa av Immas specialuppgifter så att matte inte skall sakna henne alltför mycket. Han är visserligen fortfarande sjukskriven, men det finns saker vi klosterkatter behöver ta tass om även när vi är sjuka... som att se till att matte mår bra, till exempel.

I morgon har matte dock hotat med att städa i vår del av huset... hm, hoppas att det inte innebär att hon väcker snabeldraken!

tisdag 10 december 2013

Matte

Philemon är såååå lycklig att vara av med tratten... fast han tog sina trattbärande dagar (och nätter) som en riktig katt, lät sig inte nedslås utan fortsatte med sitt vanliga liv så gott han kunde. Vilket inkluderade att sova under mattes täcke, med huvudet på mattes ena arm. Han tar sina mediciner med samma tapperhet, kan jag berätta - och har nästan helt slutat nysa.

Igår tog Olle bort de två stygnen och drog ur dränaget ur såret på Philemons rygg. Det läker jättebra, har redan fina sårskorpor (det är ju två hål) och är helt rent från var. Nu ägnar han kvällarna åt att sitta vid det varma elementet i vardagsrummet och tvätta sig... fem dagar utan tvätt tar lite tid att ta igen, om man säger så.

Belle har sovit över hos kompisar natten till idag, eftersom jag ville tillbringa så mycket som möjligt av den här dagen hos mamma (gammelmatte) på sjukhuset. In i det sista var det osäkert, men i eftermiddags beslöt de sig för att ta riskerna med en operation - och fann en stor infarkt i hjärtat, som de har lagat med en lång stent. Redan när hon kom upp till rummet igen var hennes värden betydligt bättre, pulsen hade sjunkit från 127 till 70 och hon sa att hon mådde bra. Det är första gången på snart tre veckor som jag vågar känna mig optimistisk... och ännu bättre blev det när jag hämtade Belle, som hälsade mig med våldsam iver. Just nu är livet såååå bra!

lördag 7 december 2013

Majsan

Jag erkänner det utan omsvep... det är svårt att begripa de hundiska språken, trots att Belle påstår sig tala något som kallas voveranto och som skall kunna förstås över hela världen. Idag sa hon till exempel att en av våra gäster plötsligt hade dykt upp i Skövde, vid det där sjuka huset där gammelmatte bor just nu, och att hon hade gosat en lång stund med Belle i mattes bil. Jam menar, hur går det ihop? Den där gästen bor hos sina katter i Stockholm i vanliga fall - utom när hon bor hos oss. Vad skulle hon i Skövde att göra?

Hur som jam gjorde jag som Imma har instruerat mig och gick igenom bilderna i mattes kamera när hon kom hem från sitt besök hos gammelmatte idag. Där hittade jag den här bilden:

Jam, så här ser det tydligen ut på vägen till Skövde - vitt och otrevligt överallt *ryser*. Inte ett dugg bättre där än här hemma i trädgården, med andra jam. För ni kan tro att vi har blivit fullständigt omringade av det där vita nu och jag förstår absolut att Belle tycker att det är läskigt att gå ut i det. Matte har åtminstone stövlar på sig, men hunden skall klara promenaderna bartassad - är det rätt och riktigt, det? Nej, här får man nog ta i och hålla ett allvarsjam med matte, misstänker jag.

Hur gammelmatte mår fick jag nog inte riktigt klart för mig av mattes rapport. "Som vanligt" blev svaret från matte - men hallåjam, det är ju just för att det INTE är som vanligt med gammelmatte som hon måste bo i det sjuka huset, eller har jag missuppfattat något här? När allt är som vanligt är hon ju hemma hos oss! *skakar på huvudet*

Philemon mår i alla fall bättre, alltid något. Hans sår på ryggen har läkt jamarfint och han nyser inte längre, så medicinen fungerar tydligen som den skall. Nu är det bara lite mer än ett dygn kvar så skall han slippa både dränaget, stygnen och tratten... fast jag måste medge att han har varit lättare att tas med som trattförsedd, så jag vet inte om det inte vore bäst att låta honom behålla den...?

Lite suddigt, men man ser i alla fall hur det läker...

fredag 6 december 2013

Matte

Idag (läs: igår) har jag nog varit rätt trist för ungarna, eftersom jag större delen av dagen har suttit vid datorn och arbetat med årets julbrev. Varje år i december skriver jag ihop ett slags summering av det gångna året och mejlar till familj och vänner istället för att skicka julkort... det är en tradition jag startade när jag blev sjuk våren 2001, och den har blivit alltmer nödvändig för varje år som gått eftersom jag inte precis blivit friskare.

Om du är nyfiken på mitt julbrev, så hittar du det här.

Så kan jag berätta att Philemon är mycket tapper och bär sin plasttratt med klosterkattligt saktmod. Han äter och dricker bra, går på lådan (jag har gjort i ordning en som inte är täckt, så att han skall kunna röra sig rätt bra trots tratten) och sover om natten hos mig i sängen - ja, under täcket, tätt intill mig och gärna med huvudet på min arm. Han tar också sin medicin utan att knota, även om han naturligtvis inte tycker om det. Belle låter honom för det mesta vara i fred och kommer hon för nära hans sår på ryggen, backar han helt enkelt undan. Att tassas har han helt slutat med och jag misstänker att det hänger ihop med Immas "försvinnande" ur reviret... på något vis förstår han nog att han nu bara har Belle att ty sig till om han vill ha sällskap och värme. Bortsett från matte, förstås. Men hon har ju tyvärr blivit en rätt upptagen tråkmåns som inte alls ger honom den totala upp-märksamhet han förtjänar... något förresten även Belle beklagar sig över. Måtte gammel-matte snart få komma hem från sjukhuset! Vi saknar henne allihopa och ingenting är som det skall här hemma...

Philemon värmer sig ovanför kökselementet...

onsdag 4 december 2013

Matte - med varning för otäcka bilder!

Nu ÄR det verkligen synd om stackars Philemon! Idag fick vi se oss slagna i kampen mot den fula bulan på hans rygg, så jag ringde Olle och fick komma bara några timmar senare. Vad Philemon tyckte om saken tror jag inte att jag vill upprepa, för han hävde ur sig gräsansfulla eder hela vägen in till Mariestad. Väl inne hos Olle sa han dock inte så mycket - jo, han svor till när han fick narkossprutan, förstås, och sedan hoppade han ner på golvet och försökte med tilltagande vinglighet i benen ta sig mot dörren. Halvvägs blev han stående på krokiga ben och med nosen i golvet... då lyfte Olle upp honom på bordet igen och la honom platt på mage. Efter att ha kollat om jag "tillhörde den sortens mattar som dimper raklånga vid minsta lilla" och fått nekande svar tillät han mig att stanna kvar under operationen, och det tog inte lång stund innan bulan blivit betydligt mindre medan guckan inuti (blod och var) rann friskt utmed den sovande kattkroppen. När bulan var tömd sydde Olle fast ett dränage och så fick stackars Philemon en sådan där otrevlig tratt på huvudet... min försiktiga fråga om jag kunde använda den uppblåsbara kragen istället besvarades med ett bestämt "helst inte" och en vädjan om att "förhärda mig" under de fem dagar som dränaget skall sitta. Sist fick Philemon en uppvakningsspruta (som han av given anledning inte protesterade mot) och bäddades ner i transportkorgen igen.

På måndag tas dränaget bort, och sedan hoppas jag att vi skall kunna skippa tratten också - för mitt hjärta blöder verkligen för den här lille killen, som just nu vinglar omkring i här vardagsrummet och då och då klänger upp i min famn för att få tröst. Förhärda sig, var det... hm.

Och så var det bilderna. De som är känsliga, skall nog låta bli att titta på dem... men för er andra, visar jag hur dränaget ser ut och tröstar med att han "skall" se blodig ut - det är meningen att det som finns inuti bulan skall rinna ut istället för att ligga kvar under huden. Ja, det ser ruggigt ut, men allt är i sin ordning, det försäkrar jag.

Det här är själva dränaget, draget rakt genom bulan

Philemons vänstra sida...

... och hans högra sida