Matte

Jenny är tyvärr sämre igen... hon äter och dricker, men tynar ändå, och jag ser att hon är lite grand uttorkad. Som jag har skrivit förut, lyfter jag upp henne på diskbänken (för hon kan inte hoppa dit upp själv längre) så att hon får dricka rinnande vatten... men idag, när hon hoppar ner, vinglar hon och har svårt att hålla balansen. Lilla gumman... jag är så orolig att jag inte kan koppla av, utan kollar till henne i tid och otid trots att jag vet att jag stör henne. Just nu ligger hon i mammas rullstol här i vardagsrummet, för hon rör inte gärna på sig om hon inte måste. Och själv sitter jag och väntar på att Olle skall ringa - jag ringde honom för någon timme sedan och fick prata med hans assistent, som lovade se till att han ringer tillbaka så snart han får en ledig stund...

Uppdatering på kvällen:

Nu har jag pratat med Olle och han uttryckte rakt på sak att prognosen är dålig och att han misstänker att den där knölen i Jennys mage är en stor tumör. "Ett halmstrå är att vi opererar och ser efter om det går att göra något" tillade han och jag svarade att "då griper vi det halmstrået" varpå vi beslöt att jag skall lämna in Jenny på torsdag morgon kl. 09.00. Under förmiddagen kommer Olle sedan att öppna henne för att se hur hennes mage ser ut... och hittar han en stor tumör, syr han ihop henne igen och låter henne somna in för att hon skall slippa vidare lidande.

Ni kanske tycker att jag ger upp väl tidigt? Men jag förföljs fortfarande av smärtan och sorgen efter Rufus, som svalt ihjäl för att jag inte begrep hur sjuk han var (hans tarmar var sammanväxta) innan det var för sent... det misstaget vill jag absolut inte begå igen, och Jenny skall inte behöva lida som Rufus gjorde.

Orkar inte skriva mer just nu... gråter för mycket...