Matte

Jenny blir allt sämre och för att det inte skall komma som en chock om hon beslutar sig för att tassa över Regnbågsbron på torsdag förbereder gammelmatte och jag oss så gott vi kan på ett troligt farväl. Vi tycker att vi gör rätt som ställer allt på sin spets på torsdag - för som Jenny mår nu, kan det inte fortsätta. Givetvis ber vi för och hoppas av hela våra hjärtan att Olle skall hitta något som går att rätta till när han opererar henne! Men vi ser hur sjuk hon är, och om det handlar om cancer vet vi också hur plågsamt det är för henne eftersom vi upplevt hur många mänskliga släktingar och vänner tassat över bron p.g.a. just cancer.

Idag har vädret varit ljuvligt med solsken och +18, så jag bar ut Jenny i trädgården och lät henne göra som hon ville medan jag höll mig i närheten. Hon åt lite gräs, men så valde hon ut en bra plats i gräsmattan där solen sken som varmast och lade sig där. Jag la mig i närheten och då kröp hon fram till mig, buffade på mig, spann och jamade... kanske tar jag fel, men det kändes som om hon tackade mig för att jag tog ut henne till sol och gräs, till en luft full av dofter, fågelkvitter och allt det där som hon inte kan njuta av i kattgården längre. För sanningen är att jag inte vågar öppna till kattgården just nu, av rädsla att Jenny skall ta sig ut dit och ramla ner. Hon är extremt vinglig, går bara några få steg på egen tass och lutar sig helst mot väggen om hon måste stå upp... det enda positiva jag kan säga om hennes situation är att hon äter bra och är väldigt kelen - hennes kännetecken, för Jenny har från dag 1 varit vårt allra största gostroll! Det är en hjärtevärmande tröst i eländet, för jag vet ju att sjuka katter drar sig undan och jag vill ju få vara tillsammans med henne så länge jag får...

Kameran går varm, kan jag lugnt säga. Jag tar så många bilder jag kan, och det av två olika orsaker: dels för att ha minnen kvar och dels för att påminna mig själv om hur sjuk hon var när jag en tid efter hennes bortgång börjar tänka de där envisa tankarna att jag kunde ha gjort mer. De kommer, det vet jag, för så har det varit efter varje misse jag förlorat... jag kan aldrig göra mig fri från känslan att jag borde ha gjort mer för dem, borde ha begripit mer och agerat i tid. Det är så fruktansvärt svårt och smärtsamt att behöva erkänna för sig själv att man ibland är totalt maktlös!

Så innan jag visar bilderna, varnar jag er för att de visar hur hon mår just nu... orkar ni inte se det, ber jag er att inte titta.

Jenny på sin favoritplats i klätterställningen vid
fotänden av min säng (bilden tagen igår kväll)

Jenny äter frukost idag, medan Majsan vaktar
så att ingen försöker störa

Jenny sitter lutad mot frysen (bilden tagen
vid lunchtid idag)

Jenny äter gräs idag på eftermiddagen

Jenny gonar sig i solskenet idag på eftermiddagen

Min vackra pälskling Jenny i motljus