Majsan

Jahajam... då har man träffat Olle igen *suckar* och han ville förstås suga blod ur min tass, så trots att jag inte ens hunnit få pälsen att växa ut där han rakade mig på tassen senast envisades han med att raka mig på samma ställe igen! Hur skall en dam få tid att sköta sin skönhetsvård när han håller på på det där viset hela tiden?!? Men jam kände mig minsjam manad att jama vad jam tyckte, och kan ni tänka - då skrattade karl'n och påstod att det "osade svavel" i rummet *fnyser*. Jam, okej, jam använde väl lite starka ord, det erkänner jam... särskilt när han stack mig, för det gjorde faktiskt ont! Men sedan blev det bättre, och egentligen är han en snäll tvåbening... och att han vägde mig tog jam inte illa upp av, för jam har faktiskt gått ner tre hekto och känner mig så fin, så fin. Att det sedan visade sig att mina värden hade förbättrats igen var väl bra nyheter? De sjunker sakta men säkert ner till normala nuffror igen, och snart tror jam att min bukspottskörtel mår bra. Fast det här specialfodret får jam nog fortsätta med resten av livet, och det gillar jam för det är sååå gott!

Jam, jam vet att bilden är gammal... men min skönhet består!

PS. Matte och jam fick Jenny med oss hem från veterinärstationen... nu ligger hennes aska i en liten låda, och matte har ställt henne i vitrinskåpet till hon kan bli begravd där deras aska som tassat före henne över Regnbågsbron vilar. Vi klosterkatter har ju en alldeles egen familjegrav. DS.