Matte

Jag har varit bortrest p.g.a. kyrkliga ärenden och kommer hem till en familj som försöker foga sig i att Jenny är borta. Katterna är ännu gosigare än vanligt och söker sig oftare till oss, men de går också omkring lite vilset i rummen och jamar... jag antar att de letar efter Jenny, och det är hjärtslitande att se och höra dem. Särskilt Rafael går och jamar lite varstans i huset, och sedan kommer han till mig och låter så ynklig. Killarna slåss inte heller lika ofta (de slåss ju så klart bara på skoj, men just nu verkar det inte locka med tuffa lekar) utan går undan för varandra. Detta förvånar mig faktiskt lite, för jag var beredd på gruff i gruppen nu när en medlem försvunnit och de måste omgruppera sig - göra upp ett slags ny rangordning, eller hur jag skall uttrycka det. Men det kanske är så nytt, de kanske inte har förstått ännu att Jenny aldrig kommer tillbaka?

För gammelmatte och mig går sorgen i vågor. Jag tror att det hjälper oss båda väldigt mycket att vi vet att vi gjorde rätt och att vi inte kunde ha räddat Jenny oavsett vad... det stöder åtminstone mig och skyddar lite grand från de där tankarna om att man "borde ha..." som jag befarade att jag skulle uppleva... men det kan ju vara så att det är för tidigt även för mig.

Trots vår egen sorg går våra tankar, hjärtan och böner också till Tanja, Wikkis På Landet-kompis, som tyvärr också fått en fatal diagnos och nu lever på lånad tid. Eftersom vi precis gått igenom detta själva, vet vi med extra intensitet hur Tanjas människor mår just nu och hur de sörjer i förväg att de håller på att mista en familjemedlem, försöker göra hennes sista tid så underbar som möjligt och acceptera det oundvikliga. Smärtan och sorgen kommer man inte undan, det är priset vi betalar för nåden att få leva med dessa underbara djur...