Matte

När en gruppmedlem försvinner river det upp allt tryggt och säkert för de kvarvarande medlemmarna. För länge sedan gjorde alla upp om vem som bestämmer, när och var - de har skapat en inre karta som vägleder dem till sov- och matplatser, gömställen och annat som katter behöver så att konflikter inte uppstår. På en begränsad yta, som i ett hem, skapas reviren inte bara i platser utan även i tidpunkter - en katt kan vara bossen över just den liggplatsen på förmiddagen, medan en annan äger den vid en annan tid o.s.v. Och när så plötsligt en i gruppen försvinner, måste allt det där arbetet göras om och en ny inre karta ritas upp.

De första dagarna efter Jennys död var det rätt lugnt i vår kattgrupp... nästan lite för lugnt, tyckte vi, eftersom vi känner till det jag beskrev ovan. Men sedan började vi märka oron i luften - katterna började "tassas" varje gång de möttes, det västes och morrades lite varstans i huset. De började också undvika varandra, satt och spanade på varandra från olika ställen, smågruffades vid matskålarna men kröp också ihop tätare tillsammans när de skulle sova. Och vem är värst? Majsan. Hennes värld har uppenbarligen skakats i sina grundvalar av Jennys bortgång och nu pendlar hon mellan att tassas med de andra katterna eller vara klistrad på ömsom mig, ömsom gammelmatte. Hon är otroligt kelsjuk, mycket mer än någonsin förut - och hon har ändå alltid varit en gosig katt! - och befinner sig praktiskt taget hela tiden framför någon av oss, tätt intill, spinnande och kurrande och oroligt strykande sig mot oss.

Den här oron kommer att gå över. Allt vi behöver göra är att vara lugna och trygga, alltid ta emot katterna när de söker sig till oss, odramatiskt bryta gruffen genom att gå emellan utan åthävor eller höjda röster... och vänta ut alltihop. Det enda som är ledsamt är att det här kommer att behöva gås igenom en gång till när vi flyttar...