Klosterkatterna

Robin kommer in i sovrummet, där Rafael ligger och tvättar sig efter att just ha ätit en stor portion Recovery.
 - Varför får du så mycket blötmat?
 - Spelar det någon roll för dig? undrar Rafael stillsamt. Du äter ju nästan aldrig något annat än torrisar - inte ens godis. Men visst, orsaken är att matte äntligen har upptäckt att jam inte har några tänder att tugga torrisar med. Tvåbeningar är verkligen dåliga på att kommunicera, tycker du inte? Här har jam magrat alldeles förfärligt för att hon inte insåg att jag inte kan äta torrisar längre...
   Robin suckar.
 - Det är inte bara matte som inte kan kommunicera, konstaterar han smått irriterad. Vet du, Jessie har aldrig hört talas om Skaparkatten! Jam höll på att trilla av klätterträdet när hon sa det.
   Hans vän sträcker lojt på sig.
 - Du vet ju att de kommer från Kina, både Jessie och Olaf. Kanske är de inte alls kattoliker som vi utan zenkatter eller något. Och zenkatter har inga gudar, inte ens Skaparkatten.
 - Zenkatter?!? Robin spärrar upp ögonen. Vad är det?!?
 - Jam vet inte så noga, men matte håller visst på att läsa in sig på området, funderar Rafael. Det är något med livets hjul och att bli så tom på dumma önskemål att man inte längre behöver något annat än det man får. Och att man skall vara snäll, för annars kommer det någon som kallas Karma och biter en i svansen.
 - I svansen?!? Robin ser förskräckt ut och måste kolla var han har sin svans. Å fy, så otäckt! Vår Skaparkatt bits minsann aldrig!
 - Å jo, gammelkatten nickar bistert. Det kan Den säkert göra om man är dum. Men jam tror att du och jam är ganska snälla katter i Skaparkattens ögon.
   Precis då kommer Jessie intassande i sovrummet och tar sikte på kudden i fönstret.
  - Ursäkta, är det där stället ledigt?
   Robin hade egentligen fler frågor, men törs inte nu när damen ifråga är i samma rum.