Robin söker upp Rafael, som krupit in i sin favoritkartong (som står på ända på golvet i sovrummet) för att sköta sin päls.
- Har det gått två veckor snart? undrar lillkillen nyfiket.
- Två veckor? Rafael slutar slicka sin päls och ser förvånad upp.
- Ja, Olaf och Jessie skulle stanna hos oss i två veckor. Hur lång tid är det kvar innan de måste åka?
Rafael skakar på huvudet.
- Men lille vän, nu har du inte lyssnat igen! De där två veckorna var slut för länge sedan, men matte berättade att Olafs och Jessies matte bett oss fortsätta ta hand om dem i många veckor till. Ett halvår, rentav. Hur så?
Robin skiner upp.
- Å! Då stannar de över jul?!? Så kul! Jam skall lära dem att klättra i granen - de har aldrig sett en julgran annat än på TV förut, berättade Olaf för mig.
Så ser han ledsen ut igen.
- Men du mår inte bra, och det oroar mig. Du tänker väl inte lämna mig ensam här? Jam menar, Olaf och Jessie skall ju åka hem till sitt förr eller senare... och då blir det bara vi kvar här, du och jag - ja, och så min hundmamma förstås.
Rafael skakar långsamt på huvudet.
- Om Skaparkatten kallar på mig, måste jag tassa iväg, suckar han. Det vet både du och jag. Vi bestämmer inte sådant själva. Och nej, jam mår inte bra. Hur mycket jam än äter så blir jam liksom aldrig mätt... matte tror att jam har fel på njurarna, precis som gammelmatte hade. Själv vet jam inte ens var njurarna sitter! Men jam vet att jam är väldigt trött, om det nu räknas som ett symptom.
- Det syns på matte att hon är jamarorolig för dig, konstaterar Robin och hänger med huvudet. Hon går i kylskåpet stup i kvarten, och vi tror allihop att det är middagsdags men så är det bara du som får mat. Dessutom har jam sett att hon häller vatten i din blötmat! Är det för att du inte har några tänder?
Rafael nickar.
- Ja, det är för att jag skall få i mig så mycket som möjligt utan att behöva tugga. Jam är ledsen att ni känner er lurade varje gång hon gör så där... men jam är tacksam, för min hunger är så stor. Ändå går jam inte upp i vikt! Du kanske inte ser det för all min päls, men jam är alldeles knotig och mager... det är det som skrämmer matte.
- Du kanske skulle träffa Olle? föreslår Robin fundersamt. Han brukar ju hjälpa oss när vi inte mår bra.
- Matte törs inte... hon tror att Olle kommer att säga åt henne att låta avliva mig.
- Avliva? Vad betyder det?
- Döda, fast på ett snällt sätt. Skicka mig över Regnbågsbron.
Robin spärrar upp ögonen, och de blir alldeles blanka.
- Nej! Inte det! Du får inte gå ifrån mig snälla, snälla Rafael, gå inte ifrån mig!
Rafael suckar djupt och lägger sin panna mot lilllkillens panna. De sitter så en stund, huvud mot huvud, och är alldeles tysta. Sedan hör de Olaf ropa från hallen:
- Robin! Skall vi leka jakt? Du får vara hare!
<3 Åh Rafael vad vi önskar att du får må bra och gå upp i vikt och få fortsätta ha det bra hos matte och Robin.
SvaraRaderaNosbuffar