Klosterkatterna

Jessie och Olaf ligger utslagna av trötthet i hallen. Deras små huvuden snurrar av allt de varit med om denna konstiga dag.
   - Jam undrar om den här matten är unik eller om det finns fler som är lika konstiga? jamar Olaf och blundar för att slippa vimla med ögonen.
   - Där jamar du ett sant ord, instämmer hans mamma utmattad. Och så mycket folk som springer här hela tiden! Först en och sedan två och sedan en till. Hur många tvåbeningar känner hon egentligen? Fast Robin hade ju skoj...
   Olaf öppnar ögonen och tittar på sin mamma.
   - Det hade du också! retas han fnissande. Jam såg nog hur du kravlade omkring bland glitter-girlangerna! Du gillar glitter, va'?
   - Käre son, Jessie försöker låta vuxen. Jam är fortfarande en ung katta i mina bästa år och har inget emot lite festligheter emellanåt. Vad tror du om mig? Att jag är lastgammal bara för att jag är mamma? Jam är faktiskt bara tre år!
   - Jam, jam, Olaf fortsätter att fnissa. Kul var det i alla fall! Inte visste jam att tvåbeningar hade konstgjorda träd inomhus på vintern... och hängde en massa blänkande, färggranna saker i dem! De måste sakna naturen väldigt mycket. Antar att det där att klä trädet handlar om ett slags vördande av någon trädgud? Ett slags Skapargranen eller så.
   Rafael, som ligger i närheten, börjar också att fnissa.
   - Skapargranen! utbrister han. Den var bra! Undrar om matte hörde det där?