Klosterkatterna

Det trampas nervöst bland klosterkatterna, där de står uppradade vid brofästet på andra sidan Regnbågen. Gammelmatte klappar dem lugnande, och svarar med sin trygga, kärleksfulla röst på deras oroliga frågvishet. Det är framför allt Assar som inte kan hålla sig i skinnet i denna spinnande stund. "Är det säkert att han kommer? Alldeles säkert? Hur fick du veta att han är på väg hit?" Gammelmatte berättar om änglarna som besökte henne alldeles innan hon samlade ihop katterna och tog dem med sig fram till brofästet. Imma begrundar situationen länge, men sedan kan inte heller hon hålla tyst: "Tänk, att lillkillen är på väg... det skall bli jamargosigt att träffa honom igen. Mitt hjärta blödde för er småttingar när ni kom från djurhemmet, skall ni veta... så små och rädda, alldeles bleka om nosarna. Minns ni att ni förskansade er i övervåningen och bara kom nerför trappan på nätterna?" Aragorn och Rufus tittar nyfiket på henne. "Hur ser han ut?" undrar lille långnosen. "Är han större än jam?" Imma nickar. "Jam, han är större... han är huskatt, vet du, och mer bastant skapad än oss rexar. Men han är jamarsnäll och älskar alla".

Så skymtar någonting till uppe på bron... och jam, där kommer han faktiskt. Den svartvita pälsen skimrar, de gröna ögonen lyser och stegen är allt snabbare ju närmare brofästet han är. Assar fullständigt exploderar av lycka: "Brorsan!" Då börjar Sixten att springa, och Assar springer han också, rakt emot den svartvita katten på bron. Deras tassar lämnar underlaget utan att de tänker på det, och när de möts svävar de bägge fritt i luften.

Det tar en stund innan resten av klostergänget får en möjlighet att hälsa Sixten välkommen, men så småningom står han omringad av jamande katter som slickar hans päls, buffar hans huvud och har så många frågor att de riktigt bubblar ur dem. Först känner sig Sixten yr av all uppmärksamhet - det är så nytt för honom att vara den som står i centrum - men så samlar han sig och höjer blicken. "Hej igen, gammelmatte" jamar han mjukt. "Mår du äntligen bra nu?" Gammelmatte nickar med ögonen fulla av tårar. "Ja, min älskade pojke" säger hon och lyfter upp sin lille frack-kille i famnen. "Nu mår jag jamarbra igen".

Sixten lägger sitt huvud mot hennes axel och spinner, spinner, spinner allt hans lilla kropp förmår. Så viskar han i gammelmattes öra: "Matte blir väl omtasstagen av de andra, så var inte orolig för henne. Rafael, Robin och Philemon tar väl tass om henne och sover hos henne på nätterna allihopa. Och så Belle, förstås. Vet du, för att vara en skällis är hon riktigt bra - nästan som en katt!" Han tystnar, men kan sedan inte hålla inne sin fråga: "Kommer skällisarna också hit?" Gammelmatte ler över hela ansiktet. "Älskade Sixten, ALLA kommer hit när deras tid är inne". Då suckar han djupt och lägger huvudet tillrätta mot hennes axel igen. "Då är allting bra" viskar han. "Då ses vi alla här igen en dag".

Och klostergänget vänder sig bort från bron för att presentera Sixten för alla vännerna de lärt känna sedan de själva gjorde den där speciella vandringen. Han har nästan glömt hur sjuk han var för en liten stund sedan, precis innan han satte framtassen mot bron... allt som dröjer sig kvar är fukten i hans päls efter mattes tårar. De glittrar som dyrbara diamanter, det pris matte betalade för all kärlek de delat under nio år...

Sixten 2008 - 2018

Dödsorsak: lymfom