Matte

Kära vänner,

Idag är det absolut inte läge att skoja, inte ens att lägga orden i munnen på någon av klosterkatterna. Ända sedan de första klosterkatterna - Aragorn och Imma - började blogga för många, många år sedan, har det funnits en abbemissa i gruppen. En klok, lite äldre honkatt som höll ordning på de andra och som var taleskatt för dem allihopa. Nu står vi inför att denna fina tradition bryts... för inom några dagar kommer vi att mista vår abbemissa Majsan, och sedan finns det bara killar kvar. Rafael, Sixten, Philemon och Robin blir ensamma kvar att ta tass om sig själva, oss mattar och bolishunden Belle.

Vi har skrivit om Majsans allt sämre hälsa flera gånger förut, och redan i somras trodde vi att våra vägar snart skulle skiljas. Nu fick vi, tack och lov, ett drygt halvår till tillsammans... ett värdefullt halvår som vi har försökt fylla till brädden och däröver med gos, lek, kärlek och samhörighet. Vi är tacksamma för den tiden - men tyvärr håller sanden på att rinna ut för oss.

Majsan har stadigt blivit sämre. Hennes mage slutade tåla fisk och skaldjur, fett, socker... och även när vi lyckades komponera bästa möjliga diet fortsatte hon att kräkas upp halvsmält mat då och då, ofta rätt snart efter måltiden. Hennes aptit förblev god, men vad hjälpte det när viktkurvan tydligt talade om att hon inte fick i sig tillräckligt med näring? Samtidigt blev hon "grinig" och började gruffas med de andra katterna, tassade till den som kom i närheten, gick undan och ville vara ifred. Vid det här laget umgås hon inte med katterna alls och sällan med oss... det händer att hon kommer upp i ens knä och vill gosa, men det varar aldrig länge och snart har hon dragit sig tillbaka till någon av alla sina "gömställen" i mammas sovrum, under skohyllan ute i hallen, under sidobordet här inne i vardagsrummet... ja, ni förstår, någonstans där hon varken syns eller märks om man inte direkt letar efter henne. Ofta sitter hon och halv- eller helsover vid vattenskålen i köket. Överhuvudtaget sover hon mycket mer än de andra katterna, och man hör på henne att andningen är tung. Majsan har alltid snarkat, men inte så här mycket och så kämpigt. Hon fastnar också i ett slags inverterade nysattacker som kan vara i åtskilliga minuter - ungefär som om hon försökte nysa ut något ur nosen som sitter betydligt längre in. Någon har föreslagit att hon kanske har tumörer i lungorna, och så kan det ju faktiskt vara - hon är inte röntgad, så vi vet inte. Allt vi har kollat är att nos, mun och hals är okej...

För att göra en lång historia åtminstone en liten smula kortare, bad mamma mig idag att Majsan skall slippa den stress det innebär att flytta. Jag har inte velat tänka så, inte velat hamna i läget att någon enda person fick för sig att vi låter Majsan dö för att vi flyttar... många har ju ifrågasatt om vi verkligen skall ha fem katter och en hund i en lägenhet på tre rum, även om sanna kattvänner tycker det är helt okej så länge djuren är tillförsäkrade en god livskvalitet. Och lagen säger att vi får ha upp till nio katter i bostaden så länge de inte utgör en sanitär olägenhet. Men ändå... frågan har "legat och skavt" i samtal med vissa människor... och därför har jag varit extra motsträvig. Mina katter skall aldrig behöva definieras som besvärliga eller problematiska. De skall accepteras precis som de är, vara älskade som de går och står.

Men visst förstår jag att mamma har rätt. Att Majsan nu, när hon kräks efter praktiskt taget varenda måltid och blir alltmer "asocial", förmodligen inte skulle orka med den påfrestning flytten innebär för henne. Hon har bott i det här huset sedan hon blev klosterkatt i februari 2010 och kanske är det mest humant att låta henne få sluta medan vi fortfarande bor här? Och innan stressen pressar hennes kropp ännu mer. Mamma och jag vände och vred på situationen en lång stund, och sedan ringde mamma till blogghjälpen för att höra hennes åsikt. Det var blogghjälpen som förde oss samman med Jenny och Majsan, och vi har alltid upplevt det lite grand som om de två kattflickorna har tillhört både oss och henne. Det har känts viktigt för oss att alltid involvera blogghjälpen i vad som rört både Jenny och Majsan under åren som gått - inte av plikt, utan för att vi vet hur mycket hon älskat tjejerna ända sedan de blev bloggkatter på Södertälje katthem för många år sedan och fortsatt att engagera sig i dem. Vi involverade henne i Jennys öde, även om vi givetvis bar ansvaret själva... och idag gjorde vi samma sak angående Majsan. Stödet från blogghjälpen känns viktigt - och vi är överens alla tre om att det är dags nu. Majsan skall få göra resan över Regnbågsbron innan vi flyttar.

Ja, nu vet ni hur det ligger till. Och vi vill att det sker innan helgen, om möjligt, så att vi får tid att ta avsked men inte drar ut på det.