Sixten

Nej, nej och åter NEJ - vi har INTE slutat blogga! Det är bara vår hopplösa matte som inte startar datorn åt oss... och de få gånger hon gör det, sitter hon själv där och blockerar så att vi inte kommer åt den *suckar djupt*. Det är mycket man får stå ut med som katt i det här hushållet, det vill jam bara jama! Och nu har vi bott i den här lägenheten i kattiljoner dagar (tre veckor, säger matte, men vad vet hon?) utan att få berätta för er hur vi har det. För att inte jama hur det var att flytta hit!

Flyttdagen var FASANSFULL, om ni frågar mig! *ryser ända ut i morrhårsspetsarna* Mattarna var lömskare än vanligt... gammelmatte åkte till sitt "dagis" som hon brukar varje onsdag, så ingen av oss miss-tänkte att det skulle bli fulljamligt outhärdligt i huset strax efteråt... och matte satt i godan ro och åt frukost i soffan, precis som hon brukar göra... eh, vad tassar jag?!? Hon brukar definitivt inte ens vara uppe ur sängen så tidigt... *slår tassen för pannan* Hur kunde jam missa det tecknet?!? *suckar djupt* Men inte trodde jam att hon skulle resa sig ur soffan alldeles efter den där snabba frukosten och släppa in en massa främmande tvåbeningar i huset! Och inte nog med att de var främmande - de började bära iväg på våra - jam underjamar VÅRA - möbler! Soffan, bordet, sängarna, bokhyllorna och en massa andra saker bara försvann ur huset, medan vi katter försökte hålla oss undan ovanför trappan till övervåningen för att inte bli kattnappade, vi också. Så småningom försvann även matte, och vi blev alldeles ensamma kvar i huset medan hon och Belle bara stack iväg utan ett pip... eh, inte för att de brukar pipa, men ni begriper hur jam jamar, eller hur?

Ett tag var det faktiskt riktigt lugnt efter den pärsen, och vi började så smått att vandra omkring i röran för att försöka förstå vad som hade hänt... och just då, när man hade klorna inne och inte miss-tänkte någonting, kom matte tillbaka utan Belle. Hon ropade på oss, medan hon plockade fram transportkorgarna - inte bara en, inte två, utan ALLA FYRA! Då drog jam, snabbare än en hunds middagsmat försvinner ur skålen. Rafael var den som åkte fast först och jam hörde minsjam hur han ropade på hjälp när matte stoppade in honom i en av korgarna. Sedan tvingade matte in Robin i en och Philemon i en, så nog begrep jam vad som väntade mig. Alltså gömde jam mig så bra jam kunde i röran, och jam måste erkänna att jam trodde att jam gjort ett bra jobb för det stod bråte och skräp precis överallt. En perfekt miljö att gömma sig i, alltså. TRODDE JAM! Men när matte hade burit ut de andra i brummisen, kom hon in igen och nu hade hon en handduk med sig. En handduk - jam, så eländigt elak var hon! Och med den jagade hon mig från rum till rum till hon hade trängt in mig i ett hörn där det inte längre fanns någonstans att rymma eller gömma sig. Jam var VETTSKRÄMD! Och så slängde hon den där förjamliga handduken över mig, fångade in mig och helt enkelt HÄLLDE ner mig i en transportkorg som stod på högkant. FÅR MAN GÖRA SÅ MOT EN LITEN RÄDD KATT, JAM BARA FRÅGAR?!? Och så blev även jam utburen till brummisen.

Resor är alltid läskiga, men ännu läskigare var det att komma fram... för matte bar in oss två och två i ett alldeles främmande hus, där hon ställde ner oss på golvet i en alldeles främmande hall, och först när vi var uppradade alla fyra öppnade hon korgdörrarna. Och så gick hon in i ett alldeles främmande vardagsrum, där gammelmatte och Belle satt i VÅR SOFFA och väntade. Kan ni tänka er - ALLA VÅRA MÖBLER fanns i den där främmande lägenheten! *stora ögon* Det var DIT främlingarna hade tagit alltihop och ställt upp på nya ställen i nya rum som vi aldrig hade varit i förut. Jam gjorde det enda vettiga och slank in under soffan... och där stannade jam så länge och gömde mig så bra att matte trodde att jam hade rymt ut ur det främmande huset. Hon hittade mig inte förrän på eftermiddagen dagen efter, och då bara för att Belle, den svikaren, avslöjade mitt gömställe. Jam visste väl att jam inte kunde lita på en skällis! *fnyser*

Nåjam, nu har vi varit här länge och det har faktiskt visat sig vara rätt okej. Vi har inte lika många rum att röra oss i, men alla våra saker är här och det doftar precis som det skall överallt... och vet ni, det finns ganska mycket att titta på utanför fönstren. Dessutom har matte berättat att vi skall få en ny kattgård, som dessutom blir större än den vi hade förut! Men först måste det bli vår så att man kan vara ute och snickra utan att frysa fingrarna av sig, säger hon.

Så jam antar att jam har förlåtit henne för övergreppet i huset... tror jam...

En annan dag skall jam berätta för er hur det är här i den nya bostaden. Men nu måste jam vila tassarna efter det här långa blogginlägget.

Å, jamvisstjam - å alla oss klosterkatters vägnar TACKAR JAM MIMMI HITTEKATT SÅ JAMARMYCKET för alla leksakerna vi fick häromdagen! En hel stor kartong full med spinnande saker fick vi, och vi har haft JAMARSKOJIGT med dem sedan dess! Du är verkligen en hederskisse, Mimmi! *kurrar*