Klosterkatterna

  - Jahajam, då har man "firat jul" då, konstaterar Olaf. Och det var ju trevligt... särskilt den goda maten.
   - Och julklapparna! utbrister Jessie nöjt. Både glittertussar och pinglande bollar, papper och snören, kattonger och jam vet inte vad! Det var länge sedan jam hade så roligt!
   Olaf nickar instämmande.
   - Men den där Skaparkatten såg jag inte röken av. Gjorde du?
   - Nej, Jessie skakar på morrisarna. Fast jag tittade inte så noga. Det var så mycket folk i rummet som det var, och allt som hände gjorde mig snurrig i skallen. Någon främmande katt såg jag inte till,  hur som jam.
   Robin, som jagat en myntakudde över golvet strax intill stannar upp med tassen höjd till slag - mot kudden, alltså, inte gästerna.
   - Det beror på att Skaparkatten bara syns när den vill det, svarar han utan att vara tillfrågad. Hur gick jakten, förresten? Jam hade lite bråttom, så jam såg inte hur den slutade.
   - Vilken jakt? Olaf låter förvånad.
   - Jessie jagade ju djur på TV:n igår - såg du inte det?
   Jessie suckar.
   - Inget vidare, konstaterar hon. Jam tror att de smet in bakom TV:n någonstans, men när jam tittade efter hade de hunnit gömma sig.
   Precis då kommer Rafael lunkande från köket.
   - Jam vet inte om det intresserar herrskapet, jamar han stillsamt, men jam råkade höra matte säga att er husse kommer på besök i morgon.
   Olaf och Jessie tvärvänder och stirrar på honom.
   - Vår husse?!?
   - Jam, er husse. Han vill hälsa på för att se hur ni har det. Matte berättade det alldeles nyss.
   - Å, Robins ögon blir stora. Är det därför matte diskar för hand idag?
   Rafael fnissar så morrhåren vippar.
   - Nej, dummer, det gör hon för att de där sakerna inte får plats i diskmaskinen. Och en del är ömtåliga... du vet, sådant hon bara använder när det skall vara riktigt fint. De sakerna vill hon diska för hand så att de inte går sönder.
   Olaf viftar avvärjande med tassen.
   - Byt inte jamtalsämne nu! gruffar han. Vi jamade om husse!

Klosterkatterna

   - Jam blir galen! Dofter överallt, alla lika goda! Olaf ser stressad ut där han sitter i hallen. Och när jam försökte komma närmare, stötte jam ner den där vattenkokaren så att matte fick svabba hela köksgolvet. Det var ju inte meningen... jam menar, ingen katt vill väl bli blöt om tassarna?!?
   Robin fnissar.
   - Tvåbeningarna har stekt köttbullar hela kvällen, konstaterar han. Visst doftar det underbart? Men var inte orolig, på julafton får vi allihop varsin jultallrik full med godsaker - även köttbullar.
   - Menar du det? Olaf stirrar på honom.
   - Jamjamen, varenda jul ger matte oss varsin jultallrik med allt möjligt gottigt på. Det är tradition. Så du behöver inte vara orolig att du missat något smaskens. Korv, julskinka, rullsylta - fast matte sköljer bort kryddorna - och köttbullar. Ost också! Och risgrynsgröt med mjölk... Robin slickar sig om morrhåren.
   Olaf ser mållös på honom.
   - Men varför bjuder hon på sådana godsaker?
   - För Skaparkattens skull, förstås, Robin ser nöjd ut. Det begriper du väl att det bästa sättet att fira Skaparkatten på är att äta en massa gott kött?!? Och annat som passar bra i kattmagar... kurr!
   - Nu pratar du om Skaparkatten igen, Jessie sticker fram huvudet bakom sin son. Är det Den som ger matte alla de där sakerna också? Jam menar, som hon serverar oss?
   - Jamvisst! Varifrån skulle hon annars få så mycket härligt?!? Klart det är Skaparkatten som ser till att vi får allt det där underbara!
   Rafael ligger i närheten och myser utan att lägga sig i jamtalet. Han har magen full av köttfärs som matte smusslat till honom när de andra inte varit i närheten och kan till och med glömma bort värken i lederna för en liten stund. Dessutom ligger han med ryggen mot elementet, känner sig varm och mjuk och tycker att livet just nu är ganska trivsamt. Det är roligt att se hur bra Robin kommer överens med gästkatterna, för det gör hans beslut mindre svårt att ta... tiden rinner sakta ut, och Rafael vet att Skaparkatten snart kommer att kalla på honom. Kanske skall han stanna över helgerna i alla fall, kanske tassar han iväg lite tidigare... han har inte bestämt sig än, och inte hunnit jamtala om tidpunkten med Skaparkatten. En sak vet han dock: att det skall bli fankattiskt att få träffa gammelmatte igen. Henne saknar han väldigt mycket... matte är snäll och bra, men som gammelmatte är hon inte.

Klosterkatterna

Jessie och Olaf ligger utslagna av trötthet i hallen. Deras små huvuden snurrar av allt de varit med om denna konstiga dag.
   - Jam undrar om den här matten är unik eller om det finns fler som är lika konstiga? jamar Olaf och blundar för att slippa vimla med ögonen.
   - Där jamar du ett sant ord, instämmer hans mamma utmattad. Och så mycket folk som springer här hela tiden! Först en och sedan två och sedan en till. Hur många tvåbeningar känner hon egentligen? Fast Robin hade ju skoj...
   Olaf öppnar ögonen och tittar på sin mamma.
   - Det hade du också! retas han fnissande. Jam såg nog hur du kravlade omkring bland glitter-girlangerna! Du gillar glitter, va'?
   - Käre son, Jessie försöker låta vuxen. Jam är fortfarande en ung katta i mina bästa år och har inget emot lite festligheter emellanåt. Vad tror du om mig? Att jag är lastgammal bara för att jag är mamma? Jam är faktiskt bara tre år!
   - Jam, jam, Olaf fortsätter att fnissa. Kul var det i alla fall! Inte visste jam att tvåbeningar hade konstgjorda träd inomhus på vintern... och hängde en massa blänkande, färggranna saker i dem! De måste sakna naturen väldigt mycket. Antar att det där att klä trädet handlar om ett slags vördande av någon trädgud? Ett slags Skapargranen eller så.
   Rafael, som ligger i närheten, börjar också att fnissa.
   - Skapargranen! utbrister han. Den var bra! Undrar om matte hörde det där?

Klosterkatterna

Jessie sitter i klätterställningen och betraktar den orange pappstjärnan med förundran. Under ställningen ligger Rafael på sin kudde och vilar, mätt efter att ha fått både blötmat och grädde till middag. Han kikar nyfiken upp mot damen lite högre upp i ställningen.

   - Vad funderar du på?

   Jessie ser lite generad ut.

   - Olaf berättade för mig att Robin jamat om stjärnan igår, säger hon sedan dröjande. Och att Skaparkatten tände en stjärna på himlen för kattiljoner år sedan för att berätta att den tänkte låta sig födas som vanlig katt. Men varför en stjärna? Varför mejlade eller sms:ade den inte bara dem som var intresserade?

   Rafael ser förvånad ut.

   - För kattiljoner år sedan fanns det varken telefoner eller datorer, jamar han sedan och anstränger sig för att inte låta mästrande. Det enda sättet Skaparkatten kunde nå ut med sitt budskap till hela världen samtidigt var att tända en väldigt speciell stjärna, så att alla kunde se den och förstå att något mycket speciellt var på gång.

   - Å, Jessie rodnar om morrhåren. Var det sååå länge sedan? Förlåt, jam är bara några år gammal och vet inte hur världen såg ut förr i tiden.

   - Jam fanns inte heller då, lugnar henne Rafael. Det gjorde ingen av oss. I de flesta länder på jorden bodde inte ens katterna tillsammans med människor... vår art höll sig bara i närheten och jagade möss, råttor och andra små djur som drogs till de tvåbentas hus och gårdar. Människan hade nytta av oss, men de hade ännu inte förstått att vi behövde dem lika mycket som de behövde oss. Kanske var det därför Skaparkatten ville födas som vanlig katt... för att lära människorna det?

   Jessie sänker huvudet.

   - Fråga inte mig, viskar hon ödmjukt. Jam begriper inte mycket av det där. Vår husse pratade inte om sådana saker med oss... han berättade om helt andra saker, moderna saker. Inte om vad som händer för kattiljoner år sedan.

   Rafael ler mot henne.

   - Jam visste inte heller någonting förrän jam blev klosterkatt. Det är matte som har berättat om Skaparkatten, och jam tycker om tanken på att det finns en stor, väldigt klok och mäktig katt som håller sin tass över oss. Det är liksjam tryggt att någon som är mäktigare och äldre än alla andra i hela världen vakar över en... det förklarar varför jam överlevde allt det svåra jam var med om som hemlös.

   - Å! Jessies ögon blir stora. Har du varit hemlös? Så hemskt!

   - Jam, det var verkligen hemskt, Rafael nickar. Men det är länge sedan nu... jam blev räddad av några människor och fick komma till klostret, där gammelmatte och matte tog hand om mig. Sedan dess har jam haft det jamarbra... och då måste det ju ha funnits någon som vägledde de där tvåbeningarna till mig, så att jam kunde bli räddad, eller hur? 

   Jessie nickar.

   - Den där Skaparkatten låter rätt bussig, instämmer hon tankfullt.

Klosterkatterna

Olaf sitter bredvid Robin i klätterställningen och betraktar den orange pappstjärnan i vardagsrummets lilla fönster. Han ser fundersam ut.

   - Varför har matten hängt upp den där i vårt spanarfönster? undrar han sedan.

   Robin myser.

   - Det är vår egna adventsstjärna! berättar han stolt. Matte har givit oss en alldeles egen stjärna här vid klätterställningen, och hon har sagt att det inte gör något om vi boxar till den eller tuggar på spetsarna. Det sitter en speciell lampa i den som inte blir varm, så man kan inte bränna vare sig tassar eller nos... bra, va'?

   Olaf verkar inte nöjd med förklaringen.

   - Det låter väldigt trevligt, jamar han artigt. Men vad betyder stjärnan? Varför hänger man sådana där saker i fönstren? Det hänger en i det stora fönstret också, fast den ser annorlunda ut och har fler lampor.

   - Å, det! Robin myser ännu mer. Det är för att fira Skaparkatten.

   - Skaparkatten? Nu jamar du om den där filuren igen, och jam begriper ingenting. Vad är det för typ? Jam har aldrig sett till någon Skaparkatt, vad jam vet.

   Robin inser att det är dags för en lektion i kattlig andlighet.

   - Så här är det, säger han långsamt. Skaparkatten är den varelse som har gjort allt annat som finns i världen. Den fanns före hela jorden -  jam, hela universum. Den har skapat katterna och alla de andra djuren och t.o.m. tvåbeningarna... för vi behöver ju några som tar hand om oss, eller hur?

   Han tillägger:

   - Man kan inte så ofta se Skaparkatten, för den är liksom inte som vi andra utan finns överallt samtidigt. Men ibland tar den kattlig form, jam menar, ser ut som vi fast större. Till exempel när det är dags att vandra över Regnbågsbron. Det är Skaparkatten som äger Landet på Andra Sidan Bron och där finns varken ålder eller sjukdom eller skador eller andra ledsamheter. 

   Olaf suckar.

   - Jam begriper fortfarande inte meningen med det hela. Varför skall vi leva först här och sedan där? Varför inte hamna där direkt? Det låter ju som en bättre plats att vara på.

   Nu blir Robin tveksam.

   - Det vet jam faktiskt inte, funderar han. Men det måste ju finnas någon mening med det, för annars skulle det inte vara så.

   - Och stjärnan?

   - Den hänger man upp i fönstren som påminnelse om att Skaparkatten bestämde sig för att testa hur det var att vara vanlig katt en gång för väldigt, väldigt länge sedan. Kattiljoner dagar och år sedan. Och för att alla skulle veta att Skaparkatten var på väg att födas som vanlig katt, tände den en stjärna på himlen som var olik alla andra.

   Olaf skakar på huvudet.

   - Nej, det där verkar snurrigt, jamar han. Det tål att tänkas på både en och två gånger.

   Robin nickar lugnt.

   - Gör det, instämmer han. Det gör jam också, varje gång stjärnorna kommer upp i fönstren.

Matte

   - Men, vad är ni för slags katter egentligen? undrar matte förvirrad. Ni äter inte räkor och inte köttfärs, och kokt lax var inte heller någon höjdare... vad äter man i Kina då, när man är katt?
   Jessie och Olaf bara stirrar på henne. Så tittar de på varandra.
   - Vad säger tvåbeningen?
   - Ingen jamning. Det enda begripliga jag hör henne yttra är våra namn och så det där ropandet vid middagstid som betyder att vi skall få blötmat. Fråga Robin, han förstår hennes märkliga rotvälska.
   - ROBIIIIIIIN!
   Robin kommer springande från sovrummet, där han suttit och grälat på skatorna utanför.
   - Vad är det?!? flämtar han. Brinner det någonstans?!?
   Jessie tvättar ena framtassen.
   - Vi undrar vad tvåbeningen pratar om, jamar hon. Något om räkor och köttfärs och lax... vad betyder det?
   Robin stirrar på dem.
   - Räkor är de där små rosa godbitarna som ser ut som ostbågar fast mer fiskiga, förklarar han sedan. Köttfärs är också rosa, fast mer köttigt, och i strimlor. Lax är en fisk, matte kokade ju lax åt oss för bara några dagar sedan - minns ni inte det?
   Matte griper in.
   - Snälla Robin, förklara för dem att jag behöver få veta vad de är vana vid från Kina. Godsaker, alltså. Sådant man ger då och då, när det är fest.
   Robin suckar.
   - Det är ju det som är felet, att godbitarna bara dyker upp då och då. Vi borde få godisar varje dag! Så vande de sig snart, menar jam. Du får skärpa dig, helt enkelt!
   Matte tittar på honom.
   - Så nu är det plötsligt mitt fel att de inte vill ha vare sig räkor eller köttfärs?!?
   Robin tittar lugnt tillbaka.
   - Men snälla matte, det är klart att det är ditt fel. Det är alltid ditt fel när något inte är som det skall. Har du inte lärt dig det ännu?!?

Klosterkatterna

Robin söker upp Rafael, som krupit in i sin favoritkartong (som står på ända på golvet i sovrummet) för att sköta sin päls.
   - Har det gått två veckor snart? undrar lillkillen nyfiket.
   - Två veckor? Rafael slutar slicka sin päls och ser förvånad upp.
   - Ja, Olaf och Jessie skulle stanna hos oss i två veckor. Hur lång tid är det kvar innan de måste åka?
 Rafael skakar på huvudet.
   - Men lille vän, nu har du inte lyssnat igen! De där två veckorna var slut för länge sedan, men matte berättade att Olafs och Jessies matte bett oss fortsätta ta hand om dem i många veckor till. Ett halvår, rentav. Hur så?
   Robin skiner upp.
   - Å! Då stannar de över jul?!? Så kul! Jam skall lära dem att klättra i granen - de har aldrig sett en julgran annat än på TV förut, berättade Olaf för mig.
   Så ser han ledsen ut igen.
   - Men du mår inte bra, och det oroar mig. Du tänker väl inte lämna mig ensam här? Jam menar, Olaf och Jessie skall ju åka hem till sitt förr eller senare... och då blir det bara vi kvar här, du och jag - ja, och så min hundmamma förstås.
   Rafael skakar långsamt på huvudet.
   - Om Skaparkatten kallar på mig, måste jag tassa iväg, suckar han. Det vet både du och jag. Vi bestämmer inte sådant själva. Och nej, jam mår inte bra. Hur mycket jam än äter så blir jam liksom aldrig mätt... matte tror att jam har fel på njurarna, precis som gammelmatte hade. Själv vet jam inte ens var njurarna sitter! Men jam vet att jam är väldigt trött, om det nu räknas som ett symptom.
   - Det syns på matte att hon är jamarorolig för dig, konstaterar Robin och hänger med huvudet. Hon går i kylskåpet stup i kvarten, och vi tror allihop att det är middagsdags men så är det bara du som får mat. Dessutom har jam sett att hon häller vatten i din blötmat! Är det för att du inte har några tänder?
   Rafael nickar.
   - Ja, det är för att jag skall få i mig så mycket som möjligt utan att behöva tugga. Jam är ledsen att ni känner er lurade varje gång hon gör så där... men jam är tacksam, för min hunger är så stor. Ändå går jam inte upp i vikt! Du kanske inte ser det för all min päls, men jam är alldeles knotig och mager... det är det som skrämmer matte.
   - Du kanske skulle träffa Olle? föreslår Robin fundersamt. Han brukar ju hjälpa oss när vi inte mår bra.
   - Matte törs inte... hon tror att Olle kommer att säga åt henne att låta avliva mig.
   - Avliva? Vad betyder det?
   - Döda, fast på ett snällt sätt. Skicka mig över Regnbågsbron.
   Robin spärrar upp ögonen, och de blir alldeles blanka.
   - Nej! Inte det! Du får inte gå ifrån mig snälla, snälla Rafael, gå inte ifrån mig!
   Rafael suckar djupt och lägger sin panna mot lilllkillens panna. De sitter så en stund, huvud mot huvud, och är alldeles tysta. Sedan hör de Olaf ropa från hallen:
   - Robin! Skall vi leka jakt? Du får vara hare!