Klosterkatterna

Jessie sitter i klätterställningen och betraktar den orange pappstjärnan med förundran. Under ställningen ligger Rafael på sin kudde och vilar, mätt efter att ha fått både blötmat och grädde till middag. Han kikar nyfiken upp mot damen lite högre upp i ställningen.

   - Vad funderar du på?

   Jessie ser lite generad ut.

   - Olaf berättade för mig att Robin jamat om stjärnan igår, säger hon sedan dröjande. Och att Skaparkatten tände en stjärna på himlen för kattiljoner år sedan för att berätta att den tänkte låta sig födas som vanlig katt. Men varför en stjärna? Varför mejlade eller sms:ade den inte bara dem som var intresserade?

   Rafael ser förvånad ut.

   - För kattiljoner år sedan fanns det varken telefoner eller datorer, jamar han sedan och anstränger sig för att inte låta mästrande. Det enda sättet Skaparkatten kunde nå ut med sitt budskap till hela världen samtidigt var att tända en väldigt speciell stjärna, så att alla kunde se den och förstå att något mycket speciellt var på gång.

   - Å, Jessie rodnar om morrhåren. Var det sååå länge sedan? Förlåt, jam är bara några år gammal och vet inte hur världen såg ut förr i tiden.

   - Jam fanns inte heller då, lugnar henne Rafael. Det gjorde ingen av oss. I de flesta länder på jorden bodde inte ens katterna tillsammans med människor... vår art höll sig bara i närheten och jagade möss, råttor och andra små djur som drogs till de tvåbentas hus och gårdar. Människan hade nytta av oss, men de hade ännu inte förstått att vi behövde dem lika mycket som de behövde oss. Kanske var det därför Skaparkatten ville födas som vanlig katt... för att lära människorna det?

   Jessie sänker huvudet.

   - Fråga inte mig, viskar hon ödmjukt. Jam begriper inte mycket av det där. Vår husse pratade inte om sådana saker med oss... han berättade om helt andra saker, moderna saker. Inte om vad som händer för kattiljoner år sedan.

   Rafael ler mot henne.

   - Jam visste inte heller någonting förrän jam blev klosterkatt. Det är matte som har berättat om Skaparkatten, och jam tycker om tanken på att det finns en stor, väldigt klok och mäktig katt som håller sin tass över oss. Det är liksjam tryggt att någon som är mäktigare och äldre än alla andra i hela världen vakar över en... det förklarar varför jam överlevde allt det svåra jam var med om som hemlös.

   - Å! Jessies ögon blir stora. Har du varit hemlös? Så hemskt!

   - Jam, det var verkligen hemskt, Rafael nickar. Men det är länge sedan nu... jam blev räddad av några människor och fick komma till klostret, där gammelmatte och matte tog hand om mig. Sedan dess har jam haft det jamarbra... och då måste det ju ha funnits någon som vägledde de där tvåbeningarna till mig, så att jam kunde bli räddad, eller hur? 

   Jessie nickar.

   - Den där Skaparkatten låter rätt bussig, instämmer hon tankfullt.