Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

lördag 14 november 2015

Matte

För flera dagar sedan hade jag tänkt berätta en sak för er... men så kom Sippos tragiskt för tidiga död emellan och jag kunde varken tänka på eller skriva om något annat. Vi vet alla att för dem som lever kvar måste livet gå vidare, men man stretar liksom ändå emot just bara för att det känns så ofattbart, eller hur jag skall uttrycka det. Och så är man på något sätt lite rädd att de sörjande - i det här fallet Sippos husse - skall känna det som att man inte bryr sig tillräckligt mycket för att stanna upp en stund utan direkt fortsätter med sitt eget, som om ingenting hade hänt. Så är det förstås inte, det vet jag ju som själv ett antal gånger varit den som drabbats av samma sak - jag har aldrig känt att andra varit okänsliga som fortsatt leva sina liv mitt i min stora förlust. Nå, vi människor är komplexa varelser och har en tendens att krångla till det för oss...

Nu har jag bestämt mig för att ändå berätta det jag ville säga, och så får det bli som det blir. Det var nämligen så att jag i måndags fick uppleva två mirakler här hemma - och det kändes extra konstigt just där och då, eftersom jag knappt gjorde annat än bad till Gud (Skaparkatten) om mirakel men då menade att Sippos liv skulle kunna räddas! Istället fick jag dessa två:

1. På morgonen, när jag förberedde för att en städfirma skulle komma hit och storstäda i mammas del av huset, behövde jag få in mammas katter (Rafael, Sixten och Majsan) på min sida av huset och stänga mellandörren. Städfirman skulle dels behöva få vara ifred, och dels ville de kunna ha fönster och dörrar vidöppna för att vädra m.m. Så jag började med Majsan, som gärna låter sig bäras... hon bara startar sin mycket högljudda spinn-maskin när man lyfter upp henne. Sedan hämtade jag Sixten, som går att bära korta stunder om man gosar och talar lugnande till honom. Men hur i allsin da'r skulle jag göra med Rafael, som inte accepterar att man använder båda händerna i hans omedelbara närhet? Jag vet inte vad det var som fick mig att helt enkelt bara lyfta upp honom - och till min mållöshet varken sa han något eller försökte kämpa sig fri, utan lät mig bära honom in till mig! Det är första gången någonsin jag har burit Rafael i famnen utan att ha honom invirad i en handduk, och efter att ha fått tränga in honom i ett hörn där han inte kunnat smita undan...

2. På kvällen, när städningen var klar och jag dessutom hade varit iväg på ett vård-planeringsmöte på Björkskärs korttidsboende, där mamma då låg inlagd, skulle jag gå genom mitt vardagsrum (som också är mitt sovrum) för att hämta något i kylskåpet. Plötsligt får jag se att det ligger FEM katter i min säng - och därtill tätt intill varandra - och ingen slåss! Rafael och Philemon låg t.o.m. ända mot ända, och Sixten hade krupit intill Robin (eller tvärtom)... detta har aldrig hänt förut, utan tvärtom börjar framför allt Sixten, Rafael och Philemon ryka ihop när de kommer för nära varandra. Husiskillarna verkar tåla Philemon lika dåligt som han tål dem. Men där låg de nu, fridfulla och utan minsta antydan till osämja... jag vågade inte störa dem genom att hämta kameran, men å, så jag hade velat fått det på bild!

3 kommentarer:

  1. Du är värd all medvind, Carina. Kanske har det börjat förbereda sig för ert kommande boende?

    SvaraRadera
  2. Men vilken underbar syn med alla tillsammans! Nosbuffar

    SvaraRadera
  3. Åh, så roligt att grabbarna äntligen accepterar varandra. Hoppas att de fortsätter med den goda sämjan. Den behövs om ni ska flytta :)

    Kram å nosbuffar

    SvaraRadera