Jenny

Hm, vad ingår egentligen i en bolis' uppgifter? Vakta och jaga kriminella, det vet jag... men skall jag också hålla ordning på precis allt som sker i huset? För det övergår nog nästan min förmåga, ärligt jamat. Åtminstone sådana här dagar, när matte far som en virvelvind genom rummen! Hon kallar det att "städa", men jag tycker mest hon ställer till det... snart vet man ju inte var sakerna finns längre, och kul saker man haft att sysselsätta sig med hamnar plötsligt i lådor, kattonger och skåp. Vad skall det vara bra för? Det enda positiva är att hon berättade att när hon är klar i vårt vardagsrum, tänker hon ställa upp granen så att "grenarna får hänga ut sig" innan den kläs. Jippi! Vi får nämligen klättra i våran gran - matte säger att ett träd är ett träd, även om det är av plast och står inomhus. Och katter klättrar i träd. Bra, va'? Särskilt Majsan och Sixten älskar att klättra i julgranen, och jag tycker om att ligga under den och titta upp i allt det vackra som lyser och glänser och glittrar. Det hänger bara ofarliga saker i våran gran, förresten, så vi kan inte göra oss illa, om ni var oroliga för det.

Idag är det Lussekattsdagen, hörde jag. Vi har inte lussat särskilt för matte, för vi vet inte vad "lussa" betyder - men gosar gör vi förstås, och spinner i örat på henne, och är så där jamligt trevliga precis som vanligt. Imma inpräntade alltid i oss att klosterkattens allra främsta plikt är att hjälpa tvåbeningarna i huset att må bra, oavsett om det är mattarna eller andra som kommer hit. Så det har vi fått träna mycket på, och får jag jama det själv är jag alldeles väldigt bra på just gos, spinn och kurr... nosbuffar, pussar och kramar kan jag också på mina fyra tassar!

Nej, nu är det väl bäst att jag fortsätter att hålla koll på vad matte gör - puh, vad fick hon plötsligt all energi ifrån?!?

Philemon

Ooouuuooo, vad jau ÄLSKAR element! *suckar lyckligt* Varje daug när matte eldar i pannan, ligger jau vid elementet i vardagsrummet och gonar maj... skrivbourdet ståur så bra precis där, så jau kan ligga redigt bekvämt och bli varm i hela kroppen. Nu slipper jau ju osse den där tratten och matte sajer att såuren pau min rygg läker precis som di ska... livet är med andra jam gott just nu *spinner*.

Majsan

Idag har det sannerligen inte varit lätt att komma åt att tassa i bloggen... eller läsa andras bloggar, för den delen. Matte har nämligen firat sin födelsedag genom att inte göra sådant hon brukar - istället för att använda datorn, har hon lyssnat på radions nyheter och i övrigt haft tekniken avstängd, och de enda telefonsamtal hon har ägnat sig åt har varit dem med gammelmatte. Resten av dagen har hon mest suttit och läst, virkat, umgåtts med oss djur... jam, och så stack hon iväg ett par timmar med en kasse full med godsaker och en flaska "alkoholfritt bubbel", som hon kallade det, till gammelmatte. Efteråt berättade hon belåtet att gammelmatte och hon hade suttit i sjukrummet och ätit grön tårta och goda smörgåsar, druckit det där bubblet (och fått en läkare att öppna flaskan, för matte tordes inte!) och skrivit julkort tillsammans. Alla de där vanliga plikterna har hon struntat helt i idag (bortsett från våra sandlådor, förstås)... och vi har fått lika god mat som hon, och så har hon bjudit oss på räkor och tonfisk *slickar morrhåren*. Ärligt jamat tycker jag att matte kunde fylla år lite oftare, för det har varit riktigt trevligt!

Philemon hälsar att han gör sitt bästa för att ta över vissa av Immas specialuppgifter så att matte inte skall sakna henne alltför mycket. Han är visserligen fortfarande sjukskriven, men det finns saker vi klosterkatter behöver ta tass om även när vi är sjuka... som att se till att matte mår bra, till exempel.

I morgon har matte dock hotat med att städa i vår del av huset... hm, hoppas att det inte innebär att hon väcker snabeldraken!

Matte

Philemon är såååå lycklig att vara av med tratten... fast han tog sina trattbärande dagar (och nätter) som en riktig katt, lät sig inte nedslås utan fortsatte med sitt vanliga liv så gott han kunde. Vilket inkluderade att sova under mattes täcke, med huvudet på mattes ena arm. Han tar sina mediciner med samma tapperhet, kan jag berätta - och har nästan helt slutat nysa.

Igår tog Olle bort de två stygnen och drog ur dränaget ur såret på Philemons rygg. Det läker jättebra, har redan fina sårskorpor (det är ju två hål) och är helt rent från var. Nu ägnar han kvällarna åt att sitta vid det varma elementet i vardagsrummet och tvätta sig... fem dagar utan tvätt tar lite tid att ta igen, om man säger så.

Belle har sovit över hos kompisar natten till idag, eftersom jag ville tillbringa så mycket som möjligt av den här dagen hos mamma (gammelmatte) på sjukhuset. In i det sista var det osäkert, men i eftermiddags beslöt de sig för att ta riskerna med en operation - och fann en stor infarkt i hjärtat, som de har lagat med en lång stent. Redan när hon kom upp till rummet igen var hennes värden betydligt bättre, pulsen hade sjunkit från 127 till 70 och hon sa att hon mådde bra. Det är första gången på snart tre veckor som jag vågar känna mig optimistisk... och ännu bättre blev det när jag hämtade Belle, som hälsade mig med våldsam iver. Just nu är livet såååå bra!

Majsan

Jag erkänner det utan omsvep... det är svårt att begripa de hundiska språken, trots att Belle påstår sig tala något som kallas voveranto och som skall kunna förstås över hela världen. Idag sa hon till exempel att en av våra gäster plötsligt hade dykt upp i Skövde, vid det där sjuka huset där gammelmatte bor just nu, och att hon hade gosat en lång stund med Belle i mattes bil. Jam menar, hur går det ihop? Den där gästen bor hos sina katter i Stockholm i vanliga fall - utom när hon bor hos oss. Vad skulle hon i Skövde att göra?

Hur som jam gjorde jag som Imma har instruerat mig och gick igenom bilderna i mattes kamera när hon kom hem från sitt besök hos gammelmatte idag. Där hittade jag den här bilden:

Jam, så här ser det tydligen ut på vägen till Skövde - vitt och otrevligt överallt *ryser*. Inte ett dugg bättre där än här hemma i trädgården, med andra jam. För ni kan tro att vi har blivit fullständigt omringade av det där vita nu och jag förstår absolut att Belle tycker att det är läskigt att gå ut i det. Matte har åtminstone stövlar på sig, men hunden skall klara promenaderna bartassad - är det rätt och riktigt, det? Nej, här får man nog ta i och hålla ett allvarsjam med matte, misstänker jag.

Hur gammelmatte mår fick jag nog inte riktigt klart för mig av mattes rapport. "Som vanligt" blev svaret från matte - men hallåjam, det är ju just för att det INTE är som vanligt med gammelmatte som hon måste bo i det sjuka huset, eller har jag missuppfattat något här? När allt är som vanligt är hon ju hemma hos oss! *skakar på huvudet*

Philemon mår i alla fall bättre, alltid något. Hans sår på ryggen har läkt jamarfint och han nyser inte längre, så medicinen fungerar tydligen som den skall. Nu är det bara lite mer än ett dygn kvar så skall han slippa både dränaget, stygnen och tratten... fast jag måste medge att han har varit lättare att tas med som trattförsedd, så jag vet inte om det inte vore bäst att låta honom behålla den...?

Lite suddigt, men man ser i alla fall hur det läker...

Matte

Idag (läs: igår) har jag nog varit rätt trist för ungarna, eftersom jag större delen av dagen har suttit vid datorn och arbetat med årets julbrev. Varje år i december skriver jag ihop ett slags summering av det gångna året och mejlar till familj och vänner istället för att skicka julkort... det är en tradition jag startade när jag blev sjuk våren 2001, och den har blivit alltmer nödvändig för varje år som gått eftersom jag inte precis blivit friskare.

Om du är nyfiken på mitt julbrev, så hittar du det här.

Så kan jag berätta att Philemon är mycket tapper och bär sin plasttratt med klosterkattligt saktmod. Han äter och dricker bra, går på lådan (jag har gjort i ordning en som inte är täckt, så att han skall kunna röra sig rätt bra trots tratten) och sover om natten hos mig i sängen - ja, under täcket, tätt intill mig och gärna med huvudet på min arm. Han tar också sin medicin utan att knota, även om han naturligtvis inte tycker om det. Belle låter honom för det mesta vara i fred och kommer hon för nära hans sår på ryggen, backar han helt enkelt undan. Att tassas har han helt slutat med och jag misstänker att det hänger ihop med Immas "försvinnande" ur reviret... på något vis förstår han nog att han nu bara har Belle att ty sig till om han vill ha sällskap och värme. Bortsett från matte, förstås. Men hon har ju tyvärr blivit en rätt upptagen tråkmåns som inte alls ger honom den totala upp-märksamhet han förtjänar... något förresten även Belle beklagar sig över. Måtte gammel-matte snart få komma hem från sjukhuset! Vi saknar henne allihopa och ingenting är som det skall här hemma...

Philemon värmer sig ovanför kökselementet...

Matte - med varning för otäcka bilder!

Nu ÄR det verkligen synd om stackars Philemon! Idag fick vi se oss slagna i kampen mot den fula bulan på hans rygg, så jag ringde Olle och fick komma bara några timmar senare. Vad Philemon tyckte om saken tror jag inte att jag vill upprepa, för han hävde ur sig gräsansfulla eder hela vägen in till Mariestad. Väl inne hos Olle sa han dock inte så mycket - jo, han svor till när han fick narkossprutan, förstås, och sedan hoppade han ner på golvet och försökte med tilltagande vinglighet i benen ta sig mot dörren. Halvvägs blev han stående på krokiga ben och med nosen i golvet... då lyfte Olle upp honom på bordet igen och la honom platt på mage. Efter att ha kollat om jag "tillhörde den sortens mattar som dimper raklånga vid minsta lilla" och fått nekande svar tillät han mig att stanna kvar under operationen, och det tog inte lång stund innan bulan blivit betydligt mindre medan guckan inuti (blod och var) rann friskt utmed den sovande kattkroppen. När bulan var tömd sydde Olle fast ett dränage och så fick stackars Philemon en sådan där otrevlig tratt på huvudet... min försiktiga fråga om jag kunde använda den uppblåsbara kragen istället besvarades med ett bestämt "helst inte" och en vädjan om att "förhärda mig" under de fem dagar som dränaget skall sitta. Sist fick Philemon en uppvakningsspruta (som han av given anledning inte protesterade mot) och bäddades ner i transportkorgen igen.

På måndag tas dränaget bort, och sedan hoppas jag att vi skall kunna skippa tratten också - för mitt hjärta blöder verkligen för den här lille killen, som just nu vinglar omkring i här vardagsrummet och då och då klänger upp i min famn för att få tröst. Förhärda sig, var det... hm.

Och så var det bilderna. De som är känsliga, skall nog låta bli att titta på dem... men för er andra, visar jag hur dränaget ser ut och tröstar med att han "skall" se blodig ut - det är meningen att det som finns inuti bulan skall rinna ut istället för att ligga kvar under huden. Ja, det ser ruggigt ut, men allt är i sin ordning, det försäkrar jag.

Det här är själva dränaget, draget rakt genom bulan

Philemons vänstra sida...

... och hans högra sida