Matte

Jag är försiktigt optimistisk om Jennys hälsotillstånd, i alla fall i nuläget. Hon äter bra, dricker som hon skall och tar sin medicin (Amimox) utan att gnöla... men hon är stillsam, ligger helst vid gammelmattes fötter i hennes säng eller i klätterställningen bredvid min säng. Idag skulle jag ha ringt Olle och diskuterat läget, men av tvingande orsaker blev jag tvungen att åka hemifrån och hann inte hem i tid innan kliniken hade stängt för dagen... så nu har jag mejlat Olle i stället. Det jag framför allt funderar på är hur vi skall veta att den här behandlingen fungerar - när är det dags att ta nya prover för att se hur hennes vita blodkropparna förändrats av medicinen? Är knölen i hennes mage kvar? Borde vi göra en biopsi nu eller vänta? Det handlar ju om en operation, med sövning och allt, och jag vill inte utsätta Jenny för det om det inte behövs... men å andra sidan vill jag inte att det skall bli försent att göra något, om det går att göra något, om ni förstår hur jag menar.

Jenny

Härmed meddelas att alla rykten om mitt frånfälle är falska! Jam lever, om än kanske inte i högönsklig välmåga... jam mår faktiskt rätt visset, men inte så dåligt att jag funderar på att tassa över Regnbågsbron än på ett tag. En sak jag undrar är dock - får tvåbeningarna bete sig hur som helst mot en sjuk katt?!? Jam menar, jam var världens snällaste kisse hos Olle i morse (första djur på plan, faktiskt - de hade knappt hunnit öppna för dagen) och vad fick jag för det? Först av allt blev jam klämd och petad på över hela kroppen och dessutom stack han en termometer in i ändan på mig! *ryser* Sedan blev jam rakad alldeles naken på ena framtassen, bestals på en massa blod och fick sedan FEM - jam jamar FEM! - stick i nacken när han sprutade i mig massor av vätska under skinnet. Blä! Och trots all denna miss-handel fortsatte jam att vara världens raraste och sötaste katt... inte ett jam, inget bråk eller krångel, jam lät honom hålla på och rullade sedan ihop mig i transportkorgen för att vila medan vi väntade på provsvaren.

När matte och jam fick komma in till Olle igen berättade han att nästan alla mina provsvar var alldeles perfekta - mina njurar mår jamarfint, jam har inte diabetes eller några andra hälsoproblem. MEN mina vita blodkroppar var tydligen läskigt höga, så nu skall jam få antibiotikatt i tio dagar för att se om det gör mig pigg och glad igen. Åh, mina tänder var också jamarfina, tyckte han!

Men så var det den där knölen i magen... jam, Olle hittade en stor knöl i min mage när han klämde på mig och han sa att det finns flera tänkbara förklaringar till den: antingen är det en abcess (varböld) av infektionen, eller så är det ärrvävnad efter den magoperation jam gick igenom när jag bodde på Södertälje katthem, eller så är det en tumör. Så nu har Olle och matte kommit överens om att jam skall få den där antibiotikatten för att se om jag blir piggare, och så skall matte ringa och rapportera läget på torsdag. Har jag inte blivit bättre då, skall det göras en biopsi på knölen i min mage för att se om det är ärrvävnad eller en tumör... och vet ni, om det skulle vara en stor tumör kanske jam ändå bestämmer mig för att tassa över bron för att slippa vara sjuk. Matte tror dock att det kommer att gå bra och hon säger att jam inte skall tänka på om det blir dyrt eller så, för jam är tydligen försäkrad upp över öronen och har extra veterinärförsäkringar just för sådant som cancer. "Så det som avgör saken" sa hon till mig nu i kväll "är hur jobbig en behandling skulle bli för dig. Jag vill inte att du skall behöva lida, men jag vill kämpa för dig om det går att rätta till".

Jam tror att hon gillar mig *kurrar*... och ni kan inte tro så JAMARGOD mat jag får nu - något slags gucka som heter Royal Canin Recovery *slickar morrhåren*. Hon bär mig till kranen i köket också, så att jag får dricka rinnande vatten som jag gillar så mycket. Mm!

Matte igen

Jenny mår definitivt inte bra. Jag har precis pratat med vår veterinärs assistent, som var snäll nog att låta mig ringa henne fast det är söndag och hon är ledig... och vi har kommit överens om att ordna en akuttid hos Olle i morgon, eftersom vi känner att det börjar bli akut men inte så akut (ännu i varje fall) att jag måste ta Jenny till djursjukhuset redan idag. Däremot håller jag stenkoll på henne, vilket hon nog tycker är lite jobbigt eftersom hon vill vara ifred... och jag testar olika saker som jag hoppas skall locka henne att äta: sallads-tonfisk i mycket vatten, kycklingsoppa, kattungefoder (blötmat)... och jag bär henne till kranen i köket, så att hon får dricka lite då och då. Hon dricker, även om det är lite åt gången, och det är ju alltid bra... men jag börjar ändå misstänka att det här handlar om njurarna, precis som med Aragorn år 2009 och Imma år 2013. Med bägge gick det mycket fort utför och värdena rasar i höjden i princip från en dag till en annan... och det måste ni veta, att om Olle i morgon upptäcker att hennes njurvärden är ordentligt över maxgränsen, måste jag låta Jenny tassa över bron. Vi tänker inte ta några enkla utvägar, det försäkrar jag - går det att hjälpa Jenny bli frisk igen, så kämpar vi oavsett vad! Men vi förbereder oss för säkerhets skull på att det här kanske inte går bra... *gråter*

Matte

Just nu är jag lite orolig... eller rättare sagt, ordentligt orolig... för Jenny. Hon har magrat rejält och när jag studerar hur hon äter verkar hon inte vilja bita i maten så nu misstänker jag att hon har ont i tänderna. Och vi som framför allt använder torrisar, närmare bestämt Royal Canin Gastro Intestinal, som basföda för katterna! Varför händer alltid oroande saker på helger? På måndag morgon är det jag som beställer en akuttid för Jenny hos vår vet, för jag tror att hon magrar för att hon inte får i sig maten och jag vill ha det kontrollerat så snart det bara är möjligt. Till dess får Jenny kattungefoder, mosad och uppblött, så att hon inte svälter... lilla gumman, jag älskar dig!

Majsan

Det känns som om matte har kommit in i ett slags "andra andning" eller hur jag skall jama... hon är inte lika uppstressad och ledsen, utan tar dagarna som de kommer. Ibland slänger hon säckar med skräp, ibland lagar hon mat i timmar, ibland tvättar hon, och ibland bara sitter hon och dricker te och pratar med gammelmatte, tittar på TV eller spelar datorspel. Vet ni vad jam tror? Att någon har sagt något till henne, som har fått henne att lugna ner sig. Vad eller vem vet jam inte, men det spelar inte så stor roll för oss katter - det viktiga är, som jam ser det, att hon mår någorlunda bra. I själen, menar jam. För i kroppen är hon visst sjukare än vanligt... men det är som att hon inte låter sig störas av det lika mycket som förut. Jam frågade henne varför och då svarade hon att "de tar så väl hand om mig, att jag inte behöver vara rädd" och så tillade hon att "världen är full med änglar". Jam, det vet jam väl! Fast jam tror att hon menar att änglarna har samlats kring henne lite extra mycket på sistone, så att hon orkar med livet bättre.

Och det är nog tur, för oj, så stökiga grabbarna är här hemma! Jam har tassarna fulla med att uppfostra dem, och ändå är det full rulle mest hela tiden - särskilt Sixten, Robin och Philemon far omkring som studsiga bollar, och ibland kan inte Jenny hålla sig i pälsen utan deltar i rusandet. Puhjam! "Vi leker bara!" jamar de när jag ber dem lugna ner sig... hm, ser det här ut som lek, tycker ni?

Philemon: *bita, nafsa, tugga*

Robin: "Är det det här du kallar kärlek?!?"

Sixten

Vi katter lägger oss sällan i vad matte och Belle gör när de är ute på sina promenader... men idag undrade vi om skällisen hade lyckats slarva bort både sig själv och matte i skogen! De kom liksjam aldrig tillbaka, och vi väntade och väntade, för det är ju faktiskt matte som ger oss middagsmaten och hungrig vill man ju inte gå och lägga sig, om ni förstår hur jag jamar. Nå, till sist kom de hem igen och ni skulle sett hur matte såg ut! Hon var blöt och smutsig från huvudet till fötterna, skorna till och med stank! *skrynklar ihop nosen* Och så kröp hon ur alla kläderna och bytte om till torrt och varmt, medan hon berättade för oss vad som hade hänt. De hade gått vilse där ute i skogen - totalt tappat bort sig och inte vetat åt vilket håll de skulle gå. "Eller, rättare sagt, jag visste inte det" rättade sig matte medan hon knölade skorna fulla med tidningspapper. "Belle, däremot, gick målmedvetet i samma riktning hela tiden och hittade efter några timmar ut till en plats bara tio ynka meter från där jag hade parkerat bilen!" Hon lät riktigt stolt, och att hon tyckte att Belle varit duktig förstod vi när hon lagade middagsmaten för Belle fick flera köttbullar av henne. Och om det är något matte inte gillar, så är det att vi djur tigger vid spisen... så hon var nog väldigt tacksam över Belles nos. Undrar om vi katter också hade kunnat nosa oss ur en stor skog? Belle sa att hon hade nosat efter bilen, och den luktar ju verkligen både starkt och läskigt, så det kanske skulle gå bra även för en katt att hitta... *fundilerar*

Majsan

Suck... när man överlåter en viktig uppgift på tvåbeningarna, måste man tydligen sitta med och jama instruktioner precis hela tiden för att det skall bli rätt! *tassen för ansiktet* Jam begick misstaget att låta mattarna packa auktionspaketen till vinnarna, och okej, paket blev det ju... men som de ser ut! Vi får hoppas att vinnarna inte tar illa upp, utan uppskattar innehållet istället - och för säkerhets skull har vi lagt ner något litet extra åt dem också. Nu skall jam bara få matte att ta med sig paketen till ICA i Gullspång och posta dem - det kan ta några dagar, för matte har pratat hela dagen om att hon inte vill ut i det här regnet. Tänk, allt skall man behöva göra själv för att få det gjort! Kunde jam bara köra bil, så...