Rafael

Matte säger att Sixten och jam måste överväga att ändra vår "officiella status". Hon menar att vi nog inte längre kan kalla oss skyggisar, eftersom vi tillåter folk utifrån att gosa med oss. Hm, det tål att tänkas på! Jam menar, har man varit van att bli kallad skyggis i hela sitt liv, är det inte alldeles lätt att ändra titel så där hux flux... även om matte förstås har rätt i sak, för vi har faktiskt tillåtit människor utifrån att klappa och kela med oss och vi gömmer oss inte längre lika mycket för andra än mattarna. Jam gömmer mig aldrig nu för tiden, och Sixten håller sig bara undan om det är stökigt eller folk är högljudda.

Lite till vår fördel tycker jam dock det talar att gårdagens gäster är professionella kattgosare. Sådana är svåra att motstå, för de är så jamarns bra på det! Båda har lång erfarenhet av alla sorters katter, inte minst skyggisar, och har blivit ordentligt utbildade att hantera oss katter med respekt, förståelse och massor av kärlek... så de listar sig liksom innanför ens försvar, om jam jamar så. Och innan man vet jamet av, ligger man där och kurrar högljutt medan de kliar en bakom örat eller smeker en i nacken...

Sedan vill man ju inte vara avig emot tvåbeningar som är så snälla mot våra mattar, förstås! De här två hade med sig presenter till mattarna (jam, de hade med jamargod mat åt oss också, det kan jam inte ljuga om) och dessutom följde de med matte och Belle bort till huset och hjälpte till att städa och röja där i fleraflera timmar. Matte berättade om det på kvällen, när gästerna hade åkt hem till sig (de bor i Eskilstuna, som ligger väldigt långt borta - ganska nära det katthem där Jenny och Majsan var bloggkatter innan de kom till oss), och då grät hon till och med... fast inte för att hon var ledsen, utan tvärtom för att hon var så glad! "Du förstår" sa hon till mig när jag låg bredvid henne i soffan och försökte trösta "när man är alldeles ensam om ett stort, smutsigt och stökigt hus känns det som om man aldrig kommer någonvart med röjandet". Så suckade hon djupt och fortsatte: "Att det då kommer vänner långt bortifrån och vill hjälpa till betyder mer än jag kan beskriva. Du kan inte tro så mycket de fick gjort på bara fyra timmar! Mycket mer än jag har fått gjort... trots att jag har hållit på hela våren." Så log hon: "Vänner är det mest värdefulla man har, eller hur?" Och det kunde jam ju bara injama i, för jam har ju många vänner här hemma och har haft ännu fler om man tänker på dem som tassat över Regnbågsbron. Och det gör jam ofta!

Rafael är vänsäll...

Sixten

För nio år sedan föddes jam under en lada utanför Karlskoga. Min mamma fick fem ungar den dagen: Assar, våra tre systrar och mig. Efter några veckor blev vi hittade av några tvåbeningar som larmade djurhemmet i Kristinehamn som räddade oss undan svält och andra umbäranden. Tjejerna fick snart fina för-alltid-hem... men Assar och jag blev kvar, eftersom vi var så skräckslagna för tvåbeningar att ingen trodde att det någonsin skulle gå att ha oss i möblerade rum. Och tiden gick, vi blev vuxna men var fortfarande väldigt, väldigt rädda... till gammelmatte och matte kom. De tyckte inte det var ett dugg konstigt att vi var rädda, och de tyckte om oss precis som vi var - så vi fick flytta till det stora huset i Otterbäcken som vi senare förstod var ett kloster. Där lät mattarna oss bli hemtama i vår egen takt, de pressade oss aldrig till något vi inte kände oss mogna för, men de pratade med oss och gav oss mat, vatten och godis samt en massa leksaker som vi lekte med på nätterna när mattarna sov.

Ett drygt halvår efter det att Assar och jag hade flyttat in, kom yrvädren Jenny och Majsan från katthemmet i Södertälje. De var så hejsan och alldeles orädda, så vi tydde oss till dem och lärde oss leka även på dagtid. Det var de som fick oss att förstå att mattarna inte bara var snälla mot katter, utan att de begrep hur det var att vara en rädd liten kisse och att vi skulle få precis hur mycket tid som helst på oss att vänja oss vid livet som familjekatt. Den insikten hjälpte både Assar och mig att bli tuffare, och vet ni, det fanns till och med stunder då mattarna fick klappa oss!

Så, en natt sommaren 2013, försvann Assar. Jam vet inte vart han tog vägen, bara att han smet ut genom en öppen dörr och tassade iväg ensam i natten. Mattarna letade överallt och efterlyste honom och allt, men de hittade honom aldrig... och när jam insåg att han var borta för alltid, började jam ty mig till mattarna. De fick klappa mig oftare och jam började sova hos gammelmatte om nätterna... och nu när vi har flyttat hit sover jam hos matte, eftersom gammelmatte har fått en säng med staket som jam inte kan klättra över. Vet ni mer? Numera får mattarna gosa hur mycket de vill med mig, för jam älskar det! *kurrar* Att bli kliad på magen eller smekt över huvudet, kinderna och ryggen är nästan det bästaste jam vet och jam tar alla chanser att få ligga i mattes knä och spinna.

Det har gått nio år sedan jam föddes, och idag har mattarna och de andra djuren firat min födelsedag med både min älsklingsmat (vitfisk i sås) och en massa godis. Livet blev riktigt bra, trots allt!

Sixten

Skall jam vara ärlig, tror jam att vi katter har blivit lurade. Inte nog med att det här nya reviret är mycket, mycket mindre än vårt gamla och att vi åtminstone hittills är totalt blåsta på det där med kattgård... för tro inte att matte har byggt någon sådan åt oss, trots att hon lovat... men idag släppte hon dessutom in minst hundra tvåbeningar av den mindre sorten och lät dem störa oss i vår viktiga middagsvila! Det var oerhört stressande, för de var precis överallt och pratade precis hela tiden... jam försökte gömma mig i mitt hus i klätterställningen, men de hittade mig och ville absolut gosa och muta mig med godisar så till sist fick jag fly ner från klätterställningen och in under soffan för att få vara ifred. Puh! Jam hoppas innerligt att hon aldrig gör så emot oss igen... over and out från Sixten, fullständigt utkattad.

Matte tar över tangenterna:

Ja, det är sant att jag inte har byggt kattgården än... jag måste ha råd med materialet först, och det har jag nogsamt förklarat för mina små missar. Och det är sant att jag idag släppte in barn i lägenheten... fast de var inte hundra stycken, utan fyra flickor i åldern 7-10 år, alla väldigt snälla och glada, och alla - som barn skall vara - fulla av nyfikenhet. Två av flickorna bor här i vår trappuppgång och två på andra sidan lekplatsen, och att de dök upp berodde på att de hade plockat blommor som de ville överräcka till mamma och mig för att vi "är så snälla". Visst var det rart?!? Sedan bad de att få träffa djuren, om det gick för sig... och det gjorde det ju. Följande halvtimme blev den mest intensiva i allas våra liv, tror jag, för fyra livsglada flickor i den åldern känns verkligen som "överallt". Men det var väldigt försiktiga och respektfulla mot djuren, och nästan alla djuren lät dem både klappa och ge dem godis. Robin och Philemon lekte också med dem - inte minst Philemon, som tycktes njuta i fulla drag av besöket! Han hade så roligt och trivdes så bra med barnens uppmärksamhet att man nästan kunde höra honom skratta! *ler stort* Förresten, vad Sixten än påstår, tillät han faktiskt två av flickorna att klappa honom och han tog nådigt emot godis ur deras små händer utan att att skygga. Det var bara Rafael som höll strikt på principen "se men inte röra"... och så var Belle lite tveksam, men hon är ju rädd för barn efter att ha blivit utsatt för att få smällare kastade mot sig där hon bodde förut.

När barnen skulle gå, ville de veta hur snart de kunde komma tillbaka igen. I morgon? "Nej, tyvärr inte" sa jag "ni förstår, vi skall få besök på måndag så jag måste städa i morgon". Det var lite sant och lite en undanflykt, för sanningen är att vi allihop var rejält trötta vid det laget. Så de föreslog att de kommer tillbaka nästa lördag istället, och det sa mamma och jag var okej. Vad djuren tyckte vet jag inte - men jag är rätt säker på att Philemon redan längtar!

Philemon

TACKJAUM alla som gratulerade maj igåur! *spinner på skånska* Jau trodde itt taug att jau skulle bli bortaglömmen för matte sau ingenting te maj pau hele daugen... ente förrän framåt kvillen berättade hun att jau skulle fåu hau fest och bjuda in alla mina vännisar - och såu visade hun maj vaur alla goudsagerna vau så att vi skulle hau mycke mad och mycke goudisar osse! Sist louvade hun att hun och hunden skulle souva hela långa natten såu att vi fick vaura i fred på festen - och de tyckte jau noug vaur den bästaste presenten!

Nu är jau stilig, matte, såu nu kan festen börja!
Philemon har fyllt 7 år

Sixten tar över tangentbordet:

Ni vet vad jam tycker om den där dryga skåningen... men jam erkänner att han ordnade ett jamarns bra party i natt, och vi festade så rejält att jam fortfarande har ont i pälsen. Ojojoj, att niptinis kan slå så hårt i en liten kattskalle!

Nå, nu var det inte det jag skulle tassa om, utan jam ville visa Mimmi att det börjar arta sig med vår leksakskorg nu. Tack vare dig har vi fått riktigt många fina saker att leka med, och de är jamarroliga!

En sprillans ny, alldeles opinkad leksakskorg

Sixten

Nej, nej och åter NEJ - vi har INTE slutat blogga! Det är bara vår hopplösa matte som inte startar datorn åt oss... och de få gånger hon gör det, sitter hon själv där och blockerar så att vi inte kommer åt den *suckar djupt*. Det är mycket man får stå ut med som katt i det här hushållet, det vill jam bara jama! Och nu har vi bott i den här lägenheten i kattiljoner dagar (tre veckor, säger matte, men vad vet hon?) utan att få berätta för er hur vi har det. För att inte jama hur det var att flytta hit!

Flyttdagen var FASANSFULL, om ni frågar mig! *ryser ända ut i morrhårsspetsarna* Mattarna var lömskare än vanligt... gammelmatte åkte till sitt "dagis" som hon brukar varje onsdag, så ingen av oss miss-tänkte att det skulle bli fulljamligt outhärdligt i huset strax efteråt... och matte satt i godan ro och åt frukost i soffan, precis som hon brukar göra... eh, vad tassar jag?!? Hon brukar definitivt inte ens vara uppe ur sängen så tidigt... *slår tassen för pannan* Hur kunde jam missa det tecknet?!? *suckar djupt* Men inte trodde jam att hon skulle resa sig ur soffan alldeles efter den där snabba frukosten och släppa in en massa främmande tvåbeningar i huset! Och inte nog med att de var främmande - de började bära iväg på våra - jam underjamar VÅRA - möbler! Soffan, bordet, sängarna, bokhyllorna och en massa andra saker bara försvann ur huset, medan vi katter försökte hålla oss undan ovanför trappan till övervåningen för att inte bli kattnappade, vi också. Så småningom försvann även matte, och vi blev alldeles ensamma kvar i huset medan hon och Belle bara stack iväg utan ett pip... eh, inte för att de brukar pipa, men ni begriper hur jam jamar, eller hur?

Ett tag var det faktiskt riktigt lugnt efter den pärsen, och vi började så smått att vandra omkring i röran för att försöka förstå vad som hade hänt... och just då, när man hade klorna inne och inte miss-tänkte någonting, kom matte tillbaka utan Belle. Hon ropade på oss, medan hon plockade fram transportkorgarna - inte bara en, inte två, utan ALLA FYRA! Då drog jam, snabbare än en hunds middagsmat försvinner ur skålen. Rafael var den som åkte fast först och jam hörde minsjam hur han ropade på hjälp när matte stoppade in honom i en av korgarna. Sedan tvingade matte in Robin i en och Philemon i en, så nog begrep jam vad som väntade mig. Alltså gömde jam mig så bra jam kunde i röran, och jam måste erkänna att jam trodde att jam gjort ett bra jobb för det stod bråte och skräp precis överallt. En perfekt miljö att gömma sig i, alltså. TRODDE JAM! Men när matte hade burit ut de andra i brummisen, kom hon in igen och nu hade hon en handduk med sig. En handduk - jam, så eländigt elak var hon! Och med den jagade hon mig från rum till rum till hon hade trängt in mig i ett hörn där det inte längre fanns någonstans att rymma eller gömma sig. Jam var VETTSKRÄMD! Och så slängde hon den där förjamliga handduken över mig, fångade in mig och helt enkelt HÄLLDE ner mig i en transportkorg som stod på högkant. FÅR MAN GÖRA SÅ MOT EN LITEN RÄDD KATT, JAM BARA FRÅGAR?!? Och så blev även jam utburen till brummisen.

Resor är alltid läskiga, men ännu läskigare var det att komma fram... för matte bar in oss två och två i ett alldeles främmande hus, där hon ställde ner oss på golvet i en alldeles främmande hall, och först när vi var uppradade alla fyra öppnade hon korgdörrarna. Och så gick hon in i ett alldeles främmande vardagsrum, där gammelmatte och Belle satt i VÅR SOFFA och väntade. Kan ni tänka er - ALLA VÅRA MÖBLER fanns i den där främmande lägenheten! *stora ögon* Det var DIT främlingarna hade tagit alltihop och ställt upp på nya ställen i nya rum som vi aldrig hade varit i förut. Jam gjorde det enda vettiga och slank in under soffan... och där stannade jam så länge och gömde mig så bra att matte trodde att jam hade rymt ut ur det främmande huset. Hon hittade mig inte förrän på eftermiddagen dagen efter, och då bara för att Belle, den svikaren, avslöjade mitt gömställe. Jam visste väl att jam inte kunde lita på en skällis! *fnyser*

Nåjam, nu har vi varit här länge och det har faktiskt visat sig vara rätt okej. Vi har inte lika många rum att röra oss i, men alla våra saker är här och det doftar precis som det skall överallt... och vet ni, det finns ganska mycket att titta på utanför fönstren. Dessutom har matte berättat att vi skall få en ny kattgård, som dessutom blir större än den vi hade förut! Men först måste det bli vår så att man kan vara ute och snickra utan att frysa fingrarna av sig, säger hon.

Så jam antar att jam har förlåtit henne för övergreppet i huset... tror jam...

En annan dag skall jam berätta för er hur det är här i den nya bostaden. Men nu måste jam vila tassarna efter det här långa blogginlägget.

Å, jamvisstjam - å alla oss klosterkatters vägnar TACKAR JAM MIMMI HITTEKATT SÅ JAMARMYCKET för alla leksakerna vi fick häromdagen! En hel stor kartong full med spinnande saker fick vi, och vi har haft JAMARSKOJIGT med dem sedan dess! Du är verkligen en hederskisse, Mimmi! *kurrar*

Matte

I förrgår, fredagen den 10 februari, tassade vår abbemissa Majsan över Regnbågsbron.

Det hela var mycket stillsamt, fridfullt och värdigt. Klosterkatternas fine veterinär Olle hjälpte Majsan att bli befriad från vad det nu var som plågade henne, som inte lät henne behålla den mat hon försökte få i sig, inte lät henne andas fritt, inte tillät henne att må så bra att hon kunde umgås med resten av katterna och oss tvåbeningarna. Nu slipper hon törsta så osläckligt att hon sitter och sover vid vattenskålen, hon slipper kräkas varenda dag, hon slipper ligga någonstans och vara utanför gemenskapen p.g.a. brist på ork.

Nu är hon återförenad med sin bästa kompis Jenny och jag hoppas att de springer fritt över gröna ängar, njuter av sina vackra vingar på ryggen och jamar om hur underbart livet blivit. Och när det är min tur att vandra över bron, skall det bli fankattiskt att träffa henne igen! Henne och de andra klosterkatterna som tassat före henne... Aragorn, Rufus, Conny, Assar, Imma, Jenny...

Matte

Kära vänner,

Idag är det absolut inte läge att skoja, inte ens att lägga orden i munnen på någon av klosterkatterna. Ända sedan de första klosterkatterna - Aragorn och Imma - började blogga för många, många år sedan, har det funnits en abbemissa i gruppen. En klok, lite äldre honkatt som höll ordning på de andra och som var taleskatt för dem allihopa. Nu står vi inför att denna fina tradition bryts... för inom några dagar kommer vi att mista vår abbemissa Majsan, och sedan finns det bara killar kvar. Rafael, Sixten, Philemon och Robin blir ensamma kvar att ta tass om sig själva, oss mattar och bolishunden Belle.

Vi har skrivit om Majsans allt sämre hälsa flera gånger förut, och redan i somras trodde vi att våra vägar snart skulle skiljas. Nu fick vi, tack och lov, ett drygt halvår till tillsammans... ett värdefullt halvår som vi har försökt fylla till brädden och däröver med gos, lek, kärlek och samhörighet. Vi är tacksamma för den tiden - men tyvärr håller sanden på att rinna ut för oss.

Majsan har stadigt blivit sämre. Hennes mage slutade tåla fisk och skaldjur, fett, socker... och även när vi lyckades komponera bästa möjliga diet fortsatte hon att kräkas upp halvsmält mat då och då, ofta rätt snart efter måltiden. Hennes aptit förblev god, men vad hjälpte det när viktkurvan tydligt talade om att hon inte fick i sig tillräckligt med näring? Samtidigt blev hon "grinig" och började gruffas med de andra katterna, tassade till den som kom i närheten, gick undan och ville vara ifred. Vid det här laget umgås hon inte med katterna alls och sällan med oss... det händer att hon kommer upp i ens knä och vill gosa, men det varar aldrig länge och snart har hon dragit sig tillbaka till någon av alla sina "gömställen" i mammas sovrum, under skohyllan ute i hallen, under sidobordet här inne i vardagsrummet... ja, ni förstår, någonstans där hon varken syns eller märks om man inte direkt letar efter henne. Ofta sitter hon och halv- eller helsover vid vattenskålen i köket. Överhuvudtaget sover hon mycket mer än de andra katterna, och man hör på henne att andningen är tung. Majsan har alltid snarkat, men inte så här mycket och så kämpigt. Hon fastnar också i ett slags inverterade nysattacker som kan vara i åtskilliga minuter - ungefär som om hon försökte nysa ut något ur nosen som sitter betydligt längre in. Någon har föreslagit att hon kanske har tumörer i lungorna, och så kan det ju faktiskt vara - hon är inte röntgad, så vi vet inte. Allt vi har kollat är att nos, mun och hals är okej...

För att göra en lång historia åtminstone en liten smula kortare, bad mamma mig idag att Majsan skall slippa den stress det innebär att flytta. Jag har inte velat tänka så, inte velat hamna i läget att någon enda person fick för sig att vi låter Majsan dö för att vi flyttar... många har ju ifrågasatt om vi verkligen skall ha fem katter och en hund i en lägenhet på tre rum, även om sanna kattvänner tycker det är helt okej så länge djuren är tillförsäkrade en god livskvalitet. Och lagen säger att vi får ha upp till nio katter i bostaden så länge de inte utgör en sanitär olägenhet. Men ändå... frågan har "legat och skavt" i samtal med vissa människor... och därför har jag varit extra motsträvig. Mina katter skall aldrig behöva definieras som besvärliga eller problematiska. De skall accepteras precis som de är, vara älskade som de går och står.

Men visst förstår jag att mamma har rätt. Att Majsan nu, när hon kräks efter praktiskt taget varenda måltid och blir alltmer "asocial", förmodligen inte skulle orka med den påfrestning flytten innebär för henne. Hon har bott i det här huset sedan hon blev klosterkatt i februari 2010 och kanske är det mest humant att låta henne få sluta medan vi fortfarande bor här? Och innan stressen pressar hennes kropp ännu mer. Mamma och jag vände och vred på situationen en lång stund, och sedan ringde mamma till blogghjälpen för att höra hennes åsikt. Det var blogghjälpen som förde oss samman med Jenny och Majsan, och vi har alltid upplevt det lite grand som om de två kattflickorna har tillhört både oss och henne. Det har känts viktigt för oss att alltid involvera blogghjälpen i vad som rört både Jenny och Majsan under åren som gått - inte av plikt, utan för att vi vet hur mycket hon älskat tjejerna ända sedan de blev bloggkatter på Södertälje katthem för många år sedan och fortsatt att engagera sig i dem. Vi involverade henne i Jennys öde, även om vi givetvis bar ansvaret själva... och idag gjorde vi samma sak angående Majsan. Stödet från blogghjälpen känns viktigt - och vi är överens alla tre om att det är dags nu. Majsan skall få göra resan över Regnbågsbron innan vi flyttar.

Ja, nu vet ni hur det ligger till. Och vi vill att det sker innan helgen, om möjligt, så att vi får tid att ta avsked men inte drar ut på det.