Vi har upplevt gång på gång hur en vettskrämd katt sakta men säkert förvandlas till en trygg, glad och gosesugen kisse som inte bara uppskattar närhet utan gärna kelar med en. Ett exempel är vår fine Sixten, som föddes under en lada och som var skräckslagen bortom beskrivning när han flyttade in här. Det första halvåret såg vi aldrig till honom, sedan fick vi umgås med honom om nätterna i trappan mellan botten- och övervåningen om vi höll oss till de nedersta trappstegen och slängde till honom godbitar. Efter två år började han leka, och då bara med de andra katterna i huset - aldrig med oss.
Idag har Sixten bott hos oss i sex år, rör sig frimodigt i hela huset, kan t.o.m. låta sig betraktas av besökare och umgås fritt med oss som bor här. Gammelmatte och jag får gosa med honom, jag kan t.o.m. bära honom i famnen, och han kommer med glädje springande när vi ropar eftersom han vet att det alltid är något positivt som väntar.
De här bilderna tog jag igår kväll:
Enligt de lagar och regler som djurhem har att hålla sig till, får skygga katter alldeles för kort tid på sig att visa att de kan bli handtama. Därför är det OERHÖRT VIKTIGT att det finns människor som är beredda att ge de åratal av tålamod och slösande kärlek som den skygga katten behöver... men tro mig, jag vet av egen erfarenhet att det är värt det! Den dagen en skyggis blir en tryggis har man upplevt ett underbart mirakel och vunnit en vinst högre än något lotteri kan erbjuda. Och man får en trogen, kärleksfull och livsglad vän för resten av livet.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSixten blev en mysig tryggis, tack vare er tålamod :)
SvaraRaderaHan är ju en NusseLuss, det är mitt eget namn på svartvita katter med hans teckning i ansiktet, jag hade en själv för 30-år sedan ;-)
Kram å nosbuffar
min och min älskade pepsis historia är en lång väg på 2 år för att han skulle våga lita på mig.först mat utanför balkongen för han vågade inte komma in där,sen på balkongen...
SvaraRaderagjorde ett frigolithus där han kunde värma sig men det tog tid innan han sov i den..bara jag öppnade balkongdörren sprang han iväg.tog ut en soffa med filtar som jag till slut lärde honom använda,efter 1,5 år hade vi för vana att jag bäddade ner honom på kvällarna under filtarna : ) balkongdörren fick stå öppen så när han kom stog han på tröskeln och pratade med mig och ville jag skulle komma ut till honom.för in vågade han sig inte!
jag fick börja visa honom hur det kunde vara med kärlek från en matte med små steg som blev till stormsteg och så gick det sen!
han parkerade hos mig och sov på min mage varje natt,6 kg katt på magen och ändå lärde man sig sova så.
livet är så otroligt orättvist ibland
bara 1 år efter han bosatte sig här fick han njurfel som inte gick att göra nåt åt.han fick somna i en älskande mattes famn med tårar av kärlek i pälsen allafall
jag glömmer aldrig vår resa tillsammans,saknaden skär fortfarande ibland efter 3 år
han ligger begravd i lilla skogen jag ser från min balkong
så ja,jag är övertygad att ALLA katter går att med mycket vilja och kärlek att göra från skyggisar till tryggisar
kram och nosbuffar till er från matte sari med hittekatterna skruttan och leon
En så fantastisk berättelse om kärlek! Jag blev mycket rörd och kände igen så mycket från mina egna resor med olika skyggisar. Många av de fd hemlösa är ju sjuka och/eller skadade av sina hårda liv utomhus... men till syvende och sist är det inte kvantiteten utan kvaliteten i det liv man ger dem som är viktig. Kram!
RaderaJag tror också att det går - även om jag inte är där än.
SvaraRaderaMen Matte och jag jobbar på och det är jag som bestämmer takten.
Och Matte älskar mig hur som helst, det är viktigast för mig!
Hoppas att ännu fler skyggisar får en chans som jag fick. Och som Sixten fick.
Det är just därför jag bloggar. För Matte är övertygat om att det kommer bli bra förr eller senare. Och då kan vi säga - så här gick det!
Kram från Mimmi
Hihi, ibland går det snabbare än man tror. Vår Agnes marknadsfördes också som "skygg", och första gången vi såg henne satt hon inklämd i ett datorbord och gnisselpep. Inte jamade, det hade hon ingen aning om hur man gjorde (inte att hon kan det särskilt bra ännu heller), utan gnisslade som en osmord dörr. Livrädd var hon. Men efter bara nån vecka hos oss så började hon redan vara redo för kel och lek. Hon är, efter tre kvarts år, fortfarande ingen famnkatt direkt, men väldigt kelen och sover t.ex. gärna vid fotändan av sängen :-) Skygg, hah.
SvaraRadera