Philemon

Idag gjorde matte något konstigt - hon TACKADE maj för att jau hade bitit hinne i fredags! Jo, det är min själ sant varendaste ord, jau lovar. Hinnes tandlägare hade nämligen sagt till hinne att om ente jau hade bitit hinne så hade hon ente fått den där medicinen hon äter mot bakterier och då hade en av hinnes tänder dött av en infektion i rötterna. Nu gick den att rädda tack vare maj... tänka saj, det hade man väl aldrig trott! Så jau fick godis och hon pussade maj på huvudet och sa att "allting ordnar saj till det bästa".

Annars har dagens stora nyhet idag varit att vi har fått ett STORT brev från Wikki med gosaker inuti. Tack så mycket, det var jättegottit! Ja, vi har förstås ente ätit upp alltihopa än, men vi fick kalasa ordentligt i alle fall *slickar morrhåren*. Tack, tack! Matte hilsar osse och tackar för tidningen och de andra sakerna, som hon blev mycket glad för. Affischen "Jag kunde i alla fall rädda en" skall hon sätta upp nånstans där många tvåbeningar ser den, har hon lovat.

PS. Vet ni vad matte sa nyss? Jo, nu är bensinen slut i bilen, så nu stannar hon hemma tills hon får råd att tanka... bra, va'? Kurr! DS.

Gammelmatte Gitte

Jag tänkte berätta lite om Rafael. Han har ju varit ganska störig och "lyft tassen" mot de andra katterna och jag har försökt att dämpa ner hans tuffa beteende lite och till viss del har det hjälpt, men jag har förstått att det bästa jag kan göra är att finnas där jämt... - ja, naturligtvis måste jag ju göra ärenden o.dyl. - men bli ett stadigt inslag i deras liv. Det är ju så tydligt att han blir mycket lugnare när jag är där (säger sig egentligen självt, men jag har behövt att sova inne hos Kicki). Nu när jag har blivit uppkollad på hjärtmottagningen och befunnen stark och präktig, så är det dags att jag flyttar över. Nu slipper Kicki oroa sig över att mitt hjärta ska krångla. Det är inte större risk för mig nu än det är för vilken som helst.

Men nu var det ju Rafael jag skulle berätta om. När jag är där så stöddar han sig inte emot de andra och gruppen blir mera homogen. Igår när jag var där så blev han som en kattunge. Mjuk och kelig och inte ett dugg stursk. Det är sådan jag vill att han ska vara för då accepterar de andra i gruppen honom. Nu har jag en hel del sorteringsjobb att göra, men det kan jag inte göra för jag har för ont i handen, men jag kan grovsortera i alla fall och ställa upp saker som står i kartonger i vardagsrummet och det gillar alla katterna. Då provas kattonger till höger och vänster. Jag ska sortera ut sådant som jag vill sälja på loppisen i slutet av november. Sådant jag vet kan inbringa lite pengar. Det behöver både vi och katterna. Jag hoppas att jag slipper åka in till sjukhuset nu före jul, så jag kan vara hos mina söta katter och att jag kan få ihop till ett fint och mysigt hem åt oss och att jag kan få lille söte Rafael att känna sig lika trygg som de andra katterna gör.

Matte

Philemon mår fortfarande bra, och gammelmattes och mina händer läker som de skall. Det enda eländiga är att min antibiotika (Clindamycin) smakar urk... men det är sådant man får acceptera, antar jag.

Igår kväll var det desto knepigare, för gammelmatte insjuknade plötsligt i frossa och hög feber, och som hon yrade! Jag testade hennes temp då och då fram till 03.30, då den äntligen sjunkit så pass att jag vågade gå och lägga mig... och idag mår hon bra igen, så vi tror att det inte hade med bitsåren att göra utan med de vaccinationer hon fick på hjärtmottagningen häromdagen. Puh!

Idag har vi varit ute och betalat TV-räkningen, d.v.s. fyllt på i alla fågelmatar-stationerna så att inte katt-TV:n slutar fungera. Det är full rulle kring de där stationerna - fåglar vi känner till och fåglar vi är osäkra på om vartannat. Och katterna älskar det! Särskilt Jenny... hon lever sig in i "jagandet" så att hon nästan glömmer allt annat. Men även Sixten, Assar, Majsan och Philemon sitter i fönstren lite varstans och spanar på fjäderkotletter... Imma har tittat ut någon gång, men verkar inte överdrivet imponerad, och Rafael är antingen inte intresserad eller väljer tillfällen när vi inte ser honom.

Låt oss hoppas att dagen blir riktigt, riktigt händelsefattig! *skrattar*

Matte

Innan jag berättar om dagens äventyr, så vill jag understryka att alltsammans slutade lyckligt. Okej? Så andas lugnt och bli inte uppskrämda av de blodiga detaljerna.

I morse var jag mycket trött, så efter frukost m.m. tog jag chansen att lägga mig igen. En stund senare vaknade jag av att Philemon vrålade rakt ut, om och om igen, så att Imma och jag stod som utropstecken i sängen. Givetvis störtade jag direkt iväg för att se vad som hänt och fann gammelmatte vid kattluckan, hållande en hysteriskt skrikande Philemon i famnen - en Philemon vars högra baktass satt stenhårt fast mellan kattluckans nedre kant och sargen. Han var alldeles nersmord med blod, men "lyckligtvis" var det inte hans utan gammelmattes - han hade nämligen bitit henne flera gånger när hon försökt dra loss hans tass. Och ni vet hur man är, hjärtat reagerar fortare än huvudet, så jag gav mig förstås genast på att försöka ta loss tassen medan gammelmatte höll i katten... varpå han högg mig också, fortfarande vrålande av smärta och skräck. Efter det hämtade jag ett badlakan, svepte in hela katten och höll för hans nos, och medan jag höll honom i ett järngrepp pressade gammelmatte ut hans tass - och luckan - så att de lossade från varandra och sargen. Nu övergick Philemon till att morra djupt nere i magen, så jag bar honom till sängen och satt och vaggade honom en stund innan jag släppte ner honom på golvet. Det var otäckt att se hur han linkade iväg en liten bit och sedan la sig ner... med Connys förlamade ben i färskt minne, vill man absolut inte se ännu en misse som inte kan gå! *ryser* Alltså ringde jag till vår underbara vet - Olle - och sa att vi ville komma så snart vi varit till vårdcentralen och fått våra egna sår omsedda... och han sa att vi var välkomna.

Alldeles blodig...

På vårdcentralen fick vi genast komma in och en sköterska skötte om våra sargade händer. De har fått vana på det nu sedan de förra gångerna (när Conny bet gammelmatte och när Assar bet mig), så de har lärt sig hur man gör... och läkaren skrev ut penicillin som vi fick hämta direkt och ta de första doserna av på plats.

Gammelmattes högerhand, ena sidan

... och den andra sidan

Så åkte vi hem igen, fick in Philemon (som var betydligt lugnare sedan han fått vila och dricka vatten) i hans transportkorg och körde till Mariestad. Olle väntade på oss och vi fick komma in nästan genast till ett undersökningsrum, där Philemon släpptes loss och fick visa hur han gick. Då hade han slutat linka och kunde t.o.m. hoppa från britsen till golvet och tillbaka upp - puh! Olle undersökte honom noga, kände på alla leder och muskelfästen, och Philemon sa ingenting... så domen blev att han hade klarat sig utan skador i vare sig ben eller muskler. Å, så skönt det var att höra! Det var en lycklig matte som tråcklade in katten i transportkorgen igen och åkte hem, det kan jag försäkra er.

Äntligen hemma igen - fy jam för bilresor!

Gammelmattes ombundna hand

Matte har klarat sig betydligt bättre

Nu vilar vi allihopa; Philemon har ätit och sover ihoprullad hos gammelmatte, som lagt sig under ett gosigt täcke i soffan i väntan på att smärtlindringen tar. Och själv sitter jag här vid datorn tillsammans med Imma och berättar om den dag som skulle ha blivit vår första lediga på åtskilliga veckor... *ler stort*

Det är Alla Helgons Dag i morgon, och Alla Själars Dag på söndag. Ha en lugn, finstämd och kärleksfull helg!


Ni har väl inte glömt vad som gäller om man blir kattbiten?

SÖK VÅRD OMEDELBART!!!

Oavsett om såren ser små ut, kan de ha blivit förgiftade av bakterier från kattens mun och då riskerar du blodförgiftning, vilket kan leda en rad obehagligheter, t.ex. amputation av den bitna kroppsdelen eller rentav att man dör. Ta inga risker!

Philemon

Det skau tydligen bli fest här i huset snart, det jamade Imma om i morse och sin dess har hon varet väldigt upptagen med att förbereda alltsamman. Jenny och Majsan fyller 7 år den 13:e, jamade hon, och då skau alla våra bloggkattvänner bjudas in hit. Så det är väl bäst att ni tassar ner datumet i era almanackor redan nu, så att ni inte missar det hela!

Fest betyder mad... *slickar morrhåren*

Nåjam, det är ente riktigt dags än, förstås *räknar på klorna*. Så innan dess kan vi väl fira att gammelmatte mår bra? Hon har varet hos sin hjärtveterinär idag och fått veta att hinnes hjärta mår fint, och det gjorde oss alla glada för vi tycker om vår gammelmatte. Sin är det ju bra att hon gillar fisk lika mycket som vi gör, för det betyder att frysen är full av fisk... nej, nu tänker jau ju på mad igen! Ni får nog ursäkta maj, men jag måste besöka madskålen.

Imma

Igår sålde gammelmatte gamla saker och fick ihop pengar till elräkningen - bra! Det enda trista är att slantarna inte räckte till kattgodis också... ja, jag vet att vi har både Sticks och Dentabits kvar, men hur länge räcker de? Det är den viktiga frågan. Och hästköttet kalasade vi i oss igår, Philemon och jag... mmm, kött är jättegott! Förstår inte att matte tyckte att vi åt upp hennes bitar också? Var inte alla skivorna till oss? Får nog se till att mattarna säljer fler saker, så att vi får råd att köpa mer hästkött eller åtminstone rökt skinka. Prylar är ändå bara i vägen och samlar dessutom damm, som matte sedan tror kommer från vår päls...

Katt-TV:n är bra, för den sysselsätter Philemon så att han lämnar mig ifred. Fast lillkillen blir så till sig i trasorna att han måste springa in och skvallra för varje fjäderkotlett han ser... så det är ett förskräckligt rännande mellan köksfönstret och vardagsrummet, där jag ligger och gonar mig och inget högre önskar än lugn och ro. Undrar hur länge det dröjer innan han upptäcker att de där fjäderkotletterna genar genom kattgården? Så det vore ju faktiskt smartare av honom att ligga och lura vid kattluckan, om han vill fånga sig en fjäderstek, än att sitta och dregla i köksfönstret... men det har han inte kommit underfund med än *fnissar*.

Majsan

Ojojoj, våran katt-TV:n är nästan lite för mycket för stackars Jenny! *skakar morrisarna* Hon blir så tagen av att betrakta fjäderkotletterna att hon glömmer bort att det finns en glasruta mellan oss och dem... så när en fjäderkotlett kommer extra nära, far hon upp och dongar i fönstret så det sjunger om det. Jag fick slicka hennes ömma huvud flera gånger idag, sedan hon försökt hugga en förbiflygande smakbit och krockat med fönsterglaset, och ändå låg hon snart där igen på köksbordet, tätt tryckt mot bordduken, och slog häftigt med svansen medan hon siktade in sig på de flygande godsakerna där ute. Själv tycker jag att det är spinnande att sitta och titta på dem, men jag glömmer inte glasrutan... eller, ja, låt oss vara ärliga - det har inte hänt inte hittills, i alla fall.

Matte säger att det är för att Jenny verkligen har jagat fjäderkotletter på riktigt förut, på den tiden hon var hemlös och måste skaffa sin egen mat. Jag tog mest möss och andra byten i markhöjd, men Jenny, hon var en sagolik jägare som klättrade i träd och gjorde farliga hopp från höga höjder. Det ni!

Mattarna fick besök av en trevlig tvåbening som hämtade gamla dammiga saker hos oss. För de sakerna fick mattarna pengar, och det blev de mycket glada över. Jenny och jag hälsade förstås artigt och belevat på främlingen och Jenny satt t.o.m. i hans knä en stund innan katt-TV:n lockade henne därifrån igen. Rafael var med hela tiden, nyfiken men höll sig lite i bakgrunden... Assar och Sixten var däremot som bortblåsta, som alltid när det kommer folk.