Imma

Idag ville jag pussa matte mitt på nosen, så det gjorde jag. Hon har skaffat sådana där rengöringsgrejor som luktar helt okej! Jam menar, ni vet ju hur det brukar vara med de där guckorna som tvåbeningar använder för att städa i badrum och kök och så där - de stinker läbbans, luktsensorerna krullar sig i hela nospartiet och man kan nästan inte andas i närheten. Så nu har matte sniffat sig igenom sortimentet i flera affärer och hittat en sort som faktiskt luktar riktigt gott och ändå gör rent. Det var värt en puss, tycker jag!

Annars gör inte matte mycket nyttigt idag, och det tycker jag är bra. En av våra gäster, hon som skall bo här hos oss över jul och nyår (hon har varit här flera gånger förut och vi är goda vänner), ringde häromkvällen och sa åt matte att sluta städa för hennes skull... hon hade läst här i bloggen och i mattes dagbok om hur matte slet för att göra det fint innan jul, och det tyckte hon var onödigt. "Det är att vi träffas och umgås som är det viktiga" hade hon sagt... bra, va'? Så idag har matte bara eldat och småplockat lite; i övrigt har vi legat i sängen och myst, och matte har läst högt för Philemon och mig ur en ny bok av Jonas Gardell som heter "Har man inget liv får man köpa ett som alla andra". Visste ni att den där författaren lever tillsammans med flera katter? Det tycker jag tyder på ett nobelt sinne *värdig nick*.

Vi har fått en fin award av Smulan och Amanda... men den får jag återkomma till, för nu vill jag vara med matte igen. Vi jamas!

Imma

Småkillar, alltså... *suckar djupt* Här kommer man hem från veterinären, trött efter en gräslig bilresa och stucken i tassen, och vad tror Philemon? Att jag har slagits och blivit omplåstrad! Nu går han här och "beundrar" mig för att jag är "så tuff att jag gav mig på veterinären" - jag har inte alls gett mig på Olle, för han är en snällis och tar alltid så väl tass om mig när jag är där. Bandaget sitter på tassen för att han tog ett litet blodprov, en baggis, faktiskt... så jag upprepar, det är bilresorna jag avskyr! Det hjälpte lite grand att matte sjöng för mig, särskilt psalmerna, men helst såg jag ju att jag slapp åka bil överhuvudtaget. Och nu blir det förmodligen inga fler resor förrän framåt sommaren, för mina värden var jättefina och Olle var så nöjd med hur jag har gått upp i vikt. Nu väger jag 2,6 kg... i min ungdom vägde jag som mest 3,5 kg, så jag har alltid varit liten, och nu med njurfoder och ålder och så är det ju inte konstigt att jag krympt lite. Det viktigaste är ju att pälsen fortfarande passar, eller hur?

Varför tror killar alltid att allting handlar om våld? Men om det får Philemon att tro att jag är så tuff att han sluta jaga mig, så må det väl vara hänt...

Matte

Jag visste att det skulle gå så här... knappt hade Sagge flyttat in, så var jag kär i denna vackra rödvita kille med sina stora tankfulla ögon. Han är ljuvlig! Och idag har han tillåtit mig att klappa honom, klia honom under hakan och runt öronen m.m... visserligen fick jag göra det liggande under skrivbordet där han ligger gömd, men han verkade gilla det. Åt bra i natt, har inte rört maten än idag, men jag är optimist... han behöver bara komma till ro här, så blir han tryggare. Igår fick jag t.o.m. i honom lite vaniljsås! Sticks och dentisar går också bra, om jag låter honom vara ifred när han tuggar i sig bitarna.

När han blivit lugn, lovar jag att bjuda på ett foto. Men det får dröja ett tag, för han är verkligen en liten skrämd kisse och vågar sig inte fram från gömslet när jag är i rummet. Så det känns inte rättvist att bränna av en blixt i ansiktet på honom där inne i mörkret under skrivbordet.

Vi kan absolut inte ta hand om åtta katter på längre sikt, det är omöjligt att ge dem god omvårdnad om de är för många. Så jag kan inte behålla honom ens om det skulle bli aktuellt att ordna ett nytt hem åt honom. Men ack, en så härlig liten kille han är! *suckar lyckligt*

Håll nu tassarna för Imma i morgon eftermiddag, förresten - då är det äntligen dags för hennes njurprov... själv skall jag leta fram öronpropparna inför bilresan, tror jag, för denna lilla dam kan illvråla värre än någon katt jag någonsin hört. Att det kan rymmas sådana enorma röstresurser i en så liten kropp?!?

Imma

Nu har vår första gäst kommit - katten Sagge, en röd och vit kille som troligen är dryga året gammal. Matte och gammelmatte har gjort i ordning det ena rummet i övervåningen här på vår sida huset åt honom, och där har han en klätterställning, två fåtöljer, en skön dyna att ligga på och många leksaker som vi har lånat ut. När han kom, ställde matte också in mat (torr och blöt) och vatten - samt hans alldeles egen sandlåda med sand som han har använt, så att han skall känna sig tryggare. Men hon säger att han är väldigt rädd och har gömt sig, och Philemon fick sig en fräsning när han försökte gå fram till buren och hälsa. Stackars Sagge känner visst ingen annan katt, så han kände sig nog hotad av Philemon... men vi tror att han kommer att trivas bra, när han har fått bo in sig och matte har tillbringat lite tid hos honom där uppe. Då kanske hon kan ta något foto på honom också, så att ni får se vilken stilig kille han är! *morrhårsrodnad*

Sagges tvåbening är väldigt sjuk, sa han som kom med honom. Tänk så sorgligt att de inte får fira julen tillsammans...

Imma

I morse väcktes vi av telefonen, och den som ringde berättade den sorgliga nyheten att katthemmet i Töreboda - Djurskyddet Skaraborg, som det heter officiellt - brann i natt. Våra mattar åker dit ibland, så de har berättat hur det ser ut där... katterna bor (bodde) längst in i fint inredda burar med fönster, och tydligen brann det inte i den delen... men röken dödade ändå 80-talet sovande missar. Just det är en liten tröst - jam menar, att de sov och att de slapp själva elden. Matte har sagt att rökförgiftning söver ner, så katterna behövde åtminstone inte dö i panik och skräck *suckar djupt*. Men döda är de ju ändå, och Skaparkatten har många små att trösta och krama just nu!

För att inte jama om de katter och tvåbeningar som finns kvar på den här sidan bron, och som är förtvivlade, rädda och ledsna idag! Jag har jamat lite snabbt med Wikki, som försöker klura ut ett sätt att hjälpa till, och jag tror att det vi gör bäst är att dra igång en insamlingskampanj liknande den vi gjorde för katthemmet Kompis. Vad tror ni om det? Misstänker att Wikki redan totar ihop en banner, men om hon inte hinner det, skall jag se till att min matte gör det...

Här hemma väntar vi som bäst på den katt som skall bo hos oss ett tag framöver. Och vi har fått de glädjande nyheterna att hans tvåbening kommer att överleva! *kurr* Får inte berätta för er vad som hade hänt, men det var otäckt... så vi är mycket lättade nu när vi vet att det kommer att sluta bra, även om det lär ta tid innan vår gäst kan återförenas med sin människa.

Ja, vi har brandvarnare - och flera släckare - i huset! Det har väl ni också, hoppas jag?

Imma

Lillkillen och jag är mycket sällan överens om någonting... men en sak tycker vi båda, och det är INTE om före-jul-städning! Begriper inte varför människor städar sina hem så noga, men inte städar inuti sina hjärtan?!? För det är ju ändå där som Skaparkatten (eller Gud, som tvåbeningarna kallar honom) bor? Och jag tror kattsonligen att Skaparkatten inte bryr sig ett dugg om dammråttor i hörnen och fläckar på köksgolvet... fast matte säger att det inte är för Skaparkattens skull som hon städar, för på den punkten håller hon med mig till fullo, utan för att vi skall ha gäster boende hos oss i jul. Tre stycken, till och med! Här hos oss skall det bo en tvåbening och en katt, och hos noviserna skall det bo en tvåbening.

Katten har sin egen, mycket speciella historia, kan jag jama. Utan att säga för mycket (det finns ju något som heter tystnadsplikt i ett kloster), så har hans människa blivit väldigt sjuk och måste bo på sjukhus en tid, och medan tvåbeningen blir frisk skall kissen bo hos oss. Om tvåbeningen BLIR frisk... *sänker huvudet*... efter vad jag hörde idag, när gammelmatte talade i telefon med dem som skjutsade in människan till sjukhuset, är det inte alldeles säkert, nämligen. Tänk, det är som med blogghjälpens mamma... vissa åker till sjukhus eller vårdhem och sedan kommer de aldrig hem igen. Och precis när det skall bli jul, och människor behöver få vila och vara glada... *suckar djupt* Men var nu inte oroliga för katten som kommer till oss - OM Skaparkatten skulle kalla hem hans människae, ordnar vi förstås ett nytt, bra hem åt kissen! Inte skulle vi någonsin lämna någon endaste i sticket...

Nå, vad tycker ni om vår nya bloggdesign? Går det bra att läsa texten?

Philemon

Igår sa Imma till maj att den närmaste tiden ska jau hålla ögon och öron vidöppna, för veckan före jul har matte alltid så mycke för saj som är spinnande att kolla pau. Men jau börjar tro att hon narrade maj, för bortsett från att matte asar hem en massa kassar med mad (vilket i och för saj är trevligt) har det bara hänt en enda sak: snabeldraken invaderade reviret! Jau ved inte om ni andra känner till den otäckingen, men jau avskyr den och fick skynda maj att ta skydd högt oppe för att den ente skulle äta opp maj *ryser*. Sen satt jau där i en kattiljoner timmar medan matte vallade det där monstret i alla rummena och Imma tog skydd på en annan plats där hon hade uppsikt över vad som hände. Konstigt nog blidde ente matte rädd för snabeldraken... hur kommer det saj, tro? Istället gick hon runt i rummena och visade den alla möblerna som om den ente varet här förut - fast det har den min själ, och den bryr saj ente ett dugg om vad vi katter tycker. Jau tror att det är den som har ätet opp de katter som bodde här före maj...