Sagge har nu blivit så trygg att han har börjat kärleksnafsa - och det ganska hårt, helt i klass med Frank. Så vi, främst gammelmatte men givetvis även jag, har fått börja träna honom i att man inte bits... varje gång han övergår från att gosa till att bitas, stillnar vi och säger "nej, Sagge, inte bita!" och så väntar vi tills han börjar slicka istället. Men det kommer att ta tid, för han är ju som en kattunge numera och känslorna svallar... om det är våren eller att han känner sig trygg med oss, vågar jag inte svara på, men det är säkert lite av varje.
Till de riktigt goda nyheterna hör att Sagges husse tydligen snart skall få komma hem på permission från vårdhemmet, och då skall vi försöka ordna så att han kan träffa Sagge! De behöver få knyta an till varandra igen, känna att de fortfarande är ett par och hör ihop... och att de inte glömmer varandra, trots att de varit isär i flera månader nu. Sagge får förstås hjärtinnerligt gärna stanna så länge han behöver, bara hans husse blir riktigt frisk, men jag tror att de behöver få ses och gosa med varandra en stund i alla fall.
När man kan lita på värmen utomhus skall vi börja träna Sagge att gå i sele och koppel, har vi tänkt. Tror att han kommer att klara det alldeles utmärkt, och det ger oss chansen att ta ut honom på rejäla promenader.
Men det som händer allra först är att han skall få träffa ögonexperten på onsdag, och då skall också Majsan få sina tänder rengjorda och Rafael skall få bli rakad.
Låter otroligt bra ju! Jag tror inte att Sagge och hans husse har glömt varandra. Jag och min katt var ifrån varandra under fyra långa månader, då Nisse bodde hos min mamma. När jag kom dit, mitt i natten, för att hämta honom (stannade en vecka) så tittade han yrvaket upp på mig och jamade lite som för att säga "Jaha är det här du kallar för vettig tid att komma hem?¨. Men det gjorde gott i hjärta och själ att återse sin gamle katt igen.
SvaraRaderaÄr så härligt att läsa att Sagge mår bra även om han bits.. Tänk om killarna kunde bli sams också,så roligt de skulle ha. Tror inte Sagge glömmer sin husse men det är nog viktigt att de får träffas.Nosbuff
SvaraRaderaSkönt att Sagge trivs så bra hos er även om man kärleksnaffsas lite :)
SvaraRaderaTror att Sagges husse saknar hanom jittemycket , så han blir säkert jitteglad om dom kan träffas när han kommer hem på permision !
Nafsa är något som liksom bara blir, när man blir så glad av gos.
SvaraRaderaMax har aldrig gjort det, men jag gör det ibland. Men husse har lärt sig att ducka. ;-)
/Måns
Det är inte så bra om katter nafsar för de förstår ofta inte att det kan göra ont. Ibland kan det hjälpa att blåsa lite försiktigt på nosen när de nafsar. Då blir nafset förenat med ett obehag och de brukar sluta. TRor också det är viktigt både för husse och Sagge att de får träffas lite och återknyta kontakten.
SvaraRaderaDet jag framför allt tänker på med nafsande katter är att de kan råka bita för hårt så att det går hål, och då riskerar den bitne allvarliga skador. Kattbett är oerhört giftigt, något jag tror beror på att de är genetiskt konstruerade för att klara rått kött... och man kan drabbas av farliga infektioner som i värsta fall leder till amputation eller rentav att man dör.
SvaraRaderaNu är det inte så farligt med Sagges bitande - han uppvisar ett fullständigt normalt kattungebeteende, och vi måste guida honom ur det på ett kärleksfullt men konsekvent sätt. Sagge är bara drygt 2 år gammal (fyller 3 år i augusti) och han har förmodligen tagits ganska tidigt från sin mamma... här på landet tänker inte folk så mycket på uppfödarregler utan går på traditioner. Tänk om man kunde införa god djurhantering på skolschemat?
Kram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.