Robin

Den randiga tant... eh, hrm, jam menar förstås vår abbemissa Majsan, jamade idag att jag fick blogga, så nu skall jam tassa ner allt möjligt viktigt som ni måste läsa. Jam menar, för att det är spinnande läsning, förstås! *fnissar busigt* Och ingen är bättre än jam på att berätta spinnande saker, för jam hittar dem precis överallt här i huset. Igår till exempel öppnade matte ett skåp som jam aldrig varit i förut - och där fanns massor av saker att undersöka, kan ni tro! Och så har jam varit ute i trädgården... matte kallar det "rymningar", men vad vet hon om kattliga utflykter?!? Hon förstår inte att jam behöver få kolla att trädgården ser likadan ut varje dag och ofta flera gånger om dagen, eftersom man aldrig vet när saker ändrar sig. Så jam har kontrollerat både framsidan och baksidan och under verandan och under rampen och uppe vid garaget *räknar på klorna*... men det allra mest spinnande var när jam hittade ett fönster i pannrummet som gick att öppna! Så nu får jam inte vara i pannrummet mer. Matte säger att hon bävar för att ropa på mig, för hon vet aldrig om jam svarar inifrån huset eller ute i trädgården... *skrattar*

Här ligger jam bekvämt och bevakar ytterdörren

Matte

Hur tvättar man en skyggis som smutsat ner sig? Svaret är att det gör man helst inte. Inte om man är rädd om sig själv - och katten.

Rafael har klättrat omkring i pannrummet idag, och när jag fann honom var hans vita tassar askgrå. Ett tag grunnade jag på om det skulle gå att tvätta av dem... men så vann förnuftet (och självbevarelsedriften för oss bägge två) och jag beslutade mig för att låta honom sköta tvätten själv, på sitt sätt. Men se till att han har gott om friskt, rent vatten att dricka efteråt, förstås.

Och nu till en helt annan fundering. Satt i eftermiddags i ett vårdväntrum och tittade i en veckotidning, minns inte vilken. Där fanns en veterinärfrågespalt och frågeställaren var bekymrad över hur oroligt det var i hennes kattgrupp om åtta individer. Veterinären som svarade skrev att det finns ett "gyllene snitt" för hur många katter man kan samla i en grupp utan att det uppstår problem: fem stycken. Har aldrig hört talas om detta gyllene snitt förut, men satte mig att tänka på hur vår kattgrupp har betett sig i situationer då en individ tillkommit eller försvunnit. Som mest har vi haft sju katter tillsammans... nu har vi fem... och ärligt talat tycker jag inte att det är antalet katter som avgör harmonin, utan katternas kattsonlighet. Robin, t.ex., är en snäll kille som tassar omkring i övertygelsen att alla älskar honom - och på något sätt, får han dem att göra det. Sixten, som annars inte leker med någon annan än sig själv, har jamarkul tillsammans med Robin och när de inte leker står de och pussas någonstans. Philemon, däremot, som alltid grälar på alla (han beter sig som om han är rädd för de flesta katterna i huset, bortsett från Robin), blir inte sams med någon utan håller sig till oss människor eller till Belle. Majsan och Rafael är våra filosofer, de ligger gärna någonstans och fundilerar kring livets mysterier (som t.ex. "hur är människor funtade, egentligen?!?") utan att låta sig störas. Den enda gång de springer är vid matdags eller när de är fulla av kattmynta...

Matte

Jag har varit bortrest p.g.a. kyrkliga ärenden och kommer hem till en familj som försöker foga sig i att Jenny är borta. Katterna är ännu gosigare än vanligt och söker sig oftare till oss, men de går också omkring lite vilset i rummen och jamar... jag antar att de letar efter Jenny, och det är hjärtslitande att se och höra dem. Särskilt Rafael går och jamar lite varstans i huset, och sedan kommer han till mig och låter så ynklig. Killarna slåss inte heller lika ofta (de slåss ju så klart bara på skoj, men just nu verkar det inte locka med tuffa lekar) utan går undan för varandra. Detta förvånar mig faktiskt lite, för jag var beredd på gruff i gruppen nu när en medlem försvunnit och de måste omgruppera sig - göra upp ett slags ny rangordning, eller hur jag skall uttrycka det. Men det kanske är så nytt, de kanske inte har förstått ännu att Jenny aldrig kommer tillbaka?

För gammelmatte och mig går sorgen i vågor. Jag tror att det hjälper oss båda väldigt mycket att vi vet att vi gjorde rätt och att vi inte kunde ha räddat Jenny oavsett vad... det stöder åtminstone mig och skyddar lite grand från de där tankarna om att man "borde ha..." som jag befarade att jag skulle uppleva... men det kan ju vara så att det är för tidigt även för mig.

Trots vår egen sorg går våra tankar, hjärtan och böner också till Tanja, Wikkis På Landet-kompis, som tyvärr också fått en fatal diagnos och nu lever på lånad tid. Eftersom vi precis gått igenom detta själva, vet vi med extra intensitet hur Tanjas människor mår just nu och hur de sörjer i förväg att de håller på att mista en familjemedlem, försöker göra hennes sista tid så underbar som möjligt och acceptera det oundvikliga. Smärtan och sorgen kommer man inte undan, det är priset vi betalar för nåden att få leva med dessa underbara djur...

Matte

I morse gjorde jag så den svåra resan till Mariestad med Jenny i sin transportkorg, och hon var så stillsam och tyst hela vägen. Väl inne i väntrummet tog jag försiktigt ut henne ur korgen och höll henne i famnen, och vi pratade med varandra, gosade, helt enkelt var tillsammans medan vi väntade. Sedan fick vi komma in till Olle, som lyssnade på Jennys hjärta och kände på knölen - han var mycket allvarlig och när han tittade upp på mig sa han att knölen hade vuxit betydligt sedan han kände på den senast. "Jag är ledsen" tillade han "men det här kommer med största sannolikhet inte att gå bra". Vi beslöt dock att genomföra operationen för att vara hundraprocentigt säkra, och diskuterade hur vi skulle hantera olika utfall... och sedan åkte Belle och jag för att först äta frukost och så besöka hundhagen och skogen. Vi hade just kommit därifrån och åkt vidare till biblioteket då Olle ringde och berättade att han hade funnit en tumör stor som en grapefrukt i Jennys mage, den hade tagit över hela hennes magsäck och metastaser hade redan spritt sig till lymf-systemet. Jag lyssnade och bad honom sedan låta Jenny få somna in utan att tas ur narkosen, och det lovade han göra.

Jenny på gammelmattes säng, bilden tagen igår kväll

En stund senare var jag tillbaka på kliniken och hämtade Jennys transportkorg samt ordnade med alla papper till försäkringsbolaget. Jag behövde inte betala något där och då, utan fick en faktura med mig hem... och för att inte dra ut på eländet tänker jag ringa Agria redan i morgon och ordna det hela. Det har inte med pengar att göra, utan med att jag vill slippa tänka på sådana saker och få koncentrera mig på att sörja min lilla vackerunge... vi fick bara drygt fem år tillsammans, men det har varit fem underbara år fyllda med gos och bus, och jag tror att Jenny var en lycklig kisse.

Från Mariestad åkte jag vidare till Skövde och gick upp till mamma på dialysavdelningen. Hon hade bett mig göra så, och jag behövde förstås bara visa mig i dörröppningen så visste hon...

Nu blir Jenny kremerad och sedan skall hon begravas tillsammans med våra andra avlidna djur i vår "familjegrav".

Jenny

Kära alla mina fina vännisar!

Som ni vet är jag mycket sjuk, och ingen vet hur det här slutar... jag skall till Olle i morgon så att han får titta i min mage vad det är som gör att jag mår så dåligt och magrar så förfärligt. Matte har berättat att Olle misstänker att det kan vara en tumör, och om det är på det viset har jag en sjukdom som heter cancer - och är det så, vill jag nog slippa må så här, för vi klosterkatter har tittat på Internet och läst lite i mattes böcker om katters sjukdomar, och där står att det inte brukar gå bra för katter som har cancer. Man kan få operera bort tumörer och få cellgifter insprutade i sitt blod och så, men det känns faktiskt inte som något jag vill vara med om... ja, så om det är så att klumpen i min mage är en tumör, tassar jag nog hellre över Regnbågsbron. Det är inget vidare att leva så här... jag kan knappt gå, ens, och idag när jag ville fånga en fluga skrattade den åt mig när jag försökte springa efter den! Sådant känns rätt värdelöst för en katt. Särskilt när man varit en så förstklassig jägare som jag - jag tog ju min senaste mus för bara några veckor sedan! Men på andra sidan bron blir det annorlunda, och vem vet, jag kanske springer på Assar där?!? Och den där knasbollen Conny, som i slutänden visade sig inte vara så pjåkig ändå... ni kommer väl ihåg honom? Han slogs med en läskig orm och blev biten, men han räddade en mini-tvåbening som dansade barbent i gräset och det tycker jag var jamarns stiligt gjort! Och framför allt hoppas jag få träffa Imma, för henne saknar jag.

Ja, som jamat, jag vet alltså inte ännu vad jag bestämmer mig för. Det beror på hur det blir i morgon. Men för säkerhets skull tackar jag för mig, önskar er allt gott (och massor av smaskigheter att äta varje dag - minst!) och ser fram emot att få träffa er på andra sidan bron när den dagen kommer. Ha det bäst, vännisar! Ni har varit jamarfina allihopa!

Å, en sak till - jag har fundilerat mycket på vem som skall efterträda mig som bolis här i klostret, för ingen av katterna passar riktigt till det utom Majsan och hon har nog av att vara abbemissa. Killarna är så barnsliga och slåss med varandra när de blir osams, och så får inte en bolis bete sig... så efter mycket tänkande och jamande med både Majsan och matte, har jag kommit fram till att det bara finns en vettig kandidat: Belle! Hon är visserligen en skällis, men hon är svart - vilket är viktigt - och duktig på att vakta - vilket är ännu viktigare. Dessutom har jag sett hur bra hon är på att avbryta slagsmål, när två av killarna ryker ihop. Så, så får det bli. Belle blir klostrets nya bolis.

Slut på rapporten.
Hederstassar från Jenny, avgående bolis.

Matte

Jenny blir allt sämre och för att det inte skall komma som en chock om hon beslutar sig för att tassa över Regnbågsbron på torsdag förbereder gammelmatte och jag oss så gott vi kan på ett troligt farväl. Vi tycker att vi gör rätt som ställer allt på sin spets på torsdag - för som Jenny mår nu, kan det inte fortsätta. Givetvis ber vi för och hoppas av hela våra hjärtan att Olle skall hitta något som går att rätta till när han opererar henne! Men vi ser hur sjuk hon är, och om det handlar om cancer vet vi också hur plågsamt det är för henne eftersom vi upplevt hur många mänskliga släktingar och vänner tassat över bron p.g.a. just cancer.

Idag har vädret varit ljuvligt med solsken och +18, så jag bar ut Jenny i trädgården och lät henne göra som hon ville medan jag höll mig i närheten. Hon åt lite gräs, men så valde hon ut en bra plats i gräsmattan där solen sken som varmast och lade sig där. Jag la mig i närheten och då kröp hon fram till mig, buffade på mig, spann och jamade... kanske tar jag fel, men det kändes som om hon tackade mig för att jag tog ut henne till sol och gräs, till en luft full av dofter, fågelkvitter och allt det där som hon inte kan njuta av i kattgården längre. För sanningen är att jag inte vågar öppna till kattgården just nu, av rädsla att Jenny skall ta sig ut dit och ramla ner. Hon är extremt vinglig, går bara några få steg på egen tass och lutar sig helst mot väggen om hon måste stå upp... det enda positiva jag kan säga om hennes situation är att hon äter bra och är väldigt kelen - hennes kännetecken, för Jenny har från dag 1 varit vårt allra största gostroll! Det är en hjärtevärmande tröst i eländet, för jag vet ju att sjuka katter drar sig undan och jag vill ju få vara tillsammans med henne så länge jag får...

Kameran går varm, kan jag lugnt säga. Jag tar så många bilder jag kan, och det av två olika orsaker: dels för att ha minnen kvar och dels för att påminna mig själv om hur sjuk hon var när jag en tid efter hennes bortgång börjar tänka de där envisa tankarna att jag kunde ha gjort mer. De kommer, det vet jag, för så har det varit efter varje misse jag förlorat... jag kan aldrig göra mig fri från känslan att jag borde ha gjort mer för dem, borde ha begripit mer och agerat i tid. Det är så fruktansvärt svårt och smärtsamt att behöva erkänna för sig själv att man ibland är totalt maktlös!

Så innan jag visar bilderna, varnar jag er för att de visar hur hon mår just nu... orkar ni inte se det, ber jag er att inte titta.

Jenny på sin favoritplats i klätterställningen vid
fotänden av min säng (bilden tagen igår kväll)

Jenny äter frukost idag, medan Majsan vaktar
så att ingen försöker störa

Jenny sitter lutad mot frysen (bilden tagen
vid lunchtid idag)

Jenny äter gräs idag på eftermiddagen

Jenny gonar sig i solskenet idag på eftermiddagen

Min vackra pälskling Jenny i motljus

Matte

Jenny är tyvärr sämre igen... hon äter och dricker, men tynar ändå, och jag ser att hon är lite grand uttorkad. Som jag har skrivit förut, lyfter jag upp henne på diskbänken (för hon kan inte hoppa dit upp själv längre) så att hon får dricka rinnande vatten... men idag, när hon hoppar ner, vinglar hon och har svårt att hålla balansen. Lilla gumman... jag är så orolig att jag inte kan koppla av, utan kollar till henne i tid och otid trots att jag vet att jag stör henne. Just nu ligger hon i mammas rullstol här i vardagsrummet, för hon rör inte gärna på sig om hon inte måste. Och själv sitter jag och väntar på att Olle skall ringa - jag ringde honom för någon timme sedan och fick prata med hans assistent, som lovade se till att han ringer tillbaka så snart han får en ledig stund...

Uppdatering på kvällen:

Nu har jag pratat med Olle och han uttryckte rakt på sak att prognosen är dålig och att han misstänker att den där knölen i Jennys mage är en stor tumör. "Ett halmstrå är att vi opererar och ser efter om det går att göra något" tillade han och jag svarade att "då griper vi det halmstrået" varpå vi beslöt att jag skall lämna in Jenny på torsdag morgon kl. 09.00. Under förmiddagen kommer Olle sedan att öppna henne för att se hur hennes mage ser ut... och hittar han en stor tumör, syr han ihop henne igen och låter henne somna in för att hon skall slippa vidare lidande.

Ni kanske tycker att jag ger upp väl tidigt? Men jag förföljs fortfarande av smärtan och sorgen efter Rufus, som svalt ihjäl för att jag inte begrep hur sjuk han var (hans tarmar var sammanväxta) innan det var för sent... det misstaget vill jag absolut inte begå igen, och Jenny skall inte behöva lida som Rufus gjorde.

Orkar inte skriva mer just nu... gråter för mycket...