Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 22 november 2012

Matte

Ärligt talat förstår jag inte hur blogghjälpen - och alla andra som engagerar sig i hemlösa katter - orkar med alla avskeden. Jag vet ju att Pelle måste till djurhemmet för att kunna adopteras, att det är bra för honom att vara just där så att någon kan finna honom och bli så förälskad att han får sitt för-alltid-hem... men att behöva gå upp i "hans" rum, få in honom i transportburen, köra honom till Kristinehamn och släppa ut honom i en bur som bara är hälften så stor som rummet han bott i hos mig... och möta hans blick, när han förstod att jag tänkte lämna honom där... det kommer att ta tid för mig att hämta mig från den upplevelsen.

Han fann sig i det hela, precis som han hela tiden har varit väldigt samarbetsvillig och godmodig - men det syntes att han kände sig övergiven. Igen. Kanske trodde han att jag var hans matte och att han skulle få bo hos mig resten av livet? Rummet var inte stort, men det var varmt och tryggt, och han hade allt han behövde. Kanske hade han tyckt att det räckte? Nej, så skall inte en katt leva - han skall ha rörelsefrihet, möjlighet att gå fritt inomhus och kanske t.o.m. få vistas ute ibland, så där som Max och Måns lever! Och det kan bara bli verklighet om Pelle är på djurhemmet och inte i mitt gästrum.

Gammelmatte och jag stannade rätt länge på djurhemmet, fikade med personalen och gosade med andra katter. Men mest var jag inne hos Pelle i hans bur och försökte muntra upp oss bägge två. Det gick nog inget vidare... men Pelle vänjer sig, och i morgon får han flytta till en bur med fri tillgång till egen utegård. Och snart skall han få gå fritt inne på djurhemmet, umgås med de andra katterna och framför allt med besökande tvåbeningar. Min dröm är att han skall ha funnit sitt för-alltid-hem före jul!

Lille Pelle...

7 kommentarer:

  1. Vi håller tassarna för att Pelle får sitt hem jättefort. Så svårt att skiljas..Nosbuff

    SvaraRadera
  2. Här håller vi också tassar och tummar i kors för att Pelle får ett alldeles eget hem innan jul <3
    Min matte förstår inte heller hur Blogghjälpen och andra katthjälpare orkar med alla avsked , det är beundransvärt tycker vi !

    SvaraRadera
  3. Hde inte kattkvoten varit fylld så hade matte tagit honom. Men vi kan inte h flera.
    För övrigt så är det post på gång till er

    SvaraRadera
  4. Åh, så mycket som har hänt medan matte har legat i förkylning och inte kunnat blogga! Men nu har vi läst ikapp, och vi kan bara instämma i vad Klostermatte säger - hur klarar blogghjälpen och alla andra som så tappert jobbar på våra djurhem av alla separationer?
    Ni får trösta er med att ni har gjort en fin insats och hjälpt Pelle få chansen till en nystart. Men visst är det svårt - att skiljas är att dö en smula...
    Många kramar och tassklappar

    SvaraRadera
  5. Ingen ska tro att man "bara" återlämnar en katt som man haft i sitt hem, till katthemmet och tänker, "jaha, det var det". Nej, det är en separationsångest varje gång. Men man måste tvinga sig att "tänka stort". Det är ju för katternas bästa man återbördar dem till katthemmet. Vem har sagt att livet ska vara lätt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så klokt, som vanligt, Kattson! Och jag tänker på dig, när jag hamnar i sådana här situationer... du är min förebild också i arbetet på djurhemmet nu när jag skall bli styrelsemedlem och allt. Trots sorg och separationsångest vet man var målet ligger och det är vad man skall fästa blicken på...

      Kram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

      Radera
  6. Matte jamar att hennes hjärta klarade inte att jobba på katthem för hon älskade alla katter för mycket. När mattes första älskling Barbro adopterades grät matte en hel kväll över att inte få träffa henne mer... :/ Naturligtvis var hon glad för Barbros skull men ändå.

    Och så var det Isabell, den fräsigaste katten på hela katthemmet som matte tog till sitt hjärta. Valet stod emellan att ta hem henne eller Frank och ni förstår ju hur det gick.
    Isabell fick ett eget hem, kom tilbaka till katthemmet i uselt skick och nu är hon förhoppningsvis i sitt för-alltid-hem, men matte glömmer henne aldrig!
    Nu gråter hon när jag jamar ner det här... Isabell, den mjukaste lilla svartvita sammetskatt matte träffat! ♥

    Nosbuffar

    SvaraRadera